Att lönerna höjdes minimalt och det sämsta på länge kunde ju skyllas på att vi hade ett uselt löneavtal men sen dök det bara upp mer och mer. Att reformer kräver byte av läromedel och utbildning av lärare borde inte direkt ha kommit som en överraskning men ändå så var det många kommuner som inte hade planerat in en enda krona för detta. Sen kom det ena efter det andra, personalneddragningar både på lärare och stödpersonal, ökning av administrationsuppgifter, budgetrestriktioner av mängder av olika slag och reduceringar av pengar för personalvård och motivationshöjningar. Värst känns det med vikariestopp, jag som lyft professionellare vikariehantering som en av de viktigaste vägarna till att förbättra skolan. Ännu en duktig lärarvän in i väggen är något som jag skyller på den ökade pressen i allmänhet och uteblivna vikarier i synnerhet.

Vad håller kommunerna på med? Deras ekonomi är oftast bättre än på länge.

En kollega hävdade att kommunerna vill ge igen för att lärarna sa blankt nej till ändrade arbetsvillkor men detta är ju ett dödfött förslag som vi lärare är övertygade om kommer att leda till lägre effektivitet. Så oprofessionell kan väl inte huvudmannen för något så viktigt som skolan vara? Knäcker de lärarna så knäcker de samtidigt sin egen skola. Lärare behöver ta ansvar och kan någon tro att knäckta lärare kommer ta ansvar för något?

I Världens bästa skitprogram diskuterar Helena von Schantz TV serien Världens bästa skitskola och raljerar kring en del obetalbara tokigheter som ”kommunpolitiker vet bäst hur den ska skötas”. Härliga Tysta tankar som balanserande kommunförespråkare får ge ett annat perspektiv med Vett blev plantat? Ett inlägg om Skolväsendets överklagandenämnd tycker jag passar fint in i ett sammanhang där lärarlösa lektioner håller på att öka i strid mot mängder av lagar och regler och visst sitter ett inlägg om Härskarteknik och konspirationsteorier också som handen i handsken. Frekar06 ser ofta problemen kring lärarnas höga arbetsbörda komma från annat håll och Vad trött jag blir på Metta Fjelkner argumenterar för att de är ännu inte genomförda reformer kring lärarlegitimation etc. som är problemet när det gäller lärarnas arbetssituation. Bertil Törestad säger ”Enligt min mening är rekryteringen till lärarutbildningen skolans absoluta ödesfråga” i sitt inlägg Om lärares sjunkande standard.

I kommentarerna nedan kommer en mycket viktig synpunkt om att regeringens ambitioner om detaljerad uppföljning ända ner på klassnivå med hjälp av nationella prov etc. och att det skapar en riktigt kraftig administrationsbörda. Det blir mycket extra dokumentation som tar tid från interaktionen med eleverna.Att satsa på att lärare ska ha stor autonomi och ansvar men med en rektor som genomför kraftfull uppföljning på effektivaste sätt, tror jag är en mycket framkomligare väg. Sen ska vi inte minska de nationella proven men de ska användas som hjälpmedel av lärarna och som uppföljningsinstrument endast på skolnivå.

Vid en historisk tillbakablick ser jag två trender som varit mycket starka i förändringen av ingenjörsrollen:

1. Introduktionen av IT och olika beräkningshjälpmedel förändrar ingenjörsrollen till att handla mycket mer om att bedöma olika resultat och att kunna tillägna sig nya hjälpmedel och mindre om att själv göra beräkningar.

2. Kvalitetssystemen har gjort sitt intåg och begrepp som stegvisa förbättringar och utvecklingsprocesser är avgörande kunskap för att lyckas som ingenjör på de flesta företag. Förmågan att fokusera på det viktigaste och att hela tiden sortera bort ur ett för stort informationsflöde blir avgörande.

Allt talar för att dessa trender kommer att fortsätta. En central del av ingenjörens styrka är progressionen, dvs att det är en lång kedja av kunskap som bygger på kunskap. Teknik handlar om att vi människor använder kunskap om hur andra har gjort och då bör vi förstås bygga vidare på mycket kunskap för att verkligen nå långt. Hur behåller vi den kraften i ingenjörsutbildningen samtidigt som vi anpassar oss till det nya som kommer?

Genom att studera hur gymnasieelever ser på kraven från ingenjörsyrket och hur deras syn på vad som krävs förändras under 3 års gymnasiestudier vill jag försöka få en praktisk avstamp kring hur förberedelserna för ingenjörsutbildning bör förändras. Studierna ska handla om hur eleverna ser på mål med teknik, hur man lär sig tekniska saker, nyttan med teknik och från vilka man lär sig om teknik. Den konkreta elevåtermatningen på hur eleverna ser på teknik ska sedan studeras hur den förändras och också jämföras med elevresultat och deras förändringar.

En bred sammanfattning av befintlig forskning kring förkunskaper och syn på teknik hos blivande ingenjörer ska sedan ge den teoretiska grundvalen för att dra slutsatser kring vad som påverkar teknikelevernas lärande. Det ska sedan vidgas genom att tillföra information om hur förkunskaper och samhällsförändringar påverkar högskolestudier mot ingenjörsyrket. Detta ska ha som slutresultat en diskussion kring vilka faktorer som är viktiga att beakta vid en ökad tonvikt på IT och kvalitet i utbildningsstegen på väg till ingenjörsyrket. Den avslutande slutsatsen kommer troligen mer handla om intressanta frågeställningar för en modern utbildningsväg till ingenjörsyrket än lösningsförslag men ändå ha en gedigen förankring i praxisnära forskning.

to be continued!

”Ifall budgeten är överskriden, utvecklingsinsatsen inte har någon positiv affärspotential och de som arbetar med projektet lämnar det …..”

Ganska meningslöst att ägna sig åt att fundera igenom vad man ska göra när det redan gått åt he..e. En viktig del av allt det som lärs ut numera kring kvalitet handlar om att fokusera sina insatser mot det som ger störst effekt, fokusera mot de mål och visioner företaget, organisationen har.

Modern kvalitet bör fokusera på hur vi uppnår de för oss viktigaste målen.

Kunskap är skönt

Jag hade en kort diskussion med en rektor kring målet från skollagen att ”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling” och vad som är viktigast, detta eller att ge särskilt stöd. Rektorn hävdade att eftersom särskilt stöd nämns på fler ställen i skollagen var det viktigare men så fungerar inte våra lagar. Det som nämns endast en gång är ett oeftergivligt krav ändå och inte något med annan prioritet. Sen förtydligas det att särskilt stöd handlar om extra resurser, på vilka sätt särskilt stöd kan ges, för vilka det ska ges etc. etc. men detta gör det bara ännu mer tydligt att det inte bara handlar om en omprioritering. Skolan ska inte skaffa sig ursäkter för att missköta någon del av sitt uppdrag, den ska skaffa sig metoder och resurser för att lyckas.

Skolans mål är svåruppnåeliga och Skolinspektionen har en tendens att vara snällare mot den som försökt mycket när det sen går åt pipan. Detta är dock ett helt felaktigt synsätt. Mycket ansträngningar som ändå misslyckas låter oprofessionellt. Det som borde vara fokus är att risken för att samma sak ska inträffa igen har gjorts ytterligt liten. Åtgärdsprogram ska vara korta kärnfulla dokument kring vilka åtgärder som redan vidtagits så att alla ska känna sig trygga med att situationen löser sig. När Skolinspektionen kommer ska skolan visa vilka situationer de lyckats lösa, vilka verkningslösa åtgårder de satt in när de misslyckas kan de lika gärna glömma.

Det synsättet bör genomsyra all dokumentation, vi ska dokumentera det som har tydlig positiv effekt på det vi försöker åstadkomma och då ska vi också komma ihåg att Lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft. En lärare bör dokumentera mycket av det eleverna gjort varje lektion för att kunna ge bekräftande och personlig återkoppling med täta mellanrum medan en annan fokusera på uppnådda betygskriterier. En ska dokumentera genomgånget kunskapsstoff och undervisningsmetoder för att öka variationen i sin undervisning medan en annan ska fokusera på några elevers kunskapsutveckling så att det går att ligga tätt intill i elevernas kunskapsutveckling.

Eleven får förstås ta konsekvenserna av okunskap i form av fortsatt tragglande etc. Vi försöker lära eleverna att ta ansvar för sitt eget lärande för att det är bra för dem. Det fungerar ändå inte att säga att minderåriga har ansvar mot skollagen.

Vi ska ha höga förväntningar om bra uppförande från våra elever men det är ändå vårt ansvar som lärare att ge dem förutsättningarna för att lyckas följa regler.

Det var en lärare på en skola som egentligen skulle insett att hon inte dög för sitt uppdrag då eleverna mer eller mindre klättrade på väggarna på hennes lektioner. Istället såg hon till att vara mycket lojal mot sin rektor och när de fick erbjudande om semestertjänst så var hon en av de första att nappa på erbjudandet och få mycket positiv uppmärksamhet av sin rektor men undervisningen blev inte bättre. Det var ansvarslöst av henne, svensk skola behöver lärare som tar ansvar. Rätt ofta drabbas vi också av att skolledningar av olika skäl inte tar sitt ansvar och även då ska vi ta vårt ansvar. När kommunen drog med flera lärare i ett utbytesprojekt så fanns det inga planer för vikarier etc. och en nybildad klass (åk 1, gymnasiet) skulle under 2 veckors tid inte haft lärarledd undervisning i hälften av ämnena. Då bör förstås lärarna i arbetslaget ta ansvar för att lösa situationen även om det innebär tillfälligt ökad arbetsbelastning, mer än 45 timmar i veckan. I mitt exempel så gjorde lärarna det och rektor hängde på och bidrog till att hitta lösningar.

I skolan måste ha elevfokus argumenterar jag för att olika problemsituationer, med resursbrister och för stora utmaningar för lärare och elever är något som måste lösas snabbt. Jag lägger huvudansvaret på skolans ledning även om de kan möta behoven genom att bygga in reserver i arbetslag etc. så att när något inträffar behöver inte agera utan det gör lärarna. I svällande arbetsbörda arbetsgivarens ansvar analyserar jag våra rättigheter som lärare när arbetsgivare försöker få oss att arbeta gratis övertid genom att lägga på oss mer och mer uppgifter. Min tes är dock att lärare vill ta ansvar och hur agerar vi då när arbetsgivaren inte vill ge oss befogenheter som hänger ihop med detta. Om vi vill ta ansvar men samtidigt måste kämpa mot ytterligare administrativa pålagor där det sparas genom att administrativ personal skärs bort och så bara en lite extra arbetsuppgift till lärarna. Många bäckar små … Ska vi vägra att ge eleverna login för att det har blivit nödvändigt med en bökig administrativ rutin för varje login?

Det är helt nödvändigt att vi lärare tar ansvar för våra elevers lärande men hur gör vi det och överlever själva?

Jag tror att vi måste börja pröva att låta bli olika administrativa rutiner som är klumpiga för oss, vi måste pröva att skära bort det som vi tror är minst nyttigt för lärandet och vi måste visa att nya pålagor kostar någonstans. ”Arbetsgivaren äger att leda och fördela arbetet” men vi kan ställa krav mot arbetsgivaren om komma med alternativa saker att skära bort om de vill att vi ska göra nya saker.

Jag tror att vi behöver börja kämpa för att få tid att göra det vi tycker har högst prioritet och att det handlar om en uthållig kamp där vi hela tiden ifrågasätter direktiv och provar bortprioriteringar. Det måste dock vara en kamp med eleven i fokus, en kamp där vi gör det som är effektivt för många elevers lärande och en kamp där vi testar gränser mot arbetsgivaren och lyfter på deras kamouflage men en kamp där vi inte tummar på vårt ansvarstagande mot de uppdrag vi har accepterat.

Den digitala generationen gör flera saker samtidigt och studera våra ungdomar så ska du se att de har bok, skrivmöjligheter, mobil och dator utspridda framför sig när de arbetar som effektivast. ”Multitasking” från IT-världen har brett ut sig även i ungdomarnas sätt att leva. Vi måste möta våra ungdomar med många medier och böckerna är en viktig bro till den värld som föräldrarna är uppvuxna med.

Vi måste skapa gemenskap kring det vi tar upp och i det digitala samhället blir det ännu viktigare att alla vet kring vilket material vi diskuterar. Panta rei (allting flyter) har ju blivit oerhört aktuellt i samband med den digitala revolutionen medan vårt behov av struktur för att kunna jämföra våra perspektiv inte blivit mindre. Det är när de olika perspektiven får ett ramverk att spegla sig i som vi kan nå riktigt långt i Ference Marton anda och utnytta de olika erfarenheterna i en grupp.  Det centrala innehållet får en viktig plats i kursen och lärarnas individuella egenskaper växelspelar med detta.

Böcker är ett kulturarv, ett kunskapsarv som skolan ska bevara. Det är en medieform som är oerhört använd och den har många styrkor. När vi ser läsplattornas intåg och diskuterar deras styrkor och svagheter så upptäcker vi också hur svårt det är att konkurrera med boken. Det är personliga stilar med bläddrande och möjligheten att ha med den i alla situationer. Den bärbara datorn ska inte snabbt spännas fast på pakethållaren och helst inte boken heller men är olyckan framme så måste vi inse att böckerna är bättre anpassade till ungdomarnas aktiva livsstilar.

Ungdomars livsstil, definitionen av innehåll och broarna till vårt kulturarv är de tre stora skälen till varför böcker kommer att fortsätta vara modernt även  den moderna IT-baserade skolan.

Nu kommer väl förstås motargumenten om att det kostar för mycket och att vi måste välja och inte kan ha både och men i  Läromedel en kreativ möjlighet har jag redan berört att nedskärningar på läromedel har en förmåga att kosta på nya sätt. Vem ska betala den som utvecklar läromedlet? Det måste förstås vara mycket effektivare att några få erfarna arbetar istället för att varje enskild lärare sätter ihop något eget. Då får ju varje lärare mycket större möjlighet att krydda med sitt perspektiv istället för att 100 000 – tals lärare ska dissekera samma grundmaterial. När alla elever ska printa ut sina saker från nätet då kostar det  totalt sett mycket mer än att trycka böcker. Hur går det med likvärdigheten när vissa kan stärka sitt lärarande med andra låter bli pga tids och kostnadsskäl.

Nu kommer förstås motargumentet att det ju finns öppna lösningar och gratismaterial men växelverkan mellan kommersiella och ideella modeller skapar ändå den bästa miljön för ett kraftfullt kunskapsbygge. Strypta kommersiella möjligheter stryper även möjligheter för de som arbetar ideellt för någonstans måste de få inkomster. En ökad autonomi för lärarna och det utvidgade lärarkollegiet är förstås fantastiska möjligheter för att ge skolan en oerhörd skjuts utan några extra resurser och något som skolan ska ta till vara med all kraft. Detta behöver dock få balans med det som är gemensamt och tydligt definierat som allmän kunskapsbas för alla.

Sen finns förstås en hel knippa ganska dåliga argument mot böcker som att utmåla dem som gammaldags, tråkiga och dåliga. Dessa argument hoppas jag att alla spännande författare kan ta död på och ifall man själv verkligen ger sig på uppdraget att formulerar något riktig bra och låter andra granska det så inser man att det här är en utmaning där vi verkligen behöver stötta och utnyttja de som lärt sig mycket.

Kostnaderna för att låta bli böcker kommer igen på många andra sätt. Den oerhörda autonomin för lärarna som behövs för att öppna lösningar ska fungerar kommer skolans ledning inse att den behöver balanseras med ett tydligt ramverk för att möta skollagens krav. Dessutom är bokproduktion ett spännande område som hela tiden utvecklas och erbjuder nya spännande möjligheter till lärande.

Jag har tagit en utgångspunkt i inlägget Läs en bok tillsammans för en avstamp kring kraften i böcker. Jag speglar tankarna i Är det ett problem att män inte läser böcker? för att belysa vilken viktig kulturfråga böcker är. Allt är lärarnas fel 12 tar upp de styrande och mediernas längtan efter enkla förebilder och recept för att alla lärare ska lära sig att bli bättre men tänk detta görs av samma personer som kritiserar ett av de viktigaste sätten att få förebilder och struktur till förbättring: läromedlen. Som en livbåt på drift ger mig utgångspunkten skolledares utsatta position och det är viktigt att vi tydliggör varför läroböcker behövs, i en livbåt kan det bli stresssigt och man ror åt fel håll. Det tuffa inlägget Återfallsförbrytare tar upp diskussionen kring att lärare följer böckerna istället för kursplan. Jag tycker att lärare ska utnyttja erfarna kollegors hjälp och då även via läroböcker och anser att utan läroböcker blir situationen ännu värre med lärare som i pressade situationer har ännu sämre underlag för sina lektioner. Jag går riktigt långt och funderar på bloggens Kritisk insyns´s inlägg Rektorn vid Södertörns högskola och hennes kritik av läromedel på ett helt ovetenskapligt vis. Är mycket av den grova kritiken av läroböcker framkommen från anti-vetenskapliga strömningar.

Det låter så självklart men jag påstår att det är vanligt att glömma bort det ändå.  I Skolan måste möta ALLA elevers behov funderar jag kring hur vi kan glömma bort en stor grupp elever och hur det kan ha blivit så vanligt att elever tycker att lärarna lägger ”90% av tiden på 10% av eleverna”. I En städerska om rättvisan i skolan lyfter jag fram den bitterhet som kan väckas hos de tysta skötsamma som ”aldrig betydde något”.

Jag drar en parallell till idrottens värld och det vi vet om toppidrottsmän och deras bakgrund. Det har visat sig finnas en farlig överbetoning på högpresterande unga och att de  ofta fallit tillbaka i vuxen ålder, mognadsutvecklingen är så olika. Däremot är det försumbart sällan tjejen som inte kan få iväg bollen som blir stjärna eller killen som är liten och ovig som blir världsmästare i höjdhopp. De flesta blivande stjärnor sticker inte ut ett enda duggg, de är alldeles vanliga. Det verkar väldigt troligt att detta även gäller för kunskap och yrken som kräver hög intellektuell prestation.

”Late bloomers”, de som når sin potential sent, de är vanliga och de finns mitt i den vanliga grå massan. Fast egentligen är inte den grå massan så grå och vi har oerhörda möjligheter att lyfta dem alla.

Det är dags att börja bygga en skola som möter även de elever som inte drar till sig vår uppmärksamhet och inse att det i att  möta de som blommar ut sent finns möjligheter för ett skollyft som kan vara avgörande för oss. Jag inspireras av Peter Gärdenfors  Lusten att förstå och det ska göras mer för att möta eleverna med rätt berättelser, vi behöver ett kraftfullare fokus på innehåll och satsning på att förse alla med möjligheterna som ges av IT mm. Jag pekar på att ineffektiv undervisning ofta är ett exempel på dålig progression och att likformighet drabbar alla som är unika, dvs. alla. Försvaret för den begränsade valfriheten i skolan faller ihop som ett korthus om effekterna undersöks. Grupper är ett oerhört bra verktyg för snabb kunskapstillväxt och anpassning till gruppen är något oerhört lärorikt men klassen, gruppen och stelbent syn på vilka som ska tillhöra den får inte bli en tvångströja som hindrar de många unika individer som ska tillhöra. Vilken klass man hamnar i ska inte vara avgörande för om läraren har tid för en som individ.

Det här inlägget går inte i polemik med nuvarande lagstiftnings krav på ökad uppföljning men hävdar att om uppföljningen blir riktigt lyckosam så kommer det bli uppenbart att vi också behöver större valfrihet. Inspirerad av Peter Gärdenfors vill jag att eleverna ska kunna välja berättare åtminstone i någon utsträckning. Små variationer av en berättelse som man som individ känner igen mycket av stimulerar ens fantasi och får en att fylla i viktiga kreativa nya detaljer. Skolan behöver mer av att eleverna kan välja vilken berättare de ska möta, vilken ram som ska ges till de grundläggande kunskaperna. Då alla elever behöver upptäcka hur man tillämpar grundkunskaperna i svenska, matematik, engelska mfl kurser finns en gemensam nämnare som kan mötas på ett valfritt sätt. Tillämpas matematiken i drama eller teknik spelar inte så stor roll men skolan måste på ett helt annat sätt än tidigare möta behovet av förankring i verkligheten. Det råder ingen oenighet om detta trots att denna möjlighet hela tiden dribblas bort.

Det går att bygga en skola som med valfrihet och flera berättelser som möter många unika individer och bland dem finns både de som är stommen i framtidens samhälle ocde som skapar det där extra som behövs för en riktigt bra framtid

Tysta tankar funderar kring Jag ska jobba med kurser i entreprenörskap i höst och det är väl det många drömmer om för våra ”late bloomers”. Metabolism funderar kring vår underliga fascination kring det som sticker ut i Lärare med särskilda behov och tänk om det kunde finnas lite mer fokus på de unika individerna i den grå massan och deras behov. Den dagsaktuella frågan om att Socialdemokrater behöver akademiker tror jag hänger samman med att de tidigare lyckades möta och fånga upp många ”Late bloomers”. Helena von Schantz skriver insiktsfullt om Kvalet med det fria valet och tydliggör argumenten mot den valfrihet jag förespråkar så starkt men jag lyfter att tydlig, reell valfrihet är något helt annat. Anne-Marie Körling skriver om Lgr11: Bättre fokus på tysta elever som är just de där vanliga eleverna som behöver mötas bättre för att det ska synas att de är unika.

”– De kommer bara med bortförklaringar. De skyllde på Rosengårdsbornas socioekonomiska situation, på kravaller, stenkastning och bränder. Rektorerna har dessutom kört sitt eget race. Många gånger har jag frågat dem om vi kan fortsätta så här men förändringsbenägenheten har inte funnits, säger Andreas Konstantinides.”

Hur tror ni att duktiga lärare upplever ett sådant här påhopp? De som gör sitt yttersta i Rosengård eller någon annanstans och lyckas i elevmöte efter elevmöte trots kravaller, lyckas lära elever mängder av viktiga saker trots socioekonomiska problem. Vad innebär ett sådant här uttalande för eleverna på lärarutbildningen? De kanske känner några av de som precis gick ut och nu arbetar i Rosengård.

Signaturen Tysta tankar är snabbt ute med att dra igång diskussionen i Det är skolornas och rektorernas fel och bemöts av Morrica som har ett eget inlägg Om Rosengårdsskolor och tidigare haft många inlägg om Lärares ansvar (1)(2) som exempelvis Morrica förtydligar. Plura med exempelvis egna inlägget Klass 9A – myt eller verklighet bidrar också till kraft i debatten på Tysta tankar.

När vi tänker kring ansvar vill jag lyfta fram att en yrkeskår är inte något statiskt utan det kommer till nya och andra försvinner allt beroende på vilka arbetsvillkor som erbjuds. Detta har mycket större inverkan än förändringar inom gruppen och dessutom påverkar det gruppens inställning kraftigt. Ifall obehöriga lärare tas in så blir hela kollegiet lite slappare i sin syn på värdet av utbildning medan däremot rekrytering av några riktigt bra lärare lyfter även de övriga. Att köra hårt med en yrkeskår och utkräva ansvar hos lärare får därför negativ effekt om den inte kan kombineras med tydliga belöningar för de som tar sig igenom en tuff period.

Dumma uttalanden som det av Konstantinides måste kraftfullt bemötas med att vi lärare redan tar ansvar efter vår förutsättningar.

De flesta rektorer tar också ansvar och de som inte gör det är felaktiga rekryteringar av en huvudman som inte tar sitt ansvar. I Rosengård och många andra ställen har man under lång tid haft för lite resurser och erbjudit usla arbetsvillkor för lärarna och rektorer. Det är ett ställe med ett gediget rykte om att där misslyckas man som lärare och rektor vilket leder in i en ond spiral av att det blir svårt att rekrytera och vidare in i ännu sämre arbetsvillkor ….. Det går att bryta den nedåtgående spiralen men då måste man satsa på alla områdena samtidigt: elevfokus, lokaler och arbetsmiljö, förbättrade arbetsvillkor för lärarna, god nyrekrytering och bra skolledning. En kraftfull insats som kräver pengar.

Vi lärare vill verkligen ha bättre löner och mer respekt, vi vill skapa en skola som vänder den nedåtgående spiralen mot allt sämre kunskaper hos eleverna. Vi vill att lärarutbildningar ska vara lockande och att bara de som kan vara duktiga lärare går vidare ut på arbetsmarknaden. I det sammanhanget är det förstås oerhört viktigt att vi tar ansvar och med stort elevfokus fullföljer våra uppdrag och lyfter det som inte fungerar. I  Det finns en gräns för arbetsbelastning och Svällande arbetsbörda är arbetsgivarens ansvar lyfter jag dock behovet av att vi avgränsar oss och blir duktiga på att säga nej.

Vi lärare ska ta ett brett ansvar för vårt uppdrag men också undvika det som inte är vårt ansvar och säga nej till inkompetenta förståsigpåare med enkla recept.

Jag har tidigare på Newsmill skrivit Skolans problem är enbart ledningens fel för att tydliggöra att SKL och kommunerna har det yttersta ansvaret för allt. Magnus Blixt har ett mycket tänkvärt inlägg Lärare: an-svar och av-leg.  Inlägget Allt är lärarnas fel, 9  och citatet ”Sverige har jävligt mycket bättre lärare än landet förtjänar” passar också att påminnas om och ytterligare ett inlägg Ge oss stålar och respekt- statusen kan ni hålla! av Helena von Schantz belyser hur urvattnat ordet status blivit och visst är ordet ansvar på väg åt samma håll så missbrukat som det blivit. Tankar om ansvar, betyg och så kunskap förstås är ett av många fina inlägg om ansvar producerade av Gertie Hammarberg Tersmeden.

”Lisa” är städerska på ett bilföretag och hon berättade om sin skoltid och om en ström av lärare som aldrig mötte henne på hennes nivå. Hon hade varit riktigt  duktig i skolan och i 5:an var hon näst bäst på ett matteprov men hon kände sig riktigt bitter för att det aldrig var någon som såg henne. På detta matteprov fick tjejen som var bäst uppmärksamhet men sen började ”Timmie” gapa om något och hon blev bortglömd. Det var också genomgående i hennes berättelse att Timmie alltid fick uppmärksamhet på hennes bekostnad. På högstadiet så stötte hon på trösklar i matematiken som hon inte klarade på egen hand och hon hade varit för blyg för att ta plats och en gång när hon hade tvingat sig före Timmie hade läraren blängt på henne och Timmie hade varit för jävlig mot henne i över en vecka. Det blev förstås bara godkänt i matematik i 9:an och ett mycket oengagerat gymnasieval.

De flesta lärarna hade varit omtyckta av eleverna och nog upplevts som rättvisa av många men Lisa hade tyckt att de var fruktansvärt orättvisa. Är det så att vi lärare lätt lockas att vara ”mer rättvisa” mot de elever som spelar mest roll för klimatet i klassen? En otäck känsla av Djurfarmens ”vissa djur är mer jämställda än andra” gör sig påmind.

Nu arbetade Lisa på samma företag som Timmie och hon berättade med tydlig avsmak och stor ilska att han ”fortfarande inte lärt sig använda toaborsten”. Mina sonderingar kring om Timmie kanske hade fått en bättre roll i samhället och gjorde bra saker pga skolans satsningar mötte hon med ett hånskratt och berättade om schampooförsäljningen han hade lockat med nästan alla på och de flesta hade förlorat tusenlappar men Timmie hade köpt ny bil. Timmie hade alltid sett ner på henne och hon tyckte att skolan och samhället hade stöttat honom i att se ner på henne på det sättet. ”I Sverige är blyg och snäll det sämsta man kan vara”.

Det är klart att det inte går att vara bitter på ”Timmie” men jag känner ändå en stor oro över att jag också är en del av den skola som straffar elever som är duktiga och snälla och lägger sina resurser på de som är emot skolan och sina klasskamrater. Det är oerhört obehagligt om skolan lägger mest energi på de som vi är rädda för att de ska ställa till det för oss. Lisas kommentar är oerhört tänkvärd. ”Hur kan skolan tro att de som är vana vid att kliva på andra ska sluta med det när skolan belönar dem för det och hur kan någon tro att den som hatar matematik ska  bli en bättre person av att få lära sig mer matematik?”

Vi har alla en gräns för arbetsbelastning och det är en fråga som blivit glödhet nu när SKL vunnit i arbetsdomstolen i sin strävan att lägga på lärare ännu mer.  Risk att många lärare flyr yrket.

Jag har avnjutit föredraget Lärardagarna 2011–Mats Trondman–Relationsgrammatiken där han för en övertygande forskningsbaserad argumentation för att kunnighet och pedagogik är fortsatt lika viktigt i skolan men att relationsbygge med alla elever har blivit en helt oumbärlig tredje komponent. I annat fall lyckas vi inte hjälpa dem att ”hålla sina framtidsmöjligheter öppna”. ”Relationskapital” är något man bygger upp med eleverna genom kunnighet, pedagogik och engagemang i eleverna och jag fick ett ord att sätta på det förtroende eleverna känner för att jag kan hjälpa dem. Detta relationskapital måste byggas av oss lärare och vi behöver ges förutsättningar för att skapa ett sådant.

En utökning av undervisningstiden kräver en utökning av tiden för förberedelser och efterarbete för i annat fall urholkas relationskapitalet. Frihet ger kvalitet är en annan viktig  komponent för att arbetsbelastning ska bli hanterbar.

Det känns lämpligt att påminna om att Svällande arbetsbörda är arbetsgivarens ansvar och att formativ bedömning, pedagogik, elevengagemang, … kräver förberedelser och efterarbete. Trondmans föredrag gör det ännu tydligare att dåligt förberedda lärare, lärare som inte läser igenom det eleverna producerar kommer att misslyckas i att bygga relationskapital. Relationspedagoger behöver inte mindre tid och dagens lärare pluggar information om varje elev för det behövs i elevmötena. Vi skulle behöva mer tid att dokumentera varje elevs lärande. Arbetsgivare som försöker skära ner på kringtiden för att öka undervisningstiden går tvärs emot forskning och beprövad erfarenhet och resultatet blir att arbetstiden ökar.

Läraryrket är världens bästa men när vi når gränsen för vad vi klarar kommer vi in i en hemsk ond cirkel. Det måste finnas ett sätt att säga stopp innan vi sprutar ketchup på glassen.

Läraryrket är inte det enda där arbetsgivaren försöker tvinga fram gratis övertid. Det är inget att gnälla över men vi har rätt att säga nej för maximal arbetstid är lagstadgat. Det är inte arbetsvägran om man vägrar ta på sig uppgifter som man inte hinner med.

Läraryrket behöver bättre arbetsvillkor innan alla flyr och en kompetent huvudman bör upptäcka att de ska agera som en modern arbetsgivare som lyssnar på sina medarbetare.

Arbetsmiljölagen är inte min väg men arbetstidsavtalets 45 timmar är ett kraftfullt sätt att argumentera mot ökningar av undervisningen.

Vi lever i en värld där mätningar är vardagsmat och där information om kunder och deras preferenser kan vara nog för att skapa ett av världens största företag. Att skolan också måste mäta och dokumentera känns som ett självklart faktum, men den viktiga frågan är vad. Vad är det vi ska mäta för att ge skolan en bra framtid?

.
.

I debattartikeln Dags att återinföra studentexamen finns följande citat:

” I Sverige har vi nämligen något världsunikt – en skola där staten inte kontrollerar resultaten. Man genomför reformer utan att bemöda sig om att ta reda på om de fick den avsedda effekten. Det är först när resultaten i internationella undersökningar sjunker som man yrvaket tittar sig omkring och undrar vad det beror på”

En vän konstaterade att skolan är full av mätningar, objektiva analyser och arbetssätt för att hitta det centrala ur ett stort informationsflöde. Det är därför lite motsägelsefullt att vi just inom skolans värld fått så mycket motstånd mot allt som har att göra med uppföljning eller är det en reaktion mot en värld som innehåller för mycket av det? Nej, jag hävdar att:

De flesta uppskattar professionella utvärderingar av det viktigaste.

Att svenska skolan får en så intensiv debatt kring detta ser jag som ett mycket varnande symptom på att det finns för mycket folk med för lite kompetens i vår skolas värld. Vår framtid bygger på djupa kunskaper bör även tillämpas på utvärdering av skolan och vad som ska utvärderas ska analyseras av erfarna lärare tillsammans med annan expertis. Vad som ska utvärderas ska förankras av ett modernt lyssnande pedagogiskt ledarskap.

Jag återvänder till det här med examen och funderar på DN huvudledaren Fokus på uppgiften som polemiserar mot Dags att återinföra studentexamen och följande citat ”fokus på huvudsaken: att varje lärare hela tiden följer upp hur eleverna utvecklas och snabbt sätter in de åtgärder som krävs för att alla ska nå målen” men tycker här att DN ledaren är alltför ytlig. Öka lärarskickligheten men hur är följdfrågan som är nödvändig att ställa om vi vill tränga på djupet med problemen. Om lärare ska lyckas med det citerade så krävs följande förutsättningar.

• Det är nödvändigt att följa upp lärares viktigaste uppdrag och ge tät professionell återkoppling på prestation.
• Det måste finnas åtminstone något tillfällen under skoltiden då alla elevresultat kalibreras. Vi måste jämföra och ensa bedömningar kring målen för i annat fall blir lärarens återkoppling till eleverna bara ett löst tyckande.
• Det är nödvändigt att hitta metoder att jämföra även skolor när det gäller av hur väl de lyckas öka elevernas kunskaper. Jämförelse av elevresultat och oberoende rättning är en förutsättning för att detta ska vara möjligt.

Det här är tre punkter kring återkoppling på elevresultat men eftersom eleven är i centrum är det naturligt att samma tre punkter kan användas som en checklista för allt vårt arbete med att bygga en bättre skola. Följa upp det viktigaste, kalibrera resultat med hjälp av oberoende granskningar är en nödvändighet i vårt bygge av en bra svensk skola.

Med som vanligt tonvikt på Lärares ansvar så belyser Morrica ytterst väl behovet av professionell utvärdering på alla nivåer. Äntligen tar DN in en lärare på debattsidan tar upp lite historik etc. och poängterar att ”Resultatuppföljning måste börja från dag ett i skolan”. Helena von Schantz kommenterar reaktionerna på sin artikel i Mitt eviga tjat om studentexamen. Dagens citat – om top-down styrning hänger förstås ihop med obefintlig utvärdering och okunskap om medarbetares kompetens och arbetsvillkor. I Lämpan? tas utvärdering med hjälp av lämplighetstester upp vilket hänger ihop med ett aktuellt förslag. Och så var det detta med målen  med en avslutande belysning av att mål och riktig utvärdering hänger samman och många intressanta perspektiv.