Ansträngning, effekterna kommer långt senare

Nihil sine labore – Inget utan arbete

Den här lilla essän ägnar sig åt de ansträngningar vi gör för och i skolan. Med utgångspunkt i Vygotskij belyses hur elevens arbete gradvis ger mer och mer kunskap och visst kunskapsarbete ger kunskapsmöjligheter i en situation långt senare. Genom att spegla motivationen till att anstränga sig i skolan i både två faktor teorin och tankar om inre motivation belyses hur ansträngningen uppnås. Lite enklare matematiska resonemang leder sedan fram till förståelse för den löptid våra ansträngningar för och i skolan behöver för att få effekter på saker som välfärd. En liten titt i skollagen visar sedan i vilken utsträckning denna stöttar oss i att skapa utveckling i skolan. Den här essän har som utgångspunkt att ansträngning är en avgörande del av utveckling.

”Tänkande och språk” Vygotskij (1934) ses som ett helt banbrytande verk inom pedagogik och bygger på oerhört omfattande empiriska studier, som senare forskning har haft svårt att komma i närheten av.  Den belyser på flera sätt hur språklig utveckling och kunskapsutveckling hänger samman men här väljs vad den säger om progression för lärandet. Där den visar sådant som att förståelsen av ett kunskapsområde förändrar hjärnan så att möjligheten uppstår att ta till sig andra orelaterade kunskapsområden som tidigare varit omöjliga att erövra för individen. Den visar också att det Vygotskij kallar vetenskapliga begrepp, dvs mer abstrakta företeelser, är sådant elever kan erövra förståelse för tidigare än de vardagliga begrepp som vi spontant upptäcker med ökad erfarenhet. Förutsättningen för detta är skola.

Att eleverna har mest möjlighet till utveckling när de möter ny kunskap som varken är för lätt, redan erövrad eller för svår det benämner Vygotskij den proximala utvecklingszonen. Det djuplodande arbete som gjorts för att betona att undervisning ska läggas på rätt nivå är ett av de mest använda resultaten även om det kan låta självklart. Dock får detta effekter på hur undervisning ska genomföras med gradvis ökad svårighetsgrad som inte blir lika självklart för alla när det hamnar i konflikt med stora heterogena grupper, inkludering etc. Vygotskij ger ett väldigt starkt stöd för progression, där elever erövrar mer och mer, så att de kan ta sig an ännu svårare utmaningar. Slutsatser om att alla inte kommer att nå lika långt blir då nödvändiga att dra. Vad får progression för effekter på elevernas motivation? På vilket sätt påverkar det vilka effekter deras ansträngningar får?

För att beskriva motivationsmöjligheterna i skolan appliceras Herzbergs två faktor teori Pardee (1990) som handlar om att det finns både motivatorer och hygienfaktorer. Motivatorer är utmanande arbete, uppmärksamhet och ansvar medan hygien faktorer är sådant som anställningstrygghet, lön och förmåner. Motivatorer skapar drivkrafter medan de andra bara kan ge en motsatt effekt när de är dåliga. Det går då att konstatera att hygienfaktorerna som är vanliga i arbetslivet inte passar för skolan. Dock kan andra faktorer som mobbning etc. vara kraftigt demotiverande. När det gäller motivatorer så har ju många praktiserats inom skolan men de flesta motarbetas numera då det upplevs negativt att några elever får fördelar som andra inte får. Skolan är därför mycket begränsad i att få använda någon direkt motivation för ansträngning.

Det talas mycket positivt om att skapa inre motivation istället. Inre motivation beskrivs exempelvis av Ryan et al (2000) och tar upp tre saker som stärker denna: ”competence, autonomy, and relatedness”.  Den första faktorn kan beskrivas som att ha kontroll, känna sig trygg med att kunna klara uppgifter, utmanad men inte osäker. Här går det direkt att relatera till Vygotskijs proximala utvecklingszon dvs. när eleven får lagom utmaningar så stärks den inre motivationen. Den andra faktorn handlar om att få bestämma själv, ta ansvar, skapa sitt eget. Detta kan tyvärr hamna i konflikt med att vi också vet att elever växer av samarbete som ju förstås kräver avsevärd anpassning efter andra. För den tredje faktorn ömsesidighet, släktskap, syfte så kan man kanske spåra två olika huvudspår där det första spåret poängterar omgivningens reaktioner, positiva återkoppling från de andra i gruppen medan det andra spåret mer poängtera att syftet med det som görs ska vara positivt ur ett mer generellt perspektiv. Det här är faktorer som skolan absolut kan påverka men de har en mer långsiktig effekt så läraren som ökar den inre motivationen hos eleven kanske inte hinner upptäcka effekten själv. I praktiken kan åtgärder för att skapa denna inre motivation också hamna i konflikt med varandra eller andra mål. Eget arbete ger ju mycket autonomi men risken för misslyckande ökar kraftigt så känslan av kompetens kan skadas. En grupp närstående eleven kan ju ha värderingar som ligger väldigt långt från de syften och drivkrafter som samhället vill ha för skolan. De som tror att det här med att skapa motivation för ansträngning är lätt de bedrar sig storligen.

Den här essän tar ju sin utgångspunkt i att vi ska öka elevens ansträngningar och som bevis används ett riktigt gammalt ordspråk. Det går ju att studera de riktigt framgångsrika länderna och se att de inte har smartare elever, de har sällan några speciella magiska nya metoder utan på något sätt får de lärare och elever att anstränga sig lite mer och vara lite effektivare. Tiden då eleverna fokuserar på skolarbete är något längre vilket inte alls behöver betyda längre skoldagar etc. Ansträngningarna inriktar sig mer på lärande än annat.

För att inte förklaringarna av hur lång tid olika ansträngningar behöver innan de bär frukt ska bli för matematiska så tar jag upp några principer. 

  • Löptid mellan inlärning och användning
  • Tid för att få stort genomslag i en yrkeskår, elevgrupp
  • Effektfördröjning summeras

När eleverna lär sig saker i skolan är det ofta för att de ska lyckas i sitt yrkesliv många år senare. När Lärarhögskolan inför förbättringar och skickar ut bättre utbildade studenter så dröjer det ett halvt yrkesliv innan studenterna med de nya färdigheterna omfattar halva yrkeskåren. När exempelvis undervisningen förbättras för eleverna i en årskurs så dröjer det många år innan detta påverkat tillräckligt mycket för att få en tydlig effekt på de genomsnittliga kunskaperna för alla som slutar gymnasiet. Lägger man sedan till tiden innan detta får genomslag i yrkeslivet blir det två långa löptider som summeras. När vi gör en skolreform kan vi behöva summera flera långa löptider som ger en fascinerande lång tidsrymd för att denna ska få effekt

När några bestämde sig för att skolan behövde tona ner behovet av ansträngning så dröjer de flesta effekter. De ville att inga belöningar skulle ges till de som ansträngde sig och presterade. De motsatte sig all återkoppling om att en arbetsinsatsen var dålig. Den slutliga mest långtgående tankegången var att läraren och inte eleven skulle vara ansvarig för svaga resultat. När detta gjordes var det början på en långvarig förändring där deras ambitioner mötte motstånd hos lärare som insåg svagheter men i huvudsak lyckades de ändå tvinga igenom saker med början uppifrån. Det var en långvarig process där jag beskriver de olika stegen som måste följa på varandra  så att vi får ett exempel på löptid om varje steg tar cirka 15-20 år.

  • Utbildningsinnehållet på lärarutbildningen förändras i grunden genom utbyte av en stor andel lärarutbildarna mot sådana som förespråkar icke ansträngning.
  • Förändrad lärarutbildning måste få genomslag i lärarkåren genom samma utbyte av personal.
  • En stor andel av eleverna måste ha utsatts för det nya låta bli ansträngning 

Det betyder att de fallande resultaten som var som starkast strax efter 2010 kan ha av orsakats av en förändring som började för 45-60 år sedan. En förändring behöver förstås inte ta den här tiden men ifall den är felaktig och möter motstånd hela vägen så blir det så länge. Kan en förbättring genomföras snabbare? Troligtvis något snabbare men många beteenden kring att undvika klarspråk, ta bort ansvar från eleven och nedvärdera ansträngning är djupt intränade på alla nivåer inom skolvärlden.

Vad kommer effekterna på välfärden att bli? Det återstår faktiskt ett helt steg i samma storleksordning som de tidigare när den försämrade inställningen till ansträngning ska få genomslag i yrkeslivet. Ifall vi genast börjar kämpa för att undvika sänkning av välfärden så tror jag att vi kan uppnå minimala negativa effekter. Detta förutsätter dock en gemensam ansträngning som jag är ytterst tveksam till att det finns tillräcklig grogrund för att lyckas med. Ur ett i och för sig positivt engagemang för någon elevgrupp som har det svårt frodas idéer om läxfritt, lottning, mm som alla har det gemensamt att de skickar en signal om att ansträngning inte är viktigt. Om detta gör att vi ligger kvar i klassen medioker kunskapsmässigt ytterligare 15-20 år lär vi nog också få förbereda på oss på att ha en medioker välfärd. Som ett litet hopp om inte allt för allvarliga effekter avslutar jag med ett annat latinskt citat

patientia et patientiam – ”tålamod och uthållighet” eller ”uthållighet och en framtid”


  1. Vygotskij, Lev (1934/1999). Tänkande och språk. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB.
  2. Pardee, R. L. (1990). Motivation Theories of Maslow, Herzberg, McGregor & McClelland. A Literature Review of Selected Theories Dealing with Job Satisfaction and Motivation.
  3. Ryan, R. M.; Deci, E. L. (2000). ”Self-determination theory and the facilitation of intrinsic motivation, social development, and well-being”. American Psychologist. 55 (1): 68–78. b
  4. https://www.sydsvenskan.se/2017-06-28/jag-tycker-att-det-vore-fruktansvart-att-inte-behova-kampa-langs-vagen/

 

Publicerat i skolutveckling | Lämna en kommentar

Vilken väg bör skolan välja?

Wikipedia: File:19-v 2h Vasnetsov.jpg

Wikipedia: File:19-v 2h Vasnetsov.jpg

Det känns som att skolan kommer allt närmare ett vägskäl. Allt talar samma tydliga språk när den svenska skolan tappar dramatiskt jämfört med omvärlden.  Effekterna syns på högskolan och snart även i arbetslivet. Svensk forskning har tappat sin toppposition.

När vi nu ser detta så finns det då två huvudspår för hur vi ska göra något åt det. Självklart ganska polariserat formulerat men debatten blir ibland precis så polariserad. Jag bryr mig heller inte om att formulera mig helt likvärdigt kring dem utan känner att det är ärligare att säga att jag föredrar det första.

  1. Sverige lär av de länder som lyckas, höjer lärares löner, status och karriärmöjligheter och satsar stort på att rekrytera duktiga lärarstudenter och sen vidareutbilda lärare kraftfullt.
  2. Sverige väljer en linje där eleverna väljer fritt vad de vill göra och lärarna blir till handledare och behöver inte kunna så mycket. Förr eller senare kommer det lyckas enligt principen trägen vinner.

Sluta diskutera lärares arbetstiderDetta vägval är fortfarande inte avgjort. Politikerna bråkar om andra frågor och hamnar på nästan samma förslag ändå. Det andra alternativet växlar upp och kampanjen för att vi ska överge vanlig skola intensifieras. Så kallad förskolepedagogik torgförs långt upp i åldrarna men har då tappat reglerna och strukturerna som var så viktiga för barnens trygghet på förskolan. Lärare behandlas som en likformig klump och långa samt svåra utbildningar tillmäts inget extra värde.

En av de mer framträdande personligheterna för det andra spåret, Troed Troedson, han hävdar att  det är bra med en polarisering. Nu håller jag inte med honom så ofta men han har som ganska ofta någon poäng och jag tror att vi närmar oss ett vägskäl. Det är nog så att det är troligt att vi hittar lösningar någonstans mellan de två alternativen men jag ser egentligen inga som helst fördelar med att hamna nära alternativ två. Det blir alltså lite av en kamp där vi då försöker vinna vanliga förnuftiga människor för vår ståndpunkt fastän de ofta känner att de inte vill ta ställning för att de vet för lite. Samtidigt som jag förstår dem är kampen mellan skolfalangerna så hård att frågan helt enkelt bubblar upp som något där alla måste ta ställning.

När vi lär av andra länder så inser vi att lärares löner måste höjas och de måste differentieras efter utbildning och uppdragets svårighet. Spår två förespråkar alla möjliga alternativ och vill gärna ha ett synsätt där alla lärare är lika och om några är viktigare så är det lärare som arbetar med de yngsta och de som har störst svårigheter. I Uppmärksamma stegringen i svårighetsgrad visar jag att duktigare och mognare elever kräver mer av sin lärare. Kombinerar man detta med att även om variationen är jättestor så är det tydligt så att de elever som åtminstone inte är svaga i skolan är de som har särklassigt mycket större chans att klara något av samhällets toppjobb. Det är inte från den svagaste tiondelen vi får vare sig professorer, entreprenörer eller ledare. En differentiering av lön så att lärare för senare år och med svårare ämnen premieras är helt enkelt så mycket rättvisare och lösningsinriktat.

Tar vi specialexemplet att råda bot på bristen på NO lärare på högstadiet så finns det ett förslag om att öka intagning till naturvetenskapligt basår och därmed råda bot på bristen. Det kan ju vara en bra idé men knappast en lösning på hela bristen. Allt kanske är möjligt i teorin men jag menar nog att det är många som skulle möta en alldeles för lång resa in i läraryrket. Vi lärare märker ju också att vi får kollegor som av olika skäl inte mäktar med yrket och går in i väggen eller lämnar det. Lyckas vi inte fånga upp de med goda förutsättningar för fysik och kemi så blir det helt enkelt övermäktiga utmaningar för de som försöker.

Jag hade ett bra samtal med en man som i mångt och mycket sympatiserar med spår två. I vårt samtal försökte jag berätta om att det finns väldigt få elever som inte går igenom en ren livskris under sin skoltid. Mobbning, utfrysning, självmordstankar, sociala problem, det låser sig inom lärandet, de är för blyga osv osv. Då försökte jag också förmedla den där obehagliga känslan som lärare hela tiden får leva med, den av att vi aldrig räcker till. Skolinspektionen: Lärare dåliga på att anpassa undervisningen stampar rätt på denna ömma tå genom att lägga ansvaret helt på att lärare ska bli duktigare. Det är verkligen ytterst få lärare som har kompetensen att möta alla elever men samtidigt vill jag också rikta strålkastarljuset på de som gör det ena underverket efter det andra. Jag är verkligen övertygad om att jag har kollegor som räddar människoliv. Att alla som genom ett trollslag ska lyfta sig och bli som de superlärare som lyckas är inte realistiskt och inte ens sjysst då vi människor alltid uppvisar prestationsskillnader. Detta måste tillåtas även inom läraryrket. Min tanke om hur vi får en skola som blir bättre på att möta barn handlar mycket om att ta avstamp i befintliga lärare och försöka rekrytera de som är riktigt duktiga tilll yrket både som avlastning och inspiration för de som finns där. Dessutom måste vi observera att Vi lärare behöver olika uppdrag.

Steg för steg mot en bättre skolaNu har jag väl egentligen bara argumenterat för att förbättra förutsättningarna för läraryrket och den andra stora delen som handlar om att barnen behöver ett centralt innehåll definierat av vuxenvärlden har jag inte gett mycket plats. I och med att vår skola ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet så går jag dock till vad som av många anses vara den särklassigt viktigaste pedagogiska forskaren, dvs Lev Vygotskij. I boken Tänkande och språk genomför han en gedigen diskussion kring vardagliga och vetenskapliga begrepp och visar på att för det senare har vuxenvärlden en avgörande betydelse för barnets lärande och utveckling.

Det jag har observerat, det är att när läraren verkligen är närvarande och finns där helt uppslukad av elever och ämnets innehåll då kan det faktiskt uppstå magi. Där 1+1 inte bara är 2 utan mer. Receptet från länderna som lyckas är så tydligt. Det är inte ett recept på hur lektionerna ska genomföras. Det är ett recept med fokus på lärarna, där de duktiga studenterna vill bli lärare och dessa sedan möter en skola som lockar och belönar ständig vidareutvecklilng.

Publicerat i skolutveckling | 2 kommentarer

Alla elever är lika unika

Nu ska jag slå in lite öppna dörrar men jag hoppas att ni ska se att det börjar bränna till efter ett tag.

20140130-075455.jpgNu börjar det bli många elever jag mött men deras olikheter fascinerar mig alltjämt. Det finns de som är lätt för mig att förstå i situation efter situation och det finns de som jag har svårt att möta och det blir ett letande efter deras perspektiv. Överraskningseffekten är dock lika stor för alla, de där tillfällena då man plötsligt förstår varandra mycket bättre eller när tankemötet försvinner utan förvarning trots att båda vill och försöker. Vilka som jag som individ har lättare eller svårare att möta är oftast inte beroende av deras intelligens eller skolprestationer utan de kan gå lätt att möta den starkaste eller den svagaste i klassen och i nästa klass är det tvärtom. Andra lärare har samma erfarenheter som jag men oftast inte för samma elever.

De här erfarenheterna får mig att fundera kring elever som har lätt eller svårt i skolan. Är det självklart så att det är lättare att förstå elever som har lätt för skolan? Mitt svar är att det är det förstås inte, de är lika unika i sitt lärande som den som har det svårt.

20140130-075527.jpgMitt tidigare inlägg Möt de som blommar ut sent tar upp de som bara är en del av massan för att vakna till i aktivitet senare och detta vidareutvecklar jag i Skolan måste möta ALLA elevers behov  och kompletterar med En städerska om rättvisan i skolan för att lyfta de tysta skötsamma elevernas behov av stimulans. Det är en serie av inlägg för att tydliggöra alla de där grupperna vi så lätt glömmer när någon uppifrån pekar med hela handen kring hur vi ska prioritera som lärare. Här vill jag också lyfta att reformer som kommer till oss kan ha en underlig tonvikt på att lyfta vissa elevers behov på ett sätt som inte alls är rättvist eller förenligt med skollagen. Det finns många moraliska dilemman inom detta område och det känns helt fel om moraliska tolkningar kan påtvingas av en rektor eller ännu värre en skolbyråkrat utan insikt i de praktiska konsekvenserna av vidlyftiga tolkningar av styrdokumenten. Det skulle även vara skönt om politiker besinnade sig ibland, de känner starkt för sina väljargrupper men när deras budskap öppnar upp för att ifrågasätta alla elevers lika värde när det gäller skolutbildning då är det verkligen dags att säga stopp. Det förekommer till och med situationer där elever används som rena verktyg för andra elevers utveckling och så får vi inte behandla människor.

Lee Schulman har fört fram idén om pedagogisk ämneskompetens (Pedagogical content knowledge) som det mest centrala för läraruppdraget. Ämneskompetens och kunskap om eleverna och deras sätt att lära är båda två viktiga grundpelare för lärare men det är förstås när de två kombineras som vi uppnår den kompetens som verkligen är avgörande för om lärare kommer att lyckas eller inte. Detta har  i ett tidigare inlägg Uppmärksamma stegringen i svårighet! varit utgångspunkten för en argumentation om att när kunskapsnivån, ämnessvårigheterna ökar så ökar också kraven på kompetensen för det som är det centrala för att lärare ska lyckas.

De tre utgångspunkterna ovan:

  1. Alla elever är unika individer som inte blir lättare att förstå för lärare bara för att de klarar sig bättre i skolan.
  2. Alla elever är värda lika mycket hjälp av skolan och inga kan prioriteras bort eller användas som verktyg för andras lärande utan att det ger dem något tillbaka.
  3. Svåra ämnen och svåra kunskapsområden ställer högre krav på lärarens kompetens.

Det första området svensk skola måste tydliggöra rejält för att erbjuda en skola av lika värde är det kompensatoriska uppdraget. Det ursprungliga syftet var att stödja de som hade dåliga möjligheter att få hjälp hemifrån. Här handlar det om att erbjuda generella möjligheter öppna för alla för skolan kan inte ägna sig åt behovsbedömningar. Det självklara uppdraget för skolan om att erbjuda extra studiehjälp åt alla verkar ha blivit något som några få skryter med. Istället startas en uppsjö projekt och insatser som inte har ett enda dugg att göra med rättvisa. Det ska erbjudas läxhjälp, problemhjälp och provhjälp till alla. Det syfte som tas upp i skollagen är att särskilt stöd ska ges till de som riskerar att inte uppnå målen. Här blir det i och för sig behovsprövning men ändå en prövning mot kriterium som skolan har insikt om. Särskilt stöd ska inte ges till den som klarar målen ändå och det här är en viktig gräns, för i detta stöd ligger en grund för stora orättvisor när eleven som har allt väl förspänt för sig ges ju ett stöd som är större än den duktiga eleven som har en tuff tillvaro. Det sista området i uppdraget handlar om att kompensation inte ska behöva ges utan istället ska arbetsmiljön ge samma möjligheter för alla. Ifall detta görs genom en elevassistent eller annan typ av extra resurs är inte det viktiga utan elever har rätt till en arbetsmiljö som fungerar trots handikapp. På tre viktiga sätt ska kompensatoriska insatser göras baserat på enkla tydliga kriterier så inte något annat görs. Skolan ska alltid ha råd med nödvändiga insatser.

Nästa område som skulle förtydligas på djupet handlar om individualisering men också om kraften som uppnås genom anpassning till gruppen. Monika Vinterek förtydligar svårigheterna med individualisering i Eget arbete, eget ansvar i egen takt. Elever behöver bli mötta av skolan så någon nivå av individualisering behövs men oftast låter det som att skolan borde ägna sig åt individoptimerat lärande. Detta är en utopi som är i stark konflikt med att gruppen är skolans stora redskap att nå långt. Att undervisa en grupp elever tillsammans Skolan ska möta individen men bara en del av tiden och elever har rätt till ett bra lärande men inte optimerat hela tiden. Det är faktiskt utvecklande även med pauserna och det ointressant stoffet, hjärnan slår inte av. Elever ska inte behöva göra uppgifter som den visat att den klarar utan och innan men att den får lyssna till förklaringar av det den redan förstått är en naturlig sak av att vara del i en grupp. Elever med koncentrationssvårigheter kan behöva hjälp på flera olika sätt men samtidigt så bör det vara helt acceptabelt att de periodvis får öva sig att visa hänsyn till andra trots att skolsituationen just då inte är lämplig för deras lärande. Svaga elever behöver undervisning på sin nivå men det är omöjligt att de inte ibland får möta sådant de inte har en chans att förstå något av. Precis som för alla andra så är skolan inte individuellt optimerad.

Det tredje området är kompetenskrav på lärare och bara genom att titta på alla de olika dimensionerna av individualisering räcker för att inse att en vanlig lärare inte har en chans att räcka till på alla områden. Lägger man där till de olika områdena för ämneskunskap blir kraven riktigt stora. För att riktigt lyckas som lärare måste man odla kompetens i skärningspunkten ämne och elev, pedagogisk ämneskompetens är det centrala kompetenskravet. Varje elev har sina unika behov av lärares kompetens. Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft och att lärare har olika kompetens är enda sättet att svara upp mot alla unika behov. Om och om igen har satsningar på fler ”lärare” lett till sämre resultat än tidigare men det hänger helt ihop med att det inte var tillräckligt kompetenta lärare. Fler duktiga lärare i skolan har fantastiskt positiva effekter. I svenska skolan har vi nu fått en situation där de råder en rent katastrofal brist på lärare med vissa ämnesbehörigheter och där det dessutom är näst intill inga som söker sig till dessa lärarutbildningar. Det håller inte att som flera kommuner gör, försöka ge eleverna mer av annan kompetens. Ska vi möta alla unika elevers behov då måste lärarkåren ha den fulla bredden på kompetens. Då måste arbetsvillkoren förbättras och lönerna höjas riktigt rejält för de grupper av lärare där alternativyrkena konkurrerar kraftigt.

Skolan sitter där mitt i en mängd av lobbying, eleverna som behöver mer frihet, bestämma mer, se mer av arbetslivet, med koncentrationssvårigheter, med diagnoser. De trötta, de stökiga, de ledsna …. Alla möjliga perspektiv sköljer in tillsammans med recepten om hur dessa elever skulle fått det bättre. Det talas om prioritering men hur ska vi veta vem som behöver mest hjälp med sin livsutmaning och vem som har mängder av stöd så fort den behöver. Det är istället de som ingen talar för som löper störst risk att inte få en skola av lika värde. Vi behöver istället en skola med fokus på allas lika värde. Alla är lika unika.

20140130-075552.jpg

Publicerat i skolutveckling | 3 kommentarer

Lärares autonomi

Den här bloggen har i sin ambition att lyfta läraryrket vid ett flertal tillfällen tagit upp lärares autonomi. Gör lärarnas situation bättre, för elevernas skull tar upp behovet av bättre arbetsvillkor för lärare där ökad frihet är en viktig del. Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft är kanske mitt mest citerad inlägg och egentligen en flammande appell för friheten att vara olika. Mod, tålamod och raka besked handlar om den professionella möjligheten som ligger i att ta sig friheten att skapa sin egen vision för skolan. Ett rejält försök att kämpa för den tankefrihet som jag ser som helt central i en skola i ett demokratiskt land. Vi lärare ska ställa upp på den demokratiskt beslutade värdegrunden men inte hemsnickrad människosyn och kunskapssyn enligt maktmänniskorna i skoletablissemanget. Lärare behöver ta ansvar är en oerhört viktig del i lärares frihet. Det finns ingen glädje i frihet utan ansvar, den kombinationen är bara destruktiv.

20110902-180921Gustav Holmgren har med sin blogg Skolfaktoriet fått mig att börja tänka till kring vad har hänt med vårt friutrymme. Släpp lärarna fria behandlar ett citerat uttalande ””Vi har funderat väldigt mycket på hur man ändrar lärares sätt att undervisa ..” och våra möjligheter att välja vårt hur aktualiseras. Skolans kris del 4: Förtroendet för lärarna behandlar förutsättningarna för vårt friutrymme. I Olle Holmberg: Kommunaliseringen – ett försvarstal på webtidningen Skola och samhälle hävdar författaren att ökat friutrymme skulle vara en fördel med kommunaliseringen. Det är en uppfattning som jag inte alls delar utan jag har istället sådana mängder av exempel på hur lärarna rent ut sagt dompterades i samband med kommunaliseringen. I Vad håller kommunerna på med? har jag behandlat detta mer utförligt och refererar också till det Maciej Zaremba skrivit om lärarnas försämrade situation.

Jag ser följande perspektiv på lärares frirum:

  1. Åsikter
  2. Målen för uppgiften
  3. Hur undervisningen ska ske
  4. Relationerna som avkrävs
  5. Arbetsrättslig frihet

ett_ax_mothimlenMed utgångspunkt i Dan Pinks tankar kring motivation ska jag analysera dessa perspektiv. Han diskuterar motivation och demonstrerar vetenskapliga undersökningar kring att kortsiktig yttre motivation får kontraproduktiv effekt. Han nämner dock tre saker som skapar långsiktig inre motivation där den första är autonomi och de andra två är syfte och behärskande av arbetsuppgiften. Nu finns det en struktur för att analysera hur de fem punkterna ovan påverkar lärares motivation och förmåga att hjälpa eleverna.

Autonomi = frihet är ju en parameter och därmed blir egentligen alla fem punkterna ovan positiva för förmågan. Det är dock som ofta så att alla tre faktorerna behöver vara starka för att få bästa resultat så analysen går in djupare in på de andra två för de fem perspektiven.

Ifall en större grupps åsikter får inflytande över skolan så känns syftet värdefullare. De lärare som vill indoktrinera kan vara negativa till gemensamma värderingar för eleverna men rent generellt förädlar detta skolans syfte. När det gäller målen för skolan blir det tydligt att väl genomtänkta mål ökar meningen med skolan. När det gäller hur undervisningen ska bedrivas så skulle ett liknande resonemang kunna genomföras men det skulle leda fel då arbetssätt som den enskilda lärarna känner sig obekväm med knappast kommer att leda rätt. Det här  gäller i nästan lika hög grad vilka relationer som avkrävs av lärare och samarbeten kring urvattnade teman påtvingade uppifrån känns verkligen meningslösa. De urholkar syftet. När det gäller arbetsrättslighet frihet så ökar den för yrkesgrupper som anses utföra viktiga arbetsuppgifter konstigt nog men i vilket fall så innebär minskat friutrymme kring arbetstid etc. att det känns som att arbetsuppgiften är mindre viktig.

När inkompetenta ledare med hårda nypor använder luddiga begrepp som”människosyn” och ”kunskapssyn” för att tvinga igenom det som de önskar känner sig lärare utkastade i ett stormande hav där de inte ser många möjligheter att navigera rätt. Känslorna blir av vanmakt istället för av behärskande och den inre motivationen går ner kraftigt. Lärare ställer gärna upp på en gemensam värdegrund men precis som att den vi erbjuder eleverna innehåller stor tolerans för olikheter så borde detta även gälla lärares åsikter. Tydliga mål ökar möjligheten att få känna sig lyckad och stärker den inre motivationen. Vad som händer med lärare när arbetsmetoder pådyvlas dem har jag redan berört och jag tar bara och påpekar att det kan vara en av de starkaste skaparna av vanmakt istället för behärskande. Samarbeten vi själva hittar fram till ger oss trygghet och inspiration men påtvingade sådana hindrar oss från att ta ansvar och känna att vi behärskar situationen. Strängare arbetsrättsliga regler innebär att varenda liten fråga ska dras för chefer och gör allting krångligt och ansvarslöst.

Det här innebär inte något förespråkande av total frihet för lärare men jag tycker det visar att läraryrket borde ges mer frihet och att denna frihet ska ökas inom rätt områden.

Publicerat i skolutveckling | 5 kommentarer

Roligt i skolan

Vi vill att eleverna ska vara nöjda med sin skola och tycka att den är rolig, intressant, spännande och trygg. Alla har vi minnen från någon demonstration, några tankeväckande frågor eller något annat vi tyckte var skoj. Vi minns ett grupparbete då vi skrattade mycket, en tävling som inspirerade eller ”roliga timmen. Fast just roliga timmen kan vara lite motstridigt för en del av oss. ”Rita gissa spring” var inte lika roligt 20e gången även om några klasskamrater ville göra det.

Människan är den mest långsiktiga varelsen, den som kan sträva längst tid mot ett mål långt framåt i tiden. Vi är bra på att klara av en fördröjd belöning och det finns till och med undersökningar på att ifall vi ges morötter för att klara av en sak så kan det vara hämmande för vår förmåga att ta oss an breda, komplexa och kreativa uppgifter. Lyssna på Dan Pink här. Väldigt många arbetsuppgifter genomförs bäst om de utförs på grund av att de leder till något långsiktigt positivt. De har ett bra syfte, de leder till utökad framtida frihet eller möjlighet att själva förstå och kontrollera sin tillvaro. Sätter man upp målet att den enskilda situationen ska vara rolig går man stick i stäv med den långsiktigheten.

Det finns en stor glädje för eleven i att ta sig över trösklar, klara något svårt och uppnå något nytt. Detta är en lärdom eleven behöver skaffa sig. Eleven behöver lära sig att välja fördröjda belöningar, de är så mycket bättre än omedelbar behovstillfredställelse.

Det här handlar inte om någon Kalvinism där bara man gör nyttiga saker så får man sin belöning i himlen och glädjen för stunden är av ondo. Det handlar om vilka mål har vi och vilka känslor vill vi skapa. Då ska känslan av roligt kanske ofta sparas tills den kommer naturligt. Det är kanske att skapa känslor av nyfikenhet, utmaning och att jag kan få nytta av detta, som är det vi ska börja med i mötet med eleven. Då följs detta av intresse och glädje i det eleven gör.

Det finns också de som driver tanken om att framtiden kräver mer av snabba insatser och flexibilitet och att det skulle kräva mindre av fördröjd belöning. Jag hävdar att för att vara snabb och flexibel krävs en lång förberedelse med de kunskaper som skulle kunna komma till pass. De mest ”spontana” talen har varit de mest väl förberedda.

Boken Seven Myths about Education börjar få rejäl spridning och den tar rejält tag i några populära felaktiga synsätt. Följande blogginlägg: Which ideas are damaging education?är en introduktion, översikt till boken. Här tänkte jag nöja mig med kapitel 2, som handlar om myten att lärarledd undervisning skulle vara passiv. Det är en för mig oerhört svårförståelig myt, alla riktigt spännande och roliga lektioner jag varit med på har varit haft ett genuint och kraftfullt ledarskap som inspirerat och aktiverat alla. Det är inga fega lärare som lyckats skapa riktig glädje i mig. Speglar vi tankarna om fördröjd belöning i det här med ledarskap så inser vi förstås att eleverna inte har en chans att på egen hand förstå vad som ligger i andra änden av något för dem nytt område. Det är en av ledarskapets funktioner.

En artikel av Lars Pålsson Syll ”Skolan som en god annorlundahet” inspirerar till ännu ett perspektiv på rolig skola. Det handlar om skolans förmåga att erbjuda något annat än fritiden. Fastna inte i artikelns diskussioner om jämlikhet, huvudpoängen om att erbjuda något extra är giltigt även om målet är bästa möjliga skola åt alla. En bra skola en skola som långsiktigt lyckas få elever att tycka att det är roligt den måste lyckas erbjuda eleverna tillräckligt mycket nytt och annorlunda.

Publicerat i skolutveckling | 4 kommentarer

Uppmärksamma stegringen i svårighet!

67987_10151510934273486_1061511978_nJag talade med en mellanstadielärare som tidigare varit förskollärare och vidareutbildat sig och det mest slående var ändå vilken överraskande ökning av svårighetsgraden hon upplevde i sitt nya uppdrag. Det här med utmanande kunskapsmål för alla kombinerat med relationsbygget och omsorgen om eleverna innebar för henne en stor utmaning. Det var roligt med det som hon upplevde kraftigt utvidgade ansvaret för eleverna men också ibland oroande med risken att inte lyckas.

I en aktuell diskussion dök det upp en frustration över att lärare på gymnasiet inte alltid engagerar sig i de elever som håller på att tappa taget. Det lyftes fram att i lägre åldrar så agerar lärare inte så och det finns dessutom en större acceptans hos granskande myndigheter för att inte alla når målen på gymnasiet när elever kan ha valt ett program som är för svårt. Vad innebär det att ta det nödvändiga ansvaret för elevernas lärande?

Ibland lyfts det fram att vi borde satsa tidigt på att hjälpa eleverna över trösklar och att det är effektivare att möta dem med rätt matematik etc. när de är så unga som möjligt. Det håller jag med om men nästa tankegång känns mer tveksam, när det ibland hävdas att lärare i lägre åldrar behöver mer kompetens än lärare senare i elevens utveckling. Att det ibland uppstår problem när lågstadielärare har brister inom något ämne är absolut sant och det kan ge bra effekter med satsning på ett lärarlyft med ökade insikter i vilka svårigheter eleverna kan möta i sitt matematiklärande. En viktig del för de yngre kan dock vara att garantera att de alltid har tillräckligt kompetenta lärare, att det aldrig blir en svag vikarie, att det aldrig blir en lärare som inte orkar med en klass osv. Däremot är det otvetydigt att de kompetenskrav som behöver ställas på den enskilde läraren hela tiden ökar när eleverna blir äldre.

  1. För det första ska äldre barn erövra ett mycket svårare innehåll. Det ställer avsevärt mycket mer krav på lärarens egen förståelse att hjälpa eleverna integrera fram volymen av en rotationskropp än att förklara procenträkning.
  2. För det andra har äldre barn byggt upp en mycket större arsenal av olika perspektiv och modeller. De har missförstått många gånger mer. Komplexiteten i det didaktiska uppdraget växer därför kraftigt när eleverna kommer upp i åldrarna
  3. För det tredje har motivationsproblematiken förstärkts och skoltrötthet, bitterhet och negativa erfarenheter av skolan samlats till en större utmaning. Individerna har dessutom mött mycket mer sociala problem och hunnit drabbats av fler trauma än de yngre barnen.

Det enda område som blir lättare är att riskerna med att ställa in undervisning minskar något och att eget arbete kan användas i större utsträckning. Detta är dock mest en minskning av skolans ansvar utan att nämnvärt minska utmaningen hos den enskilde läraren.

en härlig helhet skapad av ljusrosa kronbladFör att förtydliga vilka möjligheter en djupare insikt i läraruppdrag kan erbjuda så tar jag utgångspunkten i tankar av Lee Schulman. Han är framför allt känd för konceptet PCK (pedagogical content knowledge).  Hans tes om att lärare ska lära sig exempelvis matematik och pedagogik kombinerat är väl i och för sig fortfarande omdiskuterad men samtidigt har den struktur och de perspektiv han föreslagit kring lärares lärande fått stort genomslag. Teacher’s In-Depth Content Knowledge ger en enklare introduktion till tankarna och flera ingångar för den som vill gå djupare.

Jag citerar:

To teach is to first understand purposes, subject matter structures, and ideas within and outside the discipline. Teachers need to understand what they teach and, when possible, to understand it in several ways.

och

The key to distinguishing the knowledge base of teaching lies at the intersection of content and pedagogy in the teacher’s capacity to transform content knowledge  into forms that are pedagogically powerful and yet adaptive to the variety of student abilities and backgrounds.

Det tydliggörs att fokus på lärarens uppdrag ligger i området där innehållet möter elevernas olikheter. Två kunskapsområden måste  båda vara så stora att deras överlapp räcker till för elevernas behov. När vi då vet att mängden tillgänglig kunskap ökar för den som redan tillgodogjort sig mycket blir det helt uppenbart att lärare för äldre elever måste utveckla sin egen kunskap på ett oerhört kraftfullt sätt.

En matematikfokuserad djupdykning i stegringen kan vara att jämföra vad som krävs för att förstå elevernas lärande av division med lärande av ekvationer. Att förstå skillnaden mellan innehållsdivision och delningsdivision och varför elever kan möta en stor tröskel är ett exempel på en matematik didaktisk frågeställning som jag tror att jag mött fler än 10 gånger. Viktigt att alla lärare som ska undervisa i matematik känner till detta men den didaktiska utmaningen är bara så många gånger större ifall vi tar ett koncept som ekvationer. Avhandlingen Mathematics teachers’ conceptions about equations är mycket intressant även om den bara förmår skrapa lite på ytan kring den utmaning ett svårare begrepp kan innebära utifrån ett lärarperspektiv. Lärarperspektiv på ekvationer summerar och diskuterar avhandlingen.
Publicerat i skolutveckling | 6 kommentarer

Videos om TCP/IP internet …..

Lite slumpartat så gjorde jag ett kort inlägg enligt nedan:

Som kommentar till detta inlägg ska du lägga dit en riktigt bra länk till en video som beskriver något om hur det fungerar.

och insåg att det väckte så många spännande tankar att det kunde bli ett minst sagt fullångt inlägg jämfört med de vanliga här. Det ska bara växa till sig etappvis inspirerat av kommentarerna jag får.

Jag tror att alla lärare borde veta något om TCP/IP för här finns kärnan i internet. Det är inte någon dator, inte ens en DNS-server, det är ett sätt att kommunicera som fungerar för alla med alla. Det betyder att här har vi kärnan för det moderna kunskapssamhälle som växer fram. Att veta kring vilket nav informationen snurrar innebär förståelse av kunskapens trender. Vi behöver videor för att visa detta. Videor blir en allt viktigare del av kunskapstillväxten kring detta nav.

Videor kommer att bli en allt viktigare del av undervisningen. Det fanns ju filmprojektorer och inspelade TV-program även för rätt länge sedan men det var så mycket runt omkring att ofta kunde en hel lektion gå åt för något som skulle visas. Nu ska man kunna välja lämplig video utifrån elevernas önskemål och ibland kunna ha med de rejält mycket i själva uppletandet av en lämplig video. Den här frågan var egentligen tänkt som något som skulle stimulera elevernas kunskapsjakt och få dem att leta upp några bra videosnuttar att titta på tillsammans men den tankspridde läraren la frågan i fel blogg.

Det finns numera fantastiskt mycket spännande för att stärka innehållet i nästan alla ämnen och jag gör här nedan lite reklam för TED.com som producerar mängder av tankeväckande saker från människor som är framstående inom vitt skilda områden.

eller jag som är oerhört förtjust i att tala om the multitasking generation kan ju behöva en motpol i form av Monotasking istället för multitasking.

Det här inlägget började med ett misstag där jag lade upp ett inlägg i denna blogg som bara skulle funnits som ett inlägg i en blogg som stöd för elevernas kurs i Datorkommunikation.

Räddningsoperation

Räddningsoperation

Besök gärna inlägget och se vilka videor eleverna föreslog i sin kommentarer. Innan jag hann ta bort det hade jag fått en spännande kommentar och jag kände att slumpen hade uppenbarat en kreativ möjlighet. Kommentarerna här har gett mig härliga möjligheter att hitta spännande saker för mina lektioner i datorkommunikation.

Det här ledde också in på att bredda diskussionen till det utvidgade lärarkollegiet och alla de fina möjligheter vi får till samarbete med just de som kan bidra mest till att förädla ens tankar. Jag har ju en bakgrund i att ha arbetat med innovation och jag pekar att moderna idéer bygger vidare på så mycket att de behöver en miljö av människor som är intresserade av nya idéer och ger både negativa kritik och positiva förslag. Brainstorming idén om att bara komma med positiva vidareutvecklingar, nya förslag är en mycket bra utgångspunkt men sen när idén ska göras riktigt livskraftig så behövs de som kan såga den rejält också, då behövs de som på ett knivskarpt sätt kan peka ut dess svagheter. Ingen modern idé är bra från början. 😉

IT kommer att revolutionera hur lärare arbetar, det finns ett ofantligt behov av att spara tid och det kommer leda till avgörande mycket användning av den informationsmarknad som erbjuds. Fler och fler lärare kommer få en större och större andel av sitt uppdrag som stigfinnare i en helt ny verklighet.

Maths Göthe har en spännande blogg Maths hörna där tankar inspirerade av hans arbete med små barn blandas med tankar från hans specialintresse GNU/Linux/öppna system. Fredriks blogg blandar frågeställningar kring demokrati och sina ämnen samhällskunskap och religion, med ett stort intresse för öppna lärplattformar (Moodle) och nya användningar av internet. Tysta tankar tar i Slaget om kreativiteten och öppnar upp en parallell tankegång kring media och kreativitet. FB gruppen IKT – Möjligheter och utmaningar är nästan dedikerad till diskussioner av detta slag.
Publicerat i skolutveckling | 10 kommentarer