”En elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan och sameskolan ska delta i den verksamhet som anordnas för att ge den avsedda utbildningen, om eleven inte har giltigt skäl att utebli.” är ett citat från den nya skollagen [1] som inte skiljer markant från tidigare lagar. På samma sätt är en stor mängd kärnämnen obligatoriska för den som väljer att gå på gymnasiet och under utbildningstiden är det inte valbart att delta på lektioner. Det finns än så länge ingen gymnasieutbildning som erbjuder utbildning i ”World of Warcraft” och ett antal områden som intresserar många ungdomar och det borde rimligen fortsätta att vara så. Varför skulle vi använda skattemedel för att subventionera kunskapsinhämtning inom områden som redan tar för stor andel av våra ungdomars tid.
I Monika Vinterek’s avhandling ”Individualisering i ett skolsammanhang” [2] tar man upp hur individanpassning varit en stor del av styrdokumenten sedan länge även om det exempelvis i LPO94 formuleras mer som att undervisningen skall ta sin utgångspunkt i den enskilde eleven. I en kommentar till en GP artikel ”Skolk ska föras in på betygen” [3] sägs följande ”Tänk på att många av världens mest excentriska och lyckade personligheter inte alls gått ur skolor eller gymnasium med några fina betyg utan utvecklats på egen basis eftersom skolan inte passade deras behov” av någon som absolut inte vill ha närvaro på betyget. En elev frågade mig om värmeläran som en del av högstadiefysiken ”inte kunde vara preskriberad” när hon uteblivit från provet tre gånger. Det lärare möter i sin vardag är att elever önskar frivillighet i vad de ska lära sig.
I Monika Vintereks avhandling [2] påpekas hur olika individuella behov kan vara och att det kan finnas en total motsättning mellan en elevs behov av att lära i grupp och någon annans behov av förklaringar direkt riktade till henne. Individanpassning är inte en lösning som fortfarande många verkar tro utan leder bara vidare till andra frågeställningar som i så fall måste lösas. Det finns en tydlig motsättning mellan obligatoriska kunskapsmål och frivilligt kunskapsinhämtande som inte kommer att försvinna. Båda dessa saker är viktiga drivkrafter för mig som lärare men jag uppmanar alla som fortsätter att blunda för konflikten mellan dem att öppna ögonen.
Mitt förslag är en skola med mer valfrihet istället för frivillighet så kan vi få eleverna att uppleva känslan av att inhämta den kunskap de vill men ändå försäkra oss om att de lär sig det samhället behöver.
Vi behöver frigöra oss från tanken om att alla elever ska ta samma väg till kunskapen och vi behöver lyfta de vägar till kunskap som går via att göra saker med händerna. Jag lyfter återigen fram följande essä om att erbjuda lämpliga praktiska vägar till kunskap kan vara mer jämlikhetsskapande än att tvinga elever in på kunskapsvägar de inte är mogna för [4]. Alla elever behöver kunna engelska men elever som får lära sig detta genom att bygga med hjälp av engelska instruktioner och i samarbete på engelska behöver inte missa målen för godkänt. Liknande tänkande kan få genomslag både i en valfrihet mellan undervisningsgrupper eller som en del av befintlig klassrumsundervisning. Undervisningsformer där elever kastas ut i att söka helt egna vägar blir för framför allt de svaga eleverna till ett rent kaos som inte kan struktureras genom lite coaching och borde ha ytterst begränsad användning inom skolväsendet. Förberedda alternativa vägar för att tillgodogöra sig en kombination av det man måste och det som lockar kan innebära ett merarbete för lärare och ställa krav på lärartäthet men de sätter inte läraren i en helt omöjlig situation.
En måttlig ökning av elevernas valfrihet inom bestämda ramar ger dem mer frihet än luddiga budskap om frivillighet.
1. http://www.regeringen.se/content/1/c6/14/23/68/7d552419.pdf
2. http://www.skolverket.se/content/1/c6/01/30/65/msu_fif_31.pdf
3. http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.419084-skolk-ska-foras-in-i-betygen
4. http://www.ed.uiuc.edu/eps/PES-Yearbook/92_docs/Noddings.HTM
Hej Jan! Kul att du också hittat till Nel Noddings essä som valfrihet. Nästa steg kan vara att läsa Inna Semetsky som skrivit en del intressant på området bl.a. detta: http://www.scribd.com/doc/20260015/Semetsky-Not-by-Breadth-Alone-Imagining-a-Self-Organised-Classroom
Intressant resonemang Jan. Jag är helt inne på ditt spår så länge vi inte abdikerar vårt ansvar att se till att dörrar inte stängs för att man gjort fel saker. Så ser det ju ut med valfriheten idag. Massor av medialinjer, hästlinjer, danslinjer och fan och hans mormor som lockar in elever, men som inte leder till vare sig jobb eller vidare studier.
Ja, alla olika varianter av fritidsaktiviteter som del av skoldagen tycker jag kan stanna på fritiden. Även idrottsinriktningar är något som kan vänta till gymnasienivå eftersom det är för tidigt med specialisering på högstadiet. Det jag efterlyser är breda tillämpade områden och riktiga kunskapsmål för saker som är nyttiga i ett framtida arbetsliv. Det får förstås inte påverka gymnasiebehörigheten men eftersom jag tror att en estetisk fördjupning kan vara jättebra för en tekniker osv. borde det finnas stora möjligheter att göra kraftfulla inriktningar.
Arbetarrörelsen själva utsätter (s) för kraftfull kritik när det gäller synen på yrkeskunskaper i rapporten:
http://www.arbetarrorelsenstankesmedja.s/rapporter.aspx?id=189
Rapportens kritik handlar i första hand om gymnasiet. Men denna felaktiga syn på praktiskt arbete har också lett till liknande missgrepp på högstadiet och att det inte finns några kunskapsvägar via praktiskt arbete. Till och med slöjdämnet handlar i dag mycket om planering etc.
Pingback: Odla fler djupa kompetenser för det riktiga ifrågasättandet! | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg
Pingback: Fria skolvalet värt att försvara | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg