Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft

Tänk vad olika vi lärare är i vårt engagemang, någon brinner för en temadag om miljö, någon annan undrar vad som händer i samhället när eleverna inte kan Hookes lag och en tredje kan inte sluta att berätta det senaste om hur man möter elever med dyslexi.

Det behövs lärare som lägger ner mängder av kraft på att ” förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på” och vi arrangerar temadagar, spännande skolbesök och diskuterar likabehandlingsplaner i den anda skollagen föreskriver. ”Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet” är värderingar som alla lärare ska ställa upp på. I och för sig är kravet på särskilt stöd reducerat till ”ska ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås” men för vissa elever är dessa krav mycket svåruppnådda och ställer oerhörda krav  på lärarengagemang. Listan med saker i skollagen som kräver stort lärarengagemang för att ha någon chans att uppfyllas kan göras väldigt lång.

Skolans mest centrala krav ”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål” kan väldigt sällan betraktas som uppfyllt. Att som ensam lärare klara det alltid är omöjligt, bredden i behov av stimulans och ledning för så olika kunskapsvägar kan ingen enstaka individ möta. Även i samarbete med andra blir detta svårt då vuxentiden per elev är så liten.

För många områden kan dessutom omvärlden påverka möjligheterna att uppnå målet mycket mer än vad man kan åstadkomma inom den enskilda skolan. Kommunalisering och friskolor får enormt genomslag på exempelvis segregation och frågor kring att skapa gemensam värdegrund. Förändringar i kursplanemålen i lägre stadier kan helt bryta upp förutsättningarna för att undervisa i något som bygger vidare på detta stoff. Ett slarvigt genomfört särskilt stöd kan långt senare innebära en total mismatch mellan elev och den kompetens läraren besitter. Mängder av samhällsbeslut med nedläggningar, stödåtgärder och omlokalisering av resurser förändrar elevens sociala situation och en skolinsats kan vändas helt upp och ner.

I tidigare inlägg ”Stolthet över vårt engagemang” diskuterar jag hur stolta vi borde vara över att vi som yrkeskår visar ett så stort engagemang. Lina Pilo funderar kring ”Bristande stolthet hot mot yrket?” och för ett resonemang om hur negativa tankar om lärare leder till sämre prestationer. Här tänkte jag dra tankegången ett steg längre och baserat på hur högt ställda de olika målen är så borde specialisering vara eftersträvansvärt. Att vi inte bryr oss speciellt mycket om vissa värderingar och elevkategorier kan vara något väldigt bra om vi istället kanaliserar vår kraft mot några andra elevers behov. Specialläraren som struntar i 25 andra elevers viktiga behov kan ändå vara helt suverän och biologiläraren som somnar på demokratidagen kan ha annat att bidra med istället.

Det är dags att vi börjar lyfta fram det positiva hos läraren vars själ brinner för att skola fram framtidens ingenjörer, dyslexi-experten som plötsligt kan hjälpa riktigt många elever samtidigt och lärarinnan som alltid lyckas fånga upp de elever som mår dåligt. Vi ska vara stolta över våra olikheter.  Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft.