Ansvar gör att man ställer krav

Malin Lernfelt skriver att Curlingskolan måste bort och sätter fingret på ett tankefel i skoldebatten. Det är väl inte så att allt hon säger är helt rätt och lite mer om känslorna i denna fråga kan ni läsa i Curlingskolan och jag har själv hävdat att vi borde kunna sänka vissa krav i grundskolan vilket är precis det som Malin kritiserar. Det viktiga är att vi inte ska lyfta bort ansvaret för lärande från eleven. I en obligatoriska skola så finns det förväntningar som alla elever behöver leva upp till och det är inget fritt val att lära sig eller inte lära sig. Jag är mycket skeptisk till ett fenomen som jag kallar att degradera kunskapens värde där man säger till eleven att det gör inte så mycket att du inte klarade det här. Skolan existerar för kunskapsförmedling och eleven är där för det viktiga syftet att skaffa sig kunskap. Målet är inte att ha roligt utan att lära sig saker. Vi borde precis som Malin säger börja ge eleverna ansvar för att de ska lära sig tillräckligt och jag tror att det skulle göra så att eleverna blev duktigare på att ställa krav på hur undervisningen är utformad.

Eleverna skulle kunna börja ställa krav på vilken slags motivation lärare ger dem för att lära sig ett ämne. En del behöver tydliga kopplingar till riktiga yrken, en del att de får snabb nytta av kunskaperna och en del att djupare värden hos kunskapen som skönhet, harmoni och kulturvärde visas upp för dem. Eleverna skulle kunna börja ställa krav på olika vägar till kunskap och efterfråga riktig valfrihet kanske enligt en modell som i Bra valfrihet för alla. Eleverna skulle fundera på hur de lärde sig på bästa sätt. Det finns många som lyfter fram hur bra det är om eleverna reflekterar kring sitt eget lärande. Då ska det inte handla om ett sidospår kring hur rolig dagen var utan tankar som leder fram till krav på arbetsmetoder. Då kan elever upptäcka att de lär sig mer med hjälp av skratt och humor och arbetar bäst när det är roligt men detta är inte målet utan det är vägen dit.

Det är klart att elever behöver massor med stöd för att ta ett ansvar för sitt lärande. Det är inte så att det här innebär att läraren kan ta en mer tillbakalutad roll. En kunnig lärare inser att om krav ska ställas på eleven så förutsätter det läraren gett eleven verktygen för att ta det ansvaret. Lärare inser förstås också att det fortfarande handlar om att leda grupper av elever och att de tillsammans ska växa i ansvarstagande för gemensamt lärande. Med rätt ansvar så får vi krav på skolan som leder till bästa möjliga resultat.

Anne-Marie Körling förtydligar i OM LÄRANDET: Den glätta tonen och kunskapernas ytliga skikt den pedagogiska dimensionen av att glömma bort motluten och arbetet i lärandet. Det inlägget har jag läst flera gånger för att riktigt förstå.

Annonser

Om janlenander

56 årig gymnasielärare i matematik, fysik och teknik med bakgrund som civilingenjör och arbete på Patentverket, Ericsson och Choicebridge. Två gulliga döttrar och en härlig hustru.
Det här inlägget postades i skolutveckling. Bokmärk permalänken.

24 kommentarer till Ansvar gör att man ställer krav

  1. Maths skriver:

    Vi har skoltvång i det här landet, vilket i praktiken innebär ett tvång på inlärning. Det är egentligen ingenting eleverna kan välja. Å andra sidan är det lite svårt att få någon att lära sig något som den fullständigt skiter i eller inte ser någon nytta med.

    Vad många elever upplever som mindre kul, är att att inlärning ofta kräver ett visst mått av ansträngning. Har man inte upptäckt glädjen i att lära sig så missar man det och även en hel del kunskap.

    Men jag vet inte om man ska lägga ansvaret på eleverna. Vi vuxna måste på något sätt förmedla att det här med kunskap och att lära sig de saker som skolan tar upp, är något stimulerande och roligt. Vilka lärare axlar verkligen den uppgiften?

    Sedan funderar jag lite på varför ett ämne som livskunskap har kommit till? Är det skolans uppdrag att lära ut vad livet är för något? Är det skolans uppgift att lära eleverna social kompetens? Jag är själv inte riktig lärare, så jag är ute och spånar lite så här på lördagkvällen. 🙂

    • janlenander skriver:

      Jag tror att vi måste inse att det är eleverna som får ta konsekvenserna av att de inte skaffar sig kunskap och att det därmed är lika bra att inse de då också får ansvar för sitt lärande redan från mycket unga år. Jag hoppas att jag är tillräckligt tydlig med att det här med att lägga ansvar på eleverna inte innebär någon som helst minskning av lärarens ansvar för att vägleda, motivera och hitta vägar för elevernas kunskapsutveckling. Det innebär istället en skärpning och förtydligande av lärares ansvar.

      Livskunskap har ofta dykt upp som en del av att lärare ska bygga relationer med eleverna. Själv känner jag mig lite obekväm med ämnet eftersom jag tror man bygger relationer utifrån vem man är och jag har lättare med en utgångspunkt i de ämnen jag kan något om. Däremot har jag mött många kollegor som är mycket positiva till ämnet och det kan noga passa deras kunskaper mycket bättre.

  2. Maths skriver:

    Det problem som du då står inför, verkar vara att få eleverna att förstå det egna ansvar dom har. Har du några tankar kring det?

    • janlenander skriver:

      Ja, hade det varit jag som skulle hitta lösning så hade det varit omöjligt, det är ett stort uppdrag som kräver mycket av läraren. Det är dock som så att många lärare redan idag tillämpar dessa tankar, de pratar det språk som just deras elever förstår och är trygga i sin förvissning om att det är eleverna som får konsekvenserna och därför borde ha ansvaret. De förser eleverna med redskapen för att lyckas och eleverna lyckas i stort sett undantagslöst.

      Börjar vi uppmärksamma detta som något positivt har vi mängder av härliga förebilder för hur det ska göras som täcker upp alla de olika situationer som behövs.

      • Plura skriver:

        Är det inte det som kallas klassrumsledarskap?

        • Jan Lenander skriver:

          Jag har mött begreppet klassrumsledarskap för ungefär det här men vet inte hur etablerat begreppet är.

        • Maths skriver:

          Jag förstår inte riktigt koppling här.

          • Jan Lenander skriver:

            Jag förstår nog inte helt jag heller för det handlar väldigt mycket om hela läraruppdraget, inte bara ledarskapet.

            Kanske har Plura en poäng i att ansvar hänger väldigt intimt ihop med ett gott ledarskap.

          • Plura skriver:

            Dåliga ledare skapar inte kulturen för att lösa uppdraget. Bra ledare har förmåga att kanalisera kraft till stordåd.

            Och i klassrummet är det läraren som är ledare. Därav begreppet klassrumsledarskap.

          • Maths skriver:

            Då är jag med. Och så är det jag ser på min egen roll. Men då blir också frågan om ansvaret för lärandet lite mer komplext. För jag kan genom mitt ledarskap axla mitt ansvar för att det händer något. Vad faller då på barnets/elevens ansvar?

            En trend idag verkar annars benämnas mentorer, coacher, problembaserat lärande. Här ligger allt ansvar på eleven. Den ska själv förstå vad den behöver lära sig och ha de tillräckligt utvecklade pannlober för att kunna ta sig på egen hand mot målet.

          • Jan Lenander skriver:

            Bra ledare kanaliserar eget ansvar hos individerna till stordåd och därmed så finns ett ledarskap som inte tar ifrån ansvaret och belöningarna från eleven.

            Det finns allt för många frälsare och älskare av enkla lösningar som faller för coaching och PBL. Jag använder mycket problembaserat lärande och mycket coaching som ett komplement till övrig undervisning men oroas mycket av att dessa saker så ofta används för att dölja att man låter bli viktiga saker.

  3. Plura skriver:

    Tänker så här. Är det inte lärarnens ansvar att vilja förmedla kunskap till eleven. Många lärare har en förkärlek till sitt ämne men inte att lära ut det. Här är det det stora ansvaret för att förmedla kunskap. För mycket av lärerens jobb är att hjälpa till att eleven lär sig att knäcka koden i ämnet. Samtidigt kan jag inte låta bli att återkoppla något jag tidigare diskutera. Lärare måste älska att stå på scen.

    • Jan Lenander skriver:

      Det är väldigt svårt för mig att tänka mig situationen att läraren skulle vara förtjust i ämnet men inte hade några drivkrafter att lära ut det. Själv brinner jag för mina ämnen men ännu mer för att eleverna ska lära sig dem och älskar det här med att vara lite show-artist. Det är så roligt att jag ofta får tygla mig själv.

      Finns det inte mycket av det här hos de flesta lärare, även om de ibland är för trötta, nedstämda eller något annat för att visa det?

      • Plura skriver:

        Tyvärr är det för många som just går till skolan för att riva av en lektion. Jag har ju 20 år erfarenhet. Bekymret är att lärare bara har ett läsårs erfarenhet 20 gånger. Varje läsår ett nytt projekt med nya förutsättningar. Och det är inte alla som orkar göra sådan omstarter.

        • Jan Lenander skriver:

          Jag har ju inte lika lång erfarenhet som du men ändå en bild av att otroligt många lärare just klarar de här omstarterna. Kanhända har jag haft väldig tur.

          Det jag i och för sig fått möjlighet till kanske mer än många andra är att se in bakom fasaden hos den bittre gamle läraren med sina cyniska uttalanden. Jag har sett otaliga exempel på total förvandling när den här läraren möter eleverna och det kommer fram en varm, glad människa som är helt omöjlig att känna igen.

    • Maths skriver:

      Nu arbetar jag inte i den riktiga skolan, men jag jobbar ändå med barns utveckling, dock inte i något specifikt ämne. Och det är just det som är en av de stora glädjeämnen, att se hur barnen klarar nya saker, hur de har fått nya insikter och hur de själva utstrålar glädje när de lärt sig något nytt.

      Sedan håller jag med dig om att pedagogen kan behöva ha en lite artist i sig, en spexare, någon som gör lärandet lustfyllt. Har själv tänkt en del i termer av retorikens logos, etos och pathos. De är mina verktyg när jag tar på mig ansvaret att hjälpa barnen vidare, att knäcka koder.

      Men frågan jag ställer mig är när man kan börja ställa krav på att ett barn, en elev eller ungdom ska kunna ta på sig ett eget ansvar för sitt lärandet?

      • Jan Lenander skriver:

        Jag ställer motfrågan till dig som jag tror arbetar med mycket små barns lärande. Mitt intryck är att när ett lite barn ska lära sig äta på ett snyggt sätt har det mycket eget ansvar för att förstå hur det ska gå till. Förskolläraren sätter ramarna för uppträdande, demonstrera bra metoder för att öva sig och visar med exempel men barnet har mycket eget ansvar för att lära sig. Kan det vara väldigt långt ner i åldrarna barnet får börja ta ansvar för sitt eget lärande?

        • Plura skriver:

          Härmande och kopierande är väl bra metod att knäcka koden. Sedan kan man förfina den genom livet.

        • Maths skriver:

          Frågan här är väl när man kan avkräva en människa ansvar? När finns mognaden och erfarenheten för det?

          Jag har nu jobbat i nio år med 1- och 2-åringar och av dom kan jag inte kräva mycket av eget ansvar. Jag kan försöka knuffa på dom att börja äta med skeden istället för med fingrarna, men jag kan inte kräva ansvar för lärandet. Går man till 5-åringar har de en helt annan medvetenhet både om sig själv och hur världen fungerar. Deras kognitiva förmåga är mycket större och dom har en självinsikt man inte möter hos mindre barn.

          Och visst, barn tar efter andra, härmar. Det är ett bra sätt att lära sig, men jag vet inte om det ger förståelse.

          • Jan Lenander skriver:

            När du ger det lilla barnet skeden i handen, du visar med ditt exempel vart målet ligger och du finns i närheten för att skapa trygghet och kunna ge tips mm. Har du då inte gett barnet ansvar för sitt lärande? Barnet får experimentera och försöka tills det kan och har ansvar för vägen till målet men det är ingen tvekan om målet och att det ska uppnås av barnet.

            Härma gång på gång, den här gången gick spiken ner längre än förra, nu blev spiken sned, den här hammaren var bättre ….. tror jag är en av de mer grundläggande metoderna till förståelse. En minnesbank med alternativa scenarion.

          • Maths skriver:

            En intressant tanke. Men jag tror inte att det stämmer riktigt. Att jag under de senaste 15 åren har lärt mig mycket om datorer innebär inte att jag tagit ansvar för mitt lärande; att barn i långa tider har lärt sig hoppa hopprep visar inte heller ett ansvar för ett lärande; och det lilla barnet med skeden gör det inte heller. Men inlärning är det i alla tre fallen.

            Om min chef skickar mig på en kurs är det underförstått att jag ska ta ansvar för att lära mig det som kursen har att ge; om du säger till dina elever att om tre veckor är det skrivning på de här tre matematiska formlerna, så har eleverna ett ansvar att lära sig dessa. Någonstans finns det ett krav på lärande. Och det har skolan, men inte dagis.

            Frågan är snarast när en liten människa har den kognitiva och mentala förmågan att förstå dels att man lär sig saker och hur man gör det, dels att själv metodiskt och uthålligt utföra uppgiften att lära sig det man blivit anvisad. Är det vid 7, vid 9 eller kanske 13 årsålder? Eller kanske redan vid 5?

            För ca 10 år sedan pratades det en del om att lära barn lärande. Det kallas väl för metakognition. Det här var en sak man vill att vi på dagis skulle jobba med för attt förbereda barnen på skolan och de krav på lärande som finns där.

          • Jan Lenander skriver:

            Metakognition och att analysera sitt eget lärande är svåra begrepp för många även på gymnasienivå. Ditt exempel med att det är underförstått att du ska lära dig på kursen får mig dock att prova en parallell. När min dotter var fem år gammal gav jag henne uppdraget att ta reda på vad hennes mormor och morfar heter i förnamn och efter en stund kom hon tillbaka och berättade att de hette Gun och Björn. Det var underförstått att hon skulle lära sig deras namn.

            Jag ställer därför frågan om inte hon då tog ansvar för sitt lärande? Tog sig tiden som just hon behövde för lära sig namnen utantill. Jag ställer därmed också frågan om ett barn inte kan ta mycket ansvar för sitt lärande långt innan det har någon som helst förmåga att reflektera över sitt lärande.

          • Maths skriver:

            Jag tror du närmar dig en definition av ‘ansvar för det egna lärandet’ som inte går att skilja från ‘lärande’. Eller så hamnar vi en definition där barn i alla tider har tagit ett eget ansvar för sitt lärande och sin utveckling och det enda som kan hindra det ansvaret är om vuxna lägger sig och gör saker åt dom så att barnen inte får lära sig. Eller?

            Nej, jag lutar nog mer åt att det där med ansvar för det egna lärandet är en modern pedagogisk floskel, något som inte säger så mycket som själva lärandet.

        • Jan Lenander skriver:

          Ansvar för det egna lärandet och reflekterande kring det etc. riskerar att bli pedagogiska floskler om någon ska koka soppa på en spik med det som grund. Det drabbas vi lite för ofta av. Jag läser en hel del av Anne-Marie Körling och hennes ordlekar etc. är oftast mycket pedagogiskt belysande och något helt annat och mycket bättre.

          Mycket av min användning av ansvar var bara för att belysa att det är eleven som får konsekvenserna av uteblivet lärande. Det är lite för mycket prat som handlar om att söka efter problem och fel på alla möjliga håll. Istället är det så mycket naturligare att fundera kring konsekvenser för eleven av typen att inlärning måste göras senare, göras vid extra tillfälle eller något annat. Inte så mycket värderande av bra, dåligt, elever kan få vara olika.

          När detta är belyst så är ordet färdiganvänt och du kan nog ha rätt om risken för att förvandla det till en pedagogisk floskel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s