Det var 1982 som Gösta Brodin ryckte i skoldörrar etc. för att misstänkliggöra lärarkåren och hävda att lärare arbetar för lite. Efter det har lärarnas arbetstid reglerats avsevärt och 35 av veckans timmar ska ske i skolan, många obligatoriska så kallade kompetens-utvecklingsdagar har införts och i lärarens uppdragsspecifikation har fyllts på med mängder av punkter. Undersöker vi sen effekterna på lönen av att yrket har reglerats mer så är trenden i ständigt vikande under hela denna period åtminstone om vi talar om ämneslärare, men andra lärargrupper har heller inte haft någon bra löneutveckling. Undersöker vi elevresultaten så är det likadant med dem, en ständigt dalande trend. Vad kan det säga oss om effekterna av regleringar?
Det går snabbt att dra slutsatsen att Gösta Brodin och SKL har lyckats oerhört bra med att sänka läraryrkets status och att det här varit ett mycket verksamt vapen för att baktala yrkeskåren. Detta har förstås kunnat utnyttjas för att göra stora besparingar på skolan och det har varit möjligt att tysta lärares röster när det gäller allt från läromedel till kompetensutveckling. Det hade gått lika snabbt att konstatera det haft en förödande effekt på elevresultat om inte SKL hade lagt ner så mycket kraft på att dölja alla resultat som tyder på detta. Skolans huvudman har under hela denna period försämrat uppföljningen av lärarnas viktigaste uppdrag, undervisningen, och i dagsläget kan den betraktas som obefintlig efter otaliga nedskärningar på rektors tid och kompetens. Eleverna betalar med försämrade kunskaper de besparingar som kommunerna gjort, det är ett faktum som blir allt svårare att dölja.
Regleringar av lärarnas arbetstider är oerhört ineffektivt och får motsatt effekt så vi borde gå motsatt väg och istället följa upp själva undervisningens resultat och agera på brister där.
Ska vi då rannsaka argumenten för mer reglerade arbetstider:
1. Lärare hinner med viktigt förberedelsearbete och efterarbete på loven.
2. Lärare kan finnas i skolan när eleverna behöver ha dem där.
3. Det går att tvinga lärare att arbeta mer på det sättet.
Pratet om att lärare ska arbeta mer på loven har ofta kombinerats med en mängd kritik av läromedlen som används. Erfarenheten visar att det enda meningsfulla som lärare kan producera på loven är läromedel även om det kallas lektionsplaneringar etc. Eleverna vill ha provresultat etc. innan lov så det är inte mycket efterarbete som kan göras. Produktionen av läromedel är dock en helt fantastisk form av kompetensöverföring från riktigt erfarna lärare till nya och ovana. Det är oerhört ineffektivt att alla lärare ska producera läromedel när vi har några få som kan göra det mycket bättre och billigare. Läromedel innebär också en extra karriärväg, en extra möjlighet till extrainkomster som belöning för de som är duktigast. En överflyttning av vem som gör arbetet är en gigantisk suboptimering.
Det finns inga elever kvar i skolan utanför de 35 timmar då lärarna redan ska vara i skolan och skulle det vara någon enstaka elev som hade behov av vuxna så når pengar till fritidsgårdar mm mycket effektivare resultat. Det här argumentet andas en rent förödande okunskap om skolan. Att mer tid som jour för att möta elever tar tid från förberedelse och efterarbete innebär att kvaliteten i elevmötena sjunker drastiskt.
Det går bara att tvinga lärare att vistas mer i skolan genom regleringar av arbetstiden, den vanligast effekten är att de arbetar sämre när de blir mer kringskurna i hur de får göra saker.
Det finns bara en sak i diskussionen om lärarnas arbetstider som ger positiva effekter för arbetsgivaren. Förtalet av lärarkåren har en tydlig effekt på att hålla ner lönerna. I dessa tider då vi upplever att läraryrkets sjunkande status har starkt negativa effekter på vilka som söker sig till utbildningen och när lärarskickligheten lyfts som den viktigaste faktorn för eleverna kan man dock ifrågasätta om arbetsgivarens strategi att förtala sina medarbetare varit bra.
Det är dags att lärarnas arbetsgivare slutar förtala sina medarbetare och att diskussionen om lärare arbetstider läggs undan för all framtid.
Jan Lenander - Lärare är bra att ha, blogg 
Tack för ett bra inlägg, Jan. Man kan ju undra vari besparingarna består när resultatet har sjunkit så mycket och lärartätheten är lika hög.
Räknar man i kunskapsresultat är det en rent uselt men vi hör ju också allt fler röster som talar om andra värden trivsel etc. Jag undrar om ämneslärarna på högstadiet kommer bli ett minne blott när intresset för djupare kunskaper är så lågt. Kemi blir ett ämne där man studerar hur färgen på te ändras när man lägger i citron och inget mer.
Ur ett kunskapsperspektiv är SKLs strategier usla men de kan ju spara pengar att använda för att höja sina och andra byråkraters löner. Lägg ner SKL så räcker de pengarna till en rejäl slant till alla lärare.
Fy f… vad jag blir arg över att SKL ska smutskasta oss år efter år i den här frågan. Är de avundsjuka så skulle de kunna få ta över några dagar här på våren, jag skulle behöva vila upp mig.
Du skulle inte vilja låta någon SKLare ställa till det för dina elever. 😉
Om jag får bestämma själv så jobbar jag gärna och mycket när jag får jobba på det sätt jag vill jobba. Så länge jag har roligt på jobbet och känner att det jag gör är meningsfullt för mig och mina elever tar jag gärna på mig mer arbete än jag kanske borde. Men så länge det gör mig lycklig har jag svårt att se felet i det.
Blir jag tvingad till att göra saker på andras villkor och deras sätt vill jag inte ge en sekund mer än jag måste.
Jag tror också att jag inte är ensam om att tänka så här.
Ja, de flesta upplever samma sak som du och den insikten har spritts till många kreativa yrken där de numera har förtroendetid och större autonomi än vi lärare. Vår ojämna arbetsbelastning under året är förstås ett arbetsmiljöproblem där många lärare blir utbrända men eftersom lärare vill vara effektiva i mötet med eleverna så är det ändå nödvändigt. Arbetsgivaren har fått till ett kanonavtal som de vill riva upp av ren inkompetens. Kanske beror det delvis på att de inte har fokus på elevernas kunskaper.
Uppföljning av lärares viktigaste uppdrag skulle däremot ha positiva effekter.
Jag besökte Nobelmuséet med en grupp treor från teknikprogrammet förra veckan. Då fick vi bland annat reda på att de två forskarna som upptäckte ämnet Grafen och fick Nobelpriset i fysik för det upptäckte det medan de gjorde vad de ville.
Uppenbarligen hade de bestämts sig för att om de jobbade jätteeffektivt och fick veckans jobb gjort på fyra dagar kunde de använda labbet till vad de ville på fredagarna. Så de blev nyfikna på vad som fanns inuti en blyertspenna. Där inne fann de ett nytt ämne.
Tänk vad vi lärare skulle kunna åstadkomma om vi fick befinna oss i en liknande situation! Jag tror att det behövs fler lärare i varje klassrum, schemarutorna behöver sprängas eller alternativt suddas ut ibland och vi lärare måste få göra vad vi tror på och vad som ger oss glädje i undervisningen.
Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft är en av mina viktigaste käpphästar och det enda vettiga sättet att möta det behovet är genom att ge långtgående frihet. Det finns otaliga exempel på hur skaparkraft från tidigare har försvunnit när allt redan har blivit så mycket mer reglerat. Den viktigaste förändringen kring arbetstiden är att ge rektorerna mycket svängrum kring att ge lärare möjlighet att tillbringa mycket mindre tid än de 35 timmarna. En lärare hade en idé om att undervisa eleverna en vecka hemma hos sig och hade mängder av spännande saker på gång men tröttnade när rektorn var för feg och krävde in än det ena än det andra underlaget.
Jag är för schemarutornas struktur och tryggheten i det återkommande momenten men då enbart med utgångspunkten att lärarnas frihet att hitta alternativ, byta tider med varandra, vara någon annanstans, att denna frihet är ordentligt stor.
”vi lärare måste få göra vad vi tror på och vad som ger oss glädje i undervisningen” för elevernas skull.
Jag tänker precis så och det har jag diskuterat med ”högsta hönset” här i kommunen. Jag spenderar mycket tid på skolan men det är ju av mitt eget val och det är ju det som är den springande punkten, hönset begrep inte riktigt det.
Ja, det uppstår ibland en så underlig situation med en rektor, skolchef etc. där inte en enkel självklarhet kring hur vi arbetar bäst verkar gå in. Något som bara borde vara ren information blir till att en ledningspersonen vrider sig som en kålmask och pratar snällt nedlåtande om att det ordnar sig för dig samtidigt som de bara inte kan erkänna att man har rätt.
Jag tror att det handlar om ren Jante, dvs personen eller personens chefer är avundsjuka på vår lilla kvarvarande frihet. Ibland känns det verkligen som att chefen ser ner på mig som ”bara är lärare” medan jag hävdar att läraryrket är världens viktigaste arbete. Släng er i väggen kommungubbar!
What teachers make!
Bra skrivet. För min del är det heller inget problem att både arbeta mer och andra tider än just kontors tiden (tiden på skolan). Men det måste ske på mina villkor. För min del är inte det viktigaste när jag arbetar utan att det jag gör dels blir bra och dels håller eventuella deadline.
Sen om jag väljer att göra det sista helgen innan det ska vara klart eller jobbar under tiden borde vara upp till mig som lärare att avgöra. Man måste som anställd vara flexibel, något som inte minst är viktigt i läraryrket, men det innebär också att arbetsgivare måste vara flexibel. Som det är nu förväntas vi anställda lärare vara flexibla osv. men samma flexibilitet finns inte hos arbetsgivaren, vilket skapar problem.
Frekar06
Vi verkar väldigt överens om det mesta. Jag skulle vilja lägga till att förutom flexibilitet hos arbetsgivaren så skulle jag vilja ställa krav om kompetens och kunnande. Min arbetsgivare bör känna till hur jag fungerar bäst och presterar mitt bästa och det ställer krav på rektors tid och kompetens. Min rektor bör följa upp mitt viktigaste uppdrag och kunna föra en gedigen diskussion kring det. Väldigt mycket annat faller då på plats alldeles automatiskt.
Men blir inte ansvaret lite felaktigt fördelat här? Skulle de katastrofala resultaten i skolan bero på en medveten förföljelse på olika plan av lärarna! Det är ju enkelt att ställa Brodin och SKL till svars för hela utvecklingen; man får en tydlig fiende.
Jag skulle dock tro att den typ av pedagogik som använts på lärarhögskolarna har minst lika stor skuld i det hela. Eller har kvaliteten där avsiktligt sänkts av SKL också?
Facket kommer väl lätt undan. Hur har förhandlingarna skötts? Har SKL agerat på båda sidor?
Mitt inlägg fokuserar på den ofruktbara diskussionen om lärares arbetstider där jag är mycket övertygad att vi lärare gärna hade ändrat våra arbetstider om vi på minsta sätt hade upplevt att vi blev effektivare med andra arbetsvillkor. Det fokuserar också på att beskyllningarna av lärare för att inte ha elevfokus är totalt ogrundade och att för en yrkesgrupp som har hela sitt engagemang i eleverna upplevs det som rena förtalet.
Jag anser att SKL har spelat en mycket obehaglig och negativ roll vid skapandet av skolans kris men anser att det samverkat med en forskning med fel fokus, en lärarutbildning som sjunkit i standard, ett skolverk som inte är vuxet sin uppgift, lärarfack som bråkar med varandra och många fler faktorer. Det betyder att jag i mångt och mycket håller med dig. Jag drar inga slutsatser om vem som ska vara skolans huvudman men menar att det nuvarande huvudmannaskapet fungerar för dåligt.
Att forskningen har haft, och har, fel fokus har jag nu ytterligare fått belagt genom en genomgång av ett antal avhandlingar från lärarutbildningarna. Man har inte bara missat fokus utan de valda områdena är okunnigt undersökta i alltför många fall (se några av recensionerna på min blogg).
Jag undrar om inte lärarnas verksamhet är lite för dold för allmänheten. En öppnare skola skulle inte vara dumt, men det finns förstås praktiska hinder.
torestad.blogspot.com
Din oberoende granskning av skolforskningen känns oerhört angelägen. Skolvärlden hade en mycket bra artikel Det svenska forskningsfiaskot som visade på hur oerhört dåliga resultat svensk skolforskning har. Vi behöver bli många som granskar det som åstadkoms. Själv har dock bara hunnit fokusera på den bra forskning som gjorts och lyfter där fram Ferenc Marton men ska nu åtminstone ta mig an Peter Gärdenfors Lusten att förstå. Det han skriver är hyllat och välskrivet men jag är ännu inte säker på om slutsatserna av pedagogisk art håller för en granskning.
Ditt idoga sökande i själva avhandlingarna skulle dock gärna ha många efterföljare. Det är dags att lärarna verkligen ger sig i kast med forskningen och undersöker vad den egentligen har belägg för.
Jag gör också lite reklam för mitt inlägg om Läromedel en kreativ möjlighet där jag hävdar att läromedel fått felaktig kritik och att vi skulle vinna på att ge dem konstruktiv kritik och vara frikostigare med läromedel till eleverna.
Jan,
Det finns forskning (dessvärre alldeles för mycket) som inte håller måttet och som inte fungerar i praktiken. Däremot finns det också en hel del bra forskning som jag skulle vilja påstå att vi bättre behöver ta till oss. Det handlar inte minst om elever i behov av särskilt stöd där vi har en enorm utmaning framför oss.
Forskningen inom området talar för att vi idag intar ett perspektiv som innebär att vi lägger ansvaret för problemen på eleverna i stor utsträckning när vi istället borde inta perspektivet att det är undervisningen och inte eleverna som måste förändras. De olikheter som finns mellan elever måste ses som en tillgång och inte som ett problem.
Forskning talar också för att det Björklund försöker framhärda i att elever med behov av särskilt stöd ska exkluderas till mindre undervisningsgrupper för att sedan kunna bli inkluderade inte kommer att fungera.
Vi borde i detta sammanhanget tror jag faktiskt lyssna till forskarna. Det finns stora vinster tror jag, inte minst pedagogiskt, i att få med alla elever i den ordinarie skolan och undervisningen. Det gäller även elever som idag läser i särskolan. Särskolan har en funktion idag pga. att den undervisning som bedrivs i den ordinarie skolan inte är anpassad så att dessa elever kan delta efter sina förutsättningar och behov.
Min utgångspunkt kommer som blivande lärare att vara att alla elever kan nå målen i grundskolan eller gymnasiet beroende på var man arbetar i framtiden. Det är inte eleven utan undervisningen som ska förändras!
Frekar06
Vi är väldigt överens om att det finns bra forskning, riktigt mycket sådan även om den ibland drunknar i ett flöde av ganska ointressanta avhandlingar. Vi implementerar fortfarande alldeles för lite av Ferenc Marton (Om lärande) och jag upptäcker mycket intressant av Peter Gärdenfors (Lusten att förstå) även om jag fortfarande är lite tveksam till de mer didaktiska slutsatserna han drar. Det finns också en hel del intressant forskning kring inkluderande undervisning för elever med behov av särskilt stöd även om jag inte riktigt tycker att den bryr sig om att addresserar de andra elevernas behov i tillräcklig utsträckning. Vilka förutsättningar krävs för att de andra inte ska förlora på inkluderandet?
Jag håller inte med om att Björklund skulle ta ställning till inkluderande lösningar eller ej. Det Björklund på olika sätt försökt att göra något åt är en lättvindig inkludering som läraren i klassen misslyckas med att hantera. Han vill poängtera att kommunerna har ansvar för att tillföra resurser när elever behöver mer än andra. Det är avskyvärt när problem ska sopas under mattan och 20-30 andra elever drabbas av mycket sämre undervisning. I den ambitionen stödjer jag Björklund till 100%.
Det är inte eleven som ska stöpas om eller tvingas in i en mall den inte passar i men det är inte heller läraren som ska tvingas in i att välja mellan vilka elever som ska få sina behov mötta. Den skötsamma eleven som behöver mycket förklaringar för att uppnå VG, den intelligenta eleven som behöver mycket utmaningar för att inte tappa gnistan och den tysta eleven som behöver mycket arbetsro har alla mycket omfattande rättigheter som jag som lärare aldrig skulle vilja negligera. Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft är också ett nyckelbegrepp för mig och jag hävdar att de flesta inkluderande lösningar fungerar bäst genom ett samarbete mellan två lärare med olika kompetens.
FOKUS PÅ TRIVSEL OCH LÄRANDE!
Det verkar som politiker, allmänhet och lärare inte kan fokusera på väsentligheter. Skolan skall stå för trivsel och lärande på effektivast möjliga sätt! Lärarnas verksamhet bör styras av skolans behov – av skolans bästa!
VEM HAR DET PEDAGOGISKA KUNSKAPEN OCH ERFARENHETEN?
VEM ÄR NÄRVARANDE OCH SER, HÖR OCH KOMMUNISERAR MED ELEVERNA?
Min erfarenhet är att rektor, byråkrater och bypolitiker inte är närvarande där lärandet sker. Att de inte vet vad som sker, inte förstår vad som kan och bör göras, och att de inte har kompetens att skapa trivsel och lärande. Skolans stora debackel beror på att den styrs av okunnigt folk. DET MÅSTE ÅTGÄRDAS!
Jag har arbetat själv med kollegor utan rektor och byråkrater som producerar omöjliga scheman sönderhackade i småbitar. Jag har själv som ”läroplansexpert” organiserat skolor där lärarna kan samarbeta och styra sitt eget arbete. Min slutsats är att vi inte behöver bypolitiker och rektorer – de är i vägen och kostar för mycket.
Jag och mina kollegor har tillbrigat dagen och ibland kvällen till klockan 22 på skolan och hjälpt elever som också arbetat till 22 då vakten låser. Det är skönt att jobba om man själv bestämmer och kan se till att allt blir trivsamt och effektivt.
Om DUKTIGA lärarna får ta över utan bypolitiker, rektorer, vicerektorer och de många byråkrater som inte är där och som utgör ett hinder för vettig undervisning – då kommer verksamheten i händerna på folk som vet och kan.
Svaret på lärarnas arbetstid är detta: Låt en liten grupp kunniga och driftiga lärare får ta över verksamheten, lägga egna scheman för sig och för eleverna. De får vikariera för varandra, se till att elever får exakt den hjälp och den utbildning som de böver individuellt via individuella elev-scheman och individuellt anpassad skolgång.
Lärarna får använda de skolpengar som skolan får på bästa sätt i samverkan med elever och föräldrar. Skolan styrs av en grupp lärare, elever och föräldrar (sådana skolor finns redan). Inga skolpengar går utanför skolans verksamhet.
Det betyder att en grupp driftiga lärare bildar skola och i princip sätter egna löner. Deras arbetsförhållande och löner godkänns av föräldrar och elever. Skolan är fristående och ägd av en lärar-föräldra-kooperation. Kooperativet styr via en vald styrelse!
Innan kommunaliseringen var rektor inte styrande utan enbart administrerande. Det var hans uppgift att genomföra vad kollegiet bestämde. För det befriades han från några timmars tjänstgörning per vecka som lärare. Han var fortfarande lärare. Nu har byråkratin tagit över. Föräldrar, lärare och elever har inget inflytande. Demokrati existerar inte. Skolorna sugs ut av kommunpampar eller av riskkapitalister.
De flesta friskolor har startats av lärare och senare sålts till riskkapitalet. Men om det i skollagen finns en paragraf om att alla skolor skall ägas av ett föräldrar och lärare, så kommer både kommuner och riskbolag att tvingas sälja ut innan lagen träder i kraft. Staten hjälper skolor med ekonomisk planering och bestämmer skolpengens storlek.
Ett mycket intressant perspektiv på lärares arbetstider och jag tror verkligen att vi långsiktig bör väga in de argument du för fram. Det är kanske så att i framtidens skola så ska lärare har mycket högre autonomi än i nuvarande skola och det är det som kommer göra den så framgångsrik.
Min argumentation är dock mer inriktad på den situation vi har nu och de mer kortsiktiga åtgärderna. När vi under tjugo års tid reglerat läraryrket mer och mer och resultateten blivit sämre så måste vi stoppa den utvecklingen genast. Förändringar av hur mycket lärares arbetstider ska regleras måste vi forska, diskutera och utreda betydligt mer innan det är lämpligt att göra något. Det troligaste resultat är dock att när något görs ska det handla om att öka autononmin. När skolans ledning inte klarar av att leda de 35 timmar/vecka de disponerar så finns det förstås inte någon anledning att utöka den tid de styr över.
Jag hävdar dock att det finns två allvarliga brister med nuvarande system som behöver åtgärdas omedelbart så att det är möjligt att se om det skulle kunna fungera.
1. Uppföljning av det viktigaste uppdraget och ett lyssnande ledarskap är en förutsättning för att leda en verksamhet på ett bra sätt.
2. Huvudmannen och skolan måste ha reserver så att när skolproblem uppkommer så kan resurser sättas in så att problemen åtgärdas snabbt.
Nuvarande system fungerar bra på de flesta håll trots att det försämrats jämfört med tidigare. Det viktigaste är att vi nu tar förändringsstegen åt rätt håll.
Janlenander,
Det är för mycket som står på spel för att kunnandet och trivseln i skolorna skall riskeras. Nu verkar det vara fall rakt utför, Många ser inte det, De säger att det fortfarande finns många bra skolor, att bara fem procent är verkligt nedkörda.
De talar om svartmålning fast de mätningar som finns visar att alla skolor i Sverige – även de bästa – faller. Den som vill skolans bästa gläds åt all konstruktiv kritik som för skolan framåt. Dagens skola skall ALLTID vara bättre än gårdagens. Är den inte det så är den DÅLIG även om den tycks funka någorlunda! Avance!
Du vill ha ändringar inom skolans nuvarande organisation. Det är ett grovt misstag. Så fullstänigt under isen som den är kan man inte bygga en fungerande skola på den.
(1) Skolan tvingar många lärare att undervisa i ämnen i vilka de inte är kompetenta, som om murare får utföra hjärtoperationer och operasångare mura husväggar. En sådan organisation är skrämmande usel! Den får inte fortsätta!
(2) Elever springer från en lärare till nästa, från ett ämne till nästa – en röra av uppåt 20 olika ämnen och 15 olika lärare. Med håltimmar, med flera helt olika prov under veckan, utan att få någon vettig undervisning. Utan djup, utan sammanhang och helhet. Det ger stress, okunskap och oförmåga till samarbete.
Elever har krav på sig som inte på minsta sätt är kopplade till deras förmåga. En skola som skall vara lärande underkänner elever och därmed sig själva. Kan det bli sämre än så??? De skall gå fram i räta årskurser. Många blir underkända, förbigångna och berövade sin framtid. Vi skall säga nej till en sådan undermålig organisation.
(3) Värst är det med lärandet som styrs av inkompetenta och ointresserade rektorer och bypolitiker. Skickliga lärare som verkligen vet hur verksamheten skall organiserad för att få trivsel (ingen mobbing, ingen stress, inga misslyckanden) och lärande (verkligt lärande inte bara memorerande), de flyr nu skolan eller väljer bort yrket som lärare. Lärandet försvinner när byråkrater tar över!
Jag kan tänka mig skolor utan rektorer och byråkrati, men jag begriper inte hur skolor kan klara sig utan bra lärare. Kommunpolitiker sätter sina egna intressen före skolans, före elevernas och de undergräver vår framtid. VÄCK DEM!
Men ingen utveckling är möjlig NU, så uselt som skolan är organiserad!!
Det var ord och inga visor och jag kan förstå hur du resonerar och håller med om att skolan just nu är för uselt organiserad för att vända den negativa spiralen. Jag jämför dock med Titanic som styr mot isberget och anser att det fortfarande finns en hel del tid att lägga om rodret. Det sorgliga är alla som vill hindra skolskeppet att ändra riktning, står vi bara och pratar så kör vi in i isberget och då sjunker skutan oavsett vad vi gör.
Jag är dock en anhängare av små ständiga förbättringar och ser verkligen att många bäckar små skulle kunna skapa en stor å. Vi får en ny skollag som skulle kunna användas för att hålla borta icke pedagogiskt utbildade från att pilla i skolans värld. Det skulle kunna räcka med att SKL började följa lagen och fullföljde intentionerna om att huvudmannen ska stärka läraryrket som profession och därmed höja dess status. Det kan räcka som organisatorisk omsvängning men tyvärr verkar SKL långt ifrån att besinna sig. Alternativet är att åtminstone högstadiet och gymnasiet får en statlig huvudman som vågar satsa på denna del av skolan men en majoritet för detta ligger inte nära till hands. Jag ser möjligheter för svensk skola även om jag inte vet när det första positiva steget ska tas.
Jag hoppas att vi har tid på oss att styra rätt och att några viktiga personer vaknar till insikt. Det är inte en stor omläggning av rodret som behövs men den är viktig. Att vi fortfarande har så mycket välfungerande skola gör att vi kan känna stora förhoppningar om rodret läggs om men det räddar oss inte länge om den negativa trenden får fortsätta.
Stundtals kan man få för sig att en del tror att det är en kedja av olyckliga omständigheter som lett fram till villkorsras och lönedumpning. Det berättas gärna bland lärare om hur den och den kommunen agerar, frossas i vilka dåliga resultat det blev i den förhandlingen osv. Utan att egentligen misstänka att detta är en strategi och ingredienserna är försämrade villkor, osäkra tjänster och lönedumpning!
I det sena 80-talet infördes NPM(varsågoda, googla) vilket är en marknadsliberalisering av offentlig sektor. I denna ordning ingår bl.a. internbudgetering, lokalt budgetansvar och ekonomistyrning. Det är en av metoderna, kommer ni ihåg lönedumpning? Syftet med att eftersätta lärarlönerna(ni vet vilka lärare jag menar) är nivellering av löneläge hos olika grupper av anställda i kommunerna, återkommer till varför förutom det uppenbara det blir billigare! Metoden är att om varje kommun och enhet har eget budgetansvar och egen ram, kan mycket väl en enhet göra negativt resultat fast kommunen gör positivt resultat. Likaledes kan flera enskilda kommuner göra negativa resultat samtidigt som SKL redovisar uppemot 100 miljarder plus under åren 2006-10. I denna ordning överlåter jag åt er att fundera på hur en förvaltning ställer sig till ökade omkostnader som överstiger minsta möjliga enligt avtal!
Osäkra tjänster är egentligen en fortsättning på marknadsliberaliseringen där anställda som är osäkra på sina tjänster tenderar att knipa käft och inte opponera sig mot tokigheter, den ”tysta arbetsplatsen”. Vi har en situation där det inte finns någon säkrad koppling mellan resultat och lön, det är helt upp till inkompetenta rektorers nyckfullhet vilken lön lärare får i löneöversyn. Samtidigt försämras villkoren successivt så att det enda sättet att få högre lön är att ”springa fortare”. Nivelleringen av lön och försämringen av villkor har som mål att göra alla grupper anställda inom skolan likvärdiga, så att alla är utbytbara mot alla. I denna linje ligger att alla är på arbetsplatsen och vaktar barn lika länge. Att tillåta inre ”kvackning” och att tillsätta obehöriga är ytterligare ett sätt att säga till lärare att de inte är unika eller oersättliga. Någon som trodde kvalitet var arbetsgivarens drivkraft.
Ja, ni ser var det leder!
Om vi inte ser hela bilden och genomskådar arbetsgivarens strategi, riskerar vi att även i nästa avtalsrörelse gå på arbetsgivarens fagra tal om kvalitetshöjning och högre lön till lärare! Se den dolda agendan, det är alltid effektiviseringar bakom de futtiga procent de erbjuder oss! Bryt upp, obstruera, slut inga avtal med slikt pack!
/LRradicals
Med en hel del erfarenhet från företagsvärlden hävdar jag att renodlad ekonomisk målstyrning inte fungerar ens i en verksamhet som har tydliga ekonomiska mål som helhet. Nedbrytningen av mål blir inte tillräckligt bra men framför allt så fungerar inte återmatningen om lämpliga mål. Tanken om att införa det som princip i skolans värld är ett gigantiskt feltänk och en grundorsak till många av de problem vi ser. Göran Tullberg ovan hävdar behovet av en kraftig omsvängning med en stor del av en återställare i detta och jag tolkar att mycket av hans kritik av nuvarande styrning passar ihop med LRradicals. Jag ansluter mig till er problemformulering och hävdar också behovet av ett radikalt nytänkande.
Jag tror dock att det räcker med att nytänkandet är radikalt medan åtgärderna inte behöver vara lika radikala och framför allt inte lika stora. Lyckosamma företag använder sig huvudsakligen av visionsstyrning som är en styrning som tillåter ekonomisk målstyrning som ett komplement och förankringen av visionen kan motverka dålig kommunikation och konflikter kring målen. De som lyckas få de flesta medarbetare att tänka på vad som är bra för företaget i första hand och får dem att känna att den ekonomiska målstyrningen bara är ett hjälpmedel kan få alla medarbetare att olja maskineriet och framför allt återmata sina tankar om när målen blir fel.
En visionsstyrd skola måste få medarbetarna att uppskatta ledningen som någon man samarbetar med och diskussionen om lön och arbetsvillkor gör att de flesta upplever huvudmannen som en fiende.
En visionsstyrd skola får aldrig ställa grupper mot varandra och behöver ha som grundprincip att aldrig diskutera, ”de fick så mycket varför fick vi inte mer”.
Tanken om en visionsstyrd skola får genomslag på kunskapssyn, ständiga förbättringar och mängder av områden men det kan få ta tid. Det som behövs snarast är en omläggning av rodret och ett av de nödvändiga nytänken är att sluta med det småsnåla tjatet på sina medarbetare.
Jan,
Din sista kommentar här är intressant. Titanic är en bra jämförelse som jag ser det. Dessvärre tror jag, utan att låta allt för skeptisk, att vi är ganska nära det där isberget, men att vi trots allt kan rädda skutan från att sjunka. Vi ska i alla fall inte överskatta den tid vi har på oss att vända skutan mot en annan kurs än den vi är på nu.
Men vi lärare måste våga slå näven i bordet och förklara som det är att det är vi som har den pedagogiska kompetensen och inte politiker på statlig och kommunal nivå som tror sig ha enorma kunskaper kring hur pedagogisk verksamhet ska fungera. Den politiska lekstuga som har varit de senaste 30 åren måste upphöra.
Ja, det går att diskutera hur nära isberget är men min viktigaste poäng är att Titanic borde ha sänkt farten och då hävdar jag att det viktigaste är att förändringar är väl genomtänkta inte att de är omfattande och radikala.
Du har bara helt rätt i att det måste vara slut med den 30 år långa pedagogiska lekstuga som vi har haft!
Det är intressant att se hur vi lärare alltid verkar låta någon annan styra debatten kring våra jobb. När det kommer till pedagogiken låter vi politikerna och allmänheten styra debatten. När det kommer till IT i skolan låter vi teknikerna styra debatten. När det kommer till entreprenörskap i skolan låter vi näringslivet styra debatten.
När ska vi själva ta den plats vi borde ta? Jag hoppas det är vad som håller på att ske just nu.
Att vi lärare ska ta plats i debatten är min vision och det jag drömmer om. Jag tror att nästa fas kan bli ”pedagogiksamhället” när allt fler inser att information behöver något mer för att ha ett värde. Det är kanske därför vårt yrke utsätts för så mycket press.
Från min läsplatta väljer jag intressantaste nyhetsflöden och gamla maktkanaler kan fort bli utan verkan, där behöver lärarkåren vara med. Vi är många och vi är arga,