Vi kan fundera kring hur vi odlar ifrågasättande. Resultatet av egna projekt är inte speciellt upplyftande utan det verkar som att elever som haft mycket genomgångar kan vara mycket mer ifrågasättande än andra. Nu är det säkert inte så att mer genomgångar är receptet utan jag funderar istället på att tillräckligt djup i kunskaperna kan skapa aha-upplevelsen av att jag har rätt och någon annan har fel och jag vet varför. Det är väl så inspirationen till att ifrågasätta på goda grunder uppstår.
Vi är olika och unika är en slogan som skulle kunna vara en utgångspunkt för hur det riktigt spännande ifrågasättandet kan komma
till stånd. Lusten att förstå är en så härlig drivkraft för att våga göra saker och progression ett begrepp som kan vara avgörande för att vi tillsammans når en nivå som gör att diskussionen och ifrågasättande kan göras så att det som sägs blir förstått. Det är ju väldigt trist om man ifrågasätter något och sen diskussionen bara fortsätter med hundra andra sidospår utan att komma ett enda steg framåt.
Jag tar en utgångspunkt i journalisters situation och Rätten att neka förnedrande uppdrag och funderar kring att deras rättigheter är en av demokratins hörnpelare. Autonomi för de som sprider det tryckta ordet betraktas som oerhört viktigt att skydda. Mod tålamod och raka besked är kanske mycket viktigare för att odla ifrågasättandet hos eleverna än vilken undervisningsmetod som används. Vi lärare har också en viktig demokratisk roll och vår yrkesroll och integritet borde vara bättre skyddad.
Progression i lärandet lika viktig här som för allt annat och variationen tillsammans med Mer valfrihet istället för frivillighet framgångsvägen. Skapas kanske det riktiga ifrågasättande genom att läraren har och stöttar:
- Tålamod i lyssnandet och raka besked
- Progression fram till djupa grundkunskaper
- Variation och riktig valfrihet för eleven
När vi låter dessa tre saker influerar vår undervisning så kanske själva undervisningsformen är av underordnad betydelse. Ifrågasättandet hos eleverna har funnits länge och de som misslyckas nu gör det på grund av att de blivit förblindade av allt möjligt nytt som inte är det avgörande. Det är dags att vi vänder debatten så att meriterna för att någon ska lyssna handlar om kunskap istället för deltagande i Big Brother. Denna vändning är inte långt borta men kräver en hel del mod.
Jan Lenander - Lärare är bra att ha, blogg 
Jag har alltid försökt bygga på elevers och studenters naturliga ifrågasättande. Låt inte (de små) eleverna först fantisera kring ämnet bergbildning ni just ska ge er in på, för att sedan långsamt komma fram till hur berg bildas. Berätta livfullt och ganska kort hur det gick till och låt dem sedan vara fantasifulla och kritiska mot den etablerade sanningen. Lär dem lite ordnad uppkäftighet mot fakta! Diskutera emot, låt dem finna argument för och emot. Ifrågasätt själv.
torestad.blogspot.com
Ett praktfullt exempel på det jag försöker säga. Lite rakt och tydligt och sen lönar det sig att ifrågasätta för eleverna. Ett exempel från det flerstämmiga klassrummet. Jag hävdar att grupparbeten kan vara utformade på samma sätt med en tydlig rak och kort målformuleringar och sen många möjligheter för eleverna att ifrågasätta detta. Vi kan garanterat skapa många fina exempel och visa att det är inte undervisningsmetod som är det avgörande.
Lenander: Du har en poäng i det du skriver. Det jag tror har störst betydelse för hur man lyckas som lärare i sin undervisning är vilket pedagogiskt förhållningssätt man har. Det är viktigare än vilken undervisningsmetod man använder. Det är ju sedan då en fråga om vad som är ett bra pedagogiskt förhållningssätt.
Det som kommer utgöra grunden för min undervisning när jag kommer ut, hoppas jag i alla fall, är ett inkluderande pedagogiskt förhållningssätt. Inom detta ryms inte bara inkludering av elever utan också ett stort mått av elevinflytande. Jag tror det är helt avgörande att kunna kritiskt granska och förstå sitt eget förhållningssätt som lärare.
Vi måste som lärare skapa miljöer som gör det möjligt för eleverna att vara kritiskt granskande också. Det ligger på mitt bord som lärare att skapa detta nämligen. Det är bra om eleverna kommer igång och diskuterar. Det är viktigt att dom får möjligheterna att diskutera och ställa sina åsikter, tankar och sitt egna förhållningssätt till olika saker, till exempel till religion eller i etiska frågor, mot andras åsikter, tankar och förhållningssätt.
De måste också få tillfälle att fundera över vad just dom faktiskt har lärt sig under ett moment, så kallade centrala lärdomar. Att reflektera, fundera och tänka kritiskt kring det egna lärandet tror jag är oerhört centralt för att lyckas! Det gäller för övrigt inte bara eleverna, utan i högsta grad också alla oss andra.
Ja, förhållningssätt spelar roll en oerhörd roll, tänk vilken skillnad det gör när man lär sig tycka riktigt bra om en elev som tidigare bara var besvärlig. Sen finns det tyvärr en övertro på förhållningssätt som att bara rätt inställning indoktrineras så klarar lärare det som tidigare inte klarade. Det är orealistiskt, orealistiskt på mängder av sätt. När utmaningen blir för stor då krackelerar istället förhållningssättet och läraren går in och möter klassen som en ”looser” och resultat blir mycket sämre än innan.
Du pratar mycket om inkluderande förhållningssätt och det är också min grundinställning att jag vill att alla ska vara med. Du får dock gärna beskriva några nya tankar som gör läraruppdraget enklare med hjälp av ett inkluderande förhållningssätt och hur det fungerar när utmaningen blir riktigt stor. Du får gärna förklara i vilken grad du tänker möta behov och önskemål från eleverna som inte behöver särskilt stöd. Lärarutmaningen är sällan liten så du kommer att ha mycket nytta av att ha formulerat och diskuterat ditt sätt att lyckas när det blir riktigt tufft.
Själv har jag valt miljö och skola som ger mig chansen att lyckas möta alla elever mycket men kanske dock genom att grupperna är ganska homogena.
Jag tycker Johan Kant har skrivit flera viktiga inlägg om just betydelsen av den kognitiva progressionen och språkets betydelse. Som lärare i samhällskunskap och historia blir det oerhört tydligt när elever inte successivt har tränats i att tänka självständigt genom just sådan undervisning som ni båda lyfter fram.
Det är smärtsamt att möta elever på gymnasiet som inte fått med sig språket ordentligt hemifrån och heller inte utmanats i sitt tänkande i tillräcklig utsträckning under sina år i grundskolan. Tänkande är något som går att träna upp och som ni så riktigt påpekar, i relation till fakta och gentemot de motfrågor vi lärare, men också andra elever ställer.
Utifrån min egen vardag kan jag bara konstatera att frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter är komplexa och förutsätter en kunskapsbas från grundskolan för att skapa riktig förståelse och möjlighet att kunna problematisera.
Jag tycker dina tre punkter är mycket relevanta Jan!
Det gläder mig också att du återkommande nämner det flerstämmiga klassrummet. Jag har i ett tidigare inlägg diskuterat frågan om en inkluderande kunskapsskola.
http://lararegertie.blogspot.com/2011/05/en-inkluderande-kunskapsskola.html
Min första riktigt starka pedagogiska upplevelse var Olga Dysthes Det flerstämmiga klassrummet och jag insåg vilken otrolig inneboende kraft som finns i denna typ av möten med eleverna. Sen har denna och andra undervisningsformer fått ännu mer kraft av Ference Martons tankar.
Den inblick du ger i dina ämnens kraft för att just stärka ifrågasättandet är skön läsning. Jag rekommenderar länken till alla andra.
Jag rekommenderar förstås gärna också Johan Kant
Pingback: sant är det som visar sig hålla måttet « Välkommen till verkligheten
Det flerstämmiga klassrummet är en klassiker som alla borde läsa som ska arbeta i den svenska skolan. Det finns flera avhandlingar som visar att det flerstämmiga klassrummet är helt centralt när man till exempel arbetar med elever som har en hörselskada. Men som sagt så tror jag att det flerstämmiga klassrummet är väldigt bra för alla elever.
Det jag tror vi behöver göra är att vara mer flexibla, inte minst när det gäller våra sätt att examinera elever. Eleverna behöver tränas från tidigare åldrar i att det är helt ok att arbeta på olika sätt för att nå målen. Vi måste acceptera att eleverna når målen på olika sätt.
Ett sätt man kan skapa elevinflytande på är att sätta upp ett moment med ett övergripande tema, till exempel 1900-talets historia. Därefter poängsätter man varje moment, prov, temaarbete osv. efter ungefär hur mycket jobb det är. Sen får eleven välja vilka moment under 1900-talet som denne vill arbeta med samt hur dessa ska examineras. Det blir ungefär som ett ”smörgåsbord” för eleven. Naturligtvis är det mycket jobb, men det går att individanpassa undervisningen om man bara vill! Men själv tror jag att detta skulle kunna underlätta för lärare på fältet.
Roligt att vi blir många som samlas i hyllningen av det flerstämmiga klassrummet, det är verkligen tankegångar som förtjänar att lyftas fram. Det är förstås en grundläggande inspiration och många kan bidra med hur tankarna vidareutvecklas för olika ämnen och olika elevgrupper. Själv har jag haft mycket nytta av Ference Martons tankar om innehållets betydelse för de förädlingar jag gör.
När det gäller valfrihet så är jag en förespråkare av mycket begränsad sådan så att eleverna verkligen får hjälp att förstå vad valet innebär. Ibland använder jag smörgåsbordet men oftast då i syftet att få presentationer inför klassen att bli tillräckligt spännande. I övriga situationer så ser jag stora fördelar med att alla arbetar med samma sak, de har så mycket lättare att ta hjälp av varandra och sporra varandra då. När jag bedömer att eleverna inte kan i förväg förstå vad som skulle intressera dem så försöker jag undvika att låta dem göra val som de kan bli besvikna över.
Varför skulle ifrågasättande vara så viktigt? Är det inte bättre med djupare kunskap?
Jag förstår din reaktion, då jag själv upplever ifrågasättandet av de som inte kan något som plågsamt surr. Mitt inlägg vill dock istället lyfta fram synergin mellan ifrågasättande och djupa kunskaper. Det är då vi skapar något som både är nytt och bra.
Jan,
”Det är förstås en grundläggande inspiration och många kan bidra med hur tankarna vidareutvecklas för olika ämnen och olika elevgrupper”
Jag skulle vilja hävda att egentligen hela Dysthes bok om det flerstämmiga klassrummet är en enorm inspirationskälla för lärare i verksamheten. Som jag sa så borde verkligen alla läsa, reflektera och tänka kring den boken.
”När det gäller valfrihet så är jag en förespråkare av mycket begränsad sådan så att eleverna verkligen får hjälp att förstå vad valet innebär.”
Min åsikt är precis det motsatta. Jag tycker det är bra med mycket valfrihet. Själv tror jag att man vinner som lärare på att erbjuda stor valfrihet för eleverna och att man på det sättet kan få med sig fler elever eftersom undervisningen då blir mer anpassad efter deras intressen.
Frekar06
I de fall elevernas förkunskaper är otillräckliga när det gäller valsituationen så finns ingen motiverande effekt av valet. Det blir bara en irritation över att misslyckas med valet. Reella val är däremot mycket inspirerande och vi ska spara oss till dem så att de inte dränks i pseudoval.
Jag nämnde på någon annan plats tidigare att elevernas förkunskaper sätter ribban för min undervisning. I fallet valfrihet måste ju också elevernas förkunskaper styra valfriheten.
Jag tycker inte alls att ni två har motsatta åsikter det jag ser är att ni förespråkar valfrihet men att ni kanske inte är helt överens om exakt hur man bestämmer sig för vilka val som borde finnas.
Jag är av den åsikten att valfrihet är jätteviktigt. Det måste finnas en möjlighet för eleverna att känna att de har inflytande på undervisningen. Om de gör det genom att välja en uppgift som ger dem meningsfullhet så är det toppen. Dock måste jag ha bra koll på mina elevers förkunskaper för att kunna erbjuda ”rätt” val för dem. Annars tror jag, precis som Jan, att misslyckandet kan störa motivationen.
För att få bra koll på mina elevers förkunskaper måste jag lägga ner rikligt med tid på att lära känna dem och då är det såklart bra att ha en så hög lärare-per-elev ratio som möjligt.
Skriver under dina tre punkter Jan, och vill understryka tålamod i lyssnandet. Ifrågasättande är inget man sätter av och på, är man ifrågasättande är man också obekväm, kanske till och med oförskämd ibland.
Där sade du ett sanningens ord, Helena!
Tyvärr finns det människor som helst vill att alla ska vara överens med dem.
Men dem glömmer vi nu inför sommaren.
När det gäller elever som är oförskämda i sin argumentation hoppas jag att vi är modiga nog att bjuda dem rejält motstånd, vi behöver ett samhälle med en balanserad ton i samtalen. Det får inte löna sig att vara bufflig. Dock alla elever är värda att deras lärare tycker om dem och hämndlystnad etc. är inget lärare ska ha.
Hoppas du inte menar neutral med ordet balanserad!?