Vi måste arbeta positivt och därför måste vi göra det enkelt och tydligt varifrån problemen härstammar så att vi snabbt kommer vidare.
På Newsmill har jag diskuterat Öka lärarskickligheten men hur och Skolan måste ha elevfokus och lösa de problem som uppstår. I kommentarerna har jag känt hur kollegor hängt med huvudet och tänkt att nu dyker det upp ytterligare någon som ska använda oss som syndabockar. Nu var det dags för den avslutande tredje artikeln kring vilka som är ansvariga för svenska skolans kris och vilka som har möjligheter att göra något åt den:
Skolans problem är enbart ledningens fel.
Läraren – resursernas resurs lyfter den positiva sidan av att lärarskickligheten är viktig och tydliggör att lärare ska vårdas som resursernas resurs. Lärare och att odla vår skicklighet det är möjligheten för samhället men problemen skapas av de som inte förstår vilka förutsättningar som behövs för att odla kunskap.
Vi lärare behöver inte ha dåligt samvete för att lärarutbildningen lockar sökanden med allt sämre förkunskaper, vi som redan finns i verksamheten och gör ett bra arbete, blir bara allt viktigare för ungdomarna. Vi lärare behöver inte ha dåligt samvete för att forskningen inte producerar tillräckligt intressanta resultat, vår tid för fortbildning kringskärs ju också så Ference Marton, Peter Gärdenfors och John Hattie kan mer än väl fylla ut den tid vi har. Vi lärare behöver inte ha dåligt samvete för segregationen när vår arbetsgivare gör allt för att sopa problematiken under mattan. Vi lärare kan hålla huvudet högt och fokuserar på alla de vi lyckas hjälpa.
Vi vill förstås vara aktiva i att skapa en bättre skola men det är dags att samlas i kritiken av en huvudman som på område efter område kommer till korta. Det är dags att skolans huvudman skärper till sig på flera områden. Skolans problem är enbart ledningens fel och de ska göras medvetna om att de riskerar Sveriges framtid.
Jan Lenander - Lärare är bra att ha, blogg 
Jan,
Du har till viss del rätt som jag ser det. Men det vilar också ett tungt ansvar på oss som lärare att faktiskt skapa en bra undervisning. Vi måste våga utsätta vår egen undervisning och vårt eget förhållningssätt för kritisk granskning. Det är först då som vi kommer inse att den svenska skolan inte är särskilt inkluderande.
Jag ska villigt erkänna att jag i början av den kurs jag läst den här terminen om Specialpedagogik hade ett exkluderande förhållningssätt till elever som hade olika funktionsnedsättningar. Det framstod som rimligt att exkludera dessa elever.
Nu efter att under den här terminen blivit tvungen att kritiskt granska sitt eget sätt att förhålla sig till elever med funktionsnedsättningar så framstår tanken på att exkludera elever med funktionsnedsättningar som helt orimlig.
Vi kommer få en stor utmaning i svensk skola framöver då elever med autism och asperger nu i och med den nya skollagen inte längre får gå i särskolan. För det är en stor utmaning, men samtidigt är det en intressant utmaning att arbeta med. Ska bli spännande att se vad det här får för effekter i framtiden i svensk skola. Men vad jag egentligen vill komma fram till är att för att vi ska klara den här typen av stora utmaningar så kommer ett tungt ansvar att falla tillbaka på oss lärare.
Det går inte att skylla på ledningen i de här fallen. Det är jag som lärare som har huvudansvaret för undervisningen i mina klasser och det är jag som lärare som har ansvar för att eleven, också elever med asperger, autism, utvecklingsstörning eller annat funktionshinder, utvecklas så långt det absolut är möjligt och når målen.
Man kan naturligtvis fråga sig hur det här ska gå till. Jag tror det handlar om att dels använda bilder för kommunikation med de här eleverna, dels att det handlar om att förändra sitt eget förhållningssätt så att det blir mer inkluderande och dels att fånga eleven där denne har sina intressen till att börja med. Kan vi få med eleven på sina intressen, som säkerligen kan kopplas till målen på ett eller annat sätt, så har vi en mycket lättare resa framför oss sedan.
Frekar06
Vi lärare har som arbetstagare ett ansvar mot oss själva att göra ett så professionellt arbete som möjligt. I det professionella ansvaret ligger också att vidareutveckla oss och vara flexibla inför bra nya perspektiv. Vi har ett moraliskt ansvar mot vår omvärld att som individer att fullgöra saker även om de inte står explicit, när vi ser att behovet faller naturligt inom vårt uppdrag måste vi göra vår insats. I Avgränsa läraruppdraget, det är viktigt för eleverna så går jag djupare in på hur vi behöver arbeta mot vår arbetsgivare för att vi ska få ett uppdrag som det är möjligt att lyckas med.
Jag har också brunnit starkt för ett antal saker som jag lärde mig på utbildningen men sen upptäckt att i den praktiska verkligheten fanns verkligen inte förutsättningarna för att lyckas. Det känns som att det finns en risk att du kan bli besviken när det gäller dina ideal kring inkluderande arbetssätt. Själv hade jag en stor tur och de äldre kollegor jag mötte var duktiga på att visa vad som var praktiskt genomförbart utan att jag behövde tappa bort det jag var mest engagerad i.
Jan,
Jag tror inte heller att vi kan komma hela vägen till en skola för alla. Åtminstone inte med det skolsystem vi har idag. Men vi måste försöka komma så långt som möjligt i alla fall. Det var också därför som jag skrev att det är en oerhört stor utmaning nu när elever med autism och asperger inte längre får gå i särskolan. Det ska dock sägas att det finns lyckade exempel.
Fick igår bland annat när vi hade ett opponeringsseminarium nys om en skola i Japan där man tydligen har varit väldigt framgångsrika när det gäller att inkludera elever som har autism tror jag det var (lite osäker dock, kan ha varit utv. störning också) genom att man låtit de andra eleverna i klassen agera som coacher åt dessa elever samt haft väldigt mycket grupparbeten osv. Det ska tydligen ha skapat en form av acceptans för dessa elever. Tanken är intressant, men samtidigt är jag osäker på om den verkligen skulle funka i alla klasser. Sannolikt inte.
Jag är helt överens med dig om att vi behöver ett mer renodlat uppdrag som lärare. Man kan väl kort summera min syn på saken med att lärare skall ägna sig åt undervisning och inte administration. Det skulle ju dessutom frigöra en hel del tid och vi skulle på det sättet få större möjligheter att nå målet om en skola för alla och kunna arbeta utifrån varje enskild elevs förutsättningar och behov.
Det är en intressant situation som uppstår nu när elever med autism och asperger flyttas över till den ordinarie grundskolan. För att dessa elever flyttas till den vanliga grundskolan innebär inte att vi kommer få mer resurser. Nu tror jag i och för sig inte att resurser är allt, utan att detta också kommer att gå att hantera.
Men en av nyckelfaktorerna till framgång med elever som har funktionsnedsättningar är att lärarna har tillräcklig kompetens och än viktigare att de hela tiden får möjligheten att utveckla denna kompetens. Kan vi, med tanke på hur man hittills sett på kompetensutveckling från arbetsgivare, verkligen vara säkra på att lärarna får den kompetensutveckling som behövs för att bemöta dessa elever med autism och asperger? Jag kan ju lugnt påstå att jag inte känner mig särskilt lugn i den frågan, vilket det finns anledning till!
Frekar06
Läraryrket har mycket starka goda eller dåliga spiraler och ditt resonemang tangerar en hjärtefråga för mig. Har lärare kompetensen som krävs för vissa inkluderande lösningar. Har många lärare verkligen chansen att uppnå kompetensen för att möta 25 elever elever med ett svårt funktionshinder. Jag har alldeles för ofta fått se ribban läggas för högt för någon lärare och skolans dåliga spiral går igång fram till en undervisningskatastrof. De andra eleverna är också viktiga och med vilken rätt riskerar vi deras lärande. Vi får inte lägga ribban för högt för i stort sett någon lärare. Det måste vara ett slut på att 25 elever får år av undervisning förstörd.
Fattar inte riktigt resonemanget kring nya skollagen. Elever med aspberger och autism har väl funnits i alla skolor hela tiden? Det är när de också har en utvecklingsstörning som de hört hemma i särskola? En nyhet som jag verkligen välkomnar är att föräldrar inte längre kan motsätta sig utredning eller en särskoleplacering i strid mot sitt barns välmåga.
Helena:
Egentligen är det inte nytt. Det är bara det att skolor har placerat elever i väldigt stor utsträckning felaktigt i särskolan. Detta har Skolverket, Skolinspektionen osv. kommit fram till och det de har kommit fram till är sannolikt bara toppen på ett isberg. Nu har man från regeringens sida gått in och skärpt lagen som rör just särskoleinskrivningar markant. Det är ett absolut förbud nu att skriva in någon annan elev än de som just har utvecklingsstörning.
Föräldrar har i enlighet med FN:s konvention om mänskliga rättigheter rätt att välja skola för deras barn. Det är sannolikt också ett brott mot Europakonventionens första tilläggsprotokoll andra artikel där man kan läsa:
”Ingen må förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet staten kan påta sig i fråga om uppfostran och undervisning skall staten respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i
överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”
Klicka för att komma åt konventionstexter_pdfversion.pdf
Mot den bakgrunden blir jag något oroad över att du välkomnar detta med att föräldrar inte ska kunna bestämma över huruvida deras barn ska in i särskola eller inte. Jag har för övrigt stora invändningar mot att vi alls har särskolan. Det är en exkluderande verksamhet och utgör ett direkt hinder för en skola för alla elever.
Det är mycket anmärkningsvärt att vi på 2000-talet fortfarande inte i svensk skola klarar av att ha en inkluderande verksamhet utan att vi istället exkluderar elever till särskilda undervisningsgrupper och särskolan. Det här handlar inte bara om den svenska skolan för övrigt, det handlar om grundläggande fri- och rättigheter, som att funktionshindrade ska kunna leva ett lika gott liv med samma rättigheter som vi andra gör. Om vi vill ha ett exkluderande samhälle så kan vi fortsätta som vi gör nu, men annars måste vi våga förändra i inkluderande riktning. Skolan har alla förutsättningar att gå i bräschen för ett nytt och mer inkluderande samhälle. Det är det jag tycker vi ska göra också!
Jag tror att det finns duktiga lärare i den svenska skolan. Jag tror också att det finns inte fullt så duktiga lärare där. Jag tror att varje lärare kan ett något lite bättre arbete än nu. Jag tror att lärare kan ta ansvar. Jag tror att lärare kan låta bli att ta ansvar. Jag tror att det finns lärare som vill se att brister i den egna verksamheten alltid beror på faktorer utom deras kontroll. Jag tror inte det är bra.
Jag anser att svenska lärare tar mer ansvar än som är befogat i förhållande till de befogenheter de givits. Det är en viktig positiv sporre att få möjlighet att ta ansvar och befogenheter som gör det möjligt att lyckas. Jag hävdar att lärares autonomi och befogenheter hela tiden har kringskurits och att det är skälet till minskat ansvarstagande. Det är oerhört obehagligt att ta ansvar om man känner att man skylls för någon annans tillkortakommanden efteråt.
De fåtal lärare som anser att problem ”alltid beror på faktorer utom deras kontroll” är ett ledningsproblem. Skolledning måste hjälpa dem till en bättre attityd, men vi andra lärare behöver inte ta på oss något ansvar för deras brister.
Frekar, lagen säger att man kan fatta beslut över huvudet på föräldrarna när det uppenbart ligger i barnets intresse. Är föräldrarna av annan åsikt kan de överklaga. Jag uppfattar det som stärkt rätt för eleven.
Exkluderande låter illa, men det handlar ju faktiskt om att skräddarsy resurser och insatser efter individuella behov. Jag har haft många föredetta elever som gått till speciella aspbergergrupper och särskolor. För de flesta av dem har det varit en stor lättnad att träffa andra som är som de själva och jag har bara hört gott om deras lärare och undervisningen.
Det finns svagbegåvade elever som trivs alldeles utmärkt i en vanlig skola, det finns andra som far riktigt illa. Som känner sig misslyckade, odugliga och utanför.
Helena:
Risken om man öppnar upp för skolan att fatta beslut över huvudet på skolan är dels att man i ett sådant fall förstör möjligheterna till vidare dialog både med eleven och med föräldrarna samt att det kommer bli än fler inskrivningar i särskolan. Jag vill ha färre inskrivningar i särskolan.
Visst. Det finns elever som säkert tycker det är bra med särskild undervisningsgrupp. Men det finns också elever som absolut inte vill lämna klassen och som sedan blir tvingade ut i särskilda undervisningsgrupper mot sin uttryckliga vilja. Jag läste bland annat en doktorsavhandling inför en uppsats i Specialpedagogik som jag arbetade med här under slutdelen av terminen (se länk nedan).
Där tar man upp en elev som har inlärningssvårigheter. Denne elev har både i ord och i handling markerat tydligt att han vill vara i klassen. Detta respekteras inte av de vuxna som exkluderar honom till en särskild undervisningsgrupp ändå. Detta ledde enligt avhandlingen (s.69) till ännu större problem, som att eleven undviker resursläraren helt och hållet.
http://www.avhandlingar.se/avhandling/9338becc81/
Det man här borde ha gjort är att helt enkelt låta eleven vara kvar i klassrummet. Att eleven blir förvånad när denne blir tillfrågad om varför denne inte gått till sina lektioner i undervisningsgruppen förstår jag då eleven anser att denne är i sin klass på den ordinarie undervisningen och därmed med på sina lektioner. Det är inte eleven utan undervisningen som ska anpassas. Jag som blivande lärare ser det som en direkt skyldighet att i klassrummet kunna bemöta alla elever. Det spelar ingen roll om de har funktionsnedsättningar eller inte. De har samma rätt till att vara inkluderande och få särskilt stöd som alla andra elever i klasserna har. Frekar06
Det är viktigt att alla val och rättigheter måste mötas med tillräcklig kompetens annars är det ett pseudoval där eleven handlar i kläm. Det är orimligt att alla lärare ska kunna möta särskolemässiga elever. Brister i lärares ämneskompetens innebär redan att stora grupper elever får undermålig stimulans och brister i förkunskaper. Det ska vara tydligt vilka utmaningar lärare ska klara av och resterande elever har usel valfrihet.
Jag tänkte i mitt stilla sinne i termer av uppdelning av ansvar.
Är det så att ”byråkrater” eller ”politiker” (de andra) är ansvariga för alla tillkortakommanden i skolan? Det kan ju vara så, och jag är medveten om att lärare som grupp inte kan ta något ansvar. Vem vilka ska ta ansvaret till syvende och sidst?
Jag anser att lärarkåren måste komma ur sitt övermod och inse att vi bara har ett delegerat ansvar och befogenheter som följer med det. Vi har nu haft många år då våra befogenheter hela tiden har kringskurits och resultat är med nödvändighet att vi inte längre kan ta lika stort ansvar. Vi tillhör ett låglöneyrke och det finns ingen som helst riskpremie i lönen som gör att det skulle vara rimligt att sträcka ut hakan i onödan.
Lärare behöver i första hand satsa på att hålla uppe sin kompetens så att de kan ta ett breddat ansvar i de situationer då skolledningen ger dem ansvar och befogenheter. Vi måste bli oerhört tydliga med när ett så kallat ”ansvar” delegeras som egentligen bara går ut på att göra oss till syndabockar för någon annans fel.
I ett modernt ledarskap enligt senaste kvalitetsfilosofierna så söker man alltid problemen i organisationen och processerna, aldrig hos de enskilda medarbetarna. Jag anser att skolan skulle vinna mycket på det synsättet. I kommentarerna ovan har det dykt upp tre synpunkter som jag kommenterar sammanfattande här nedan:
1. Lärare kan ha mängder av brister, men det är ledningens sak att uppmärksamma dessa brister och göra något åt dem. Kompetensutveckling, mer avgränsat uppdrag, tydligare mål kan göra stor positiv verkan men enbart om de bygger på en gedigen uppföljning och kunskap om medarbetarna Det är dags att följa upp lärarnas viktigaste uppdrag och ge skolledningen tid och kompetens att göra det.
2. Det kan vara väldigt svårt att analysera vad nya undervisningsformer, inkluderande arbetssätt och svårigheter hos eleverna kräver för kompetens av lärarna. Det är dock enbart ledningen som har befogenheter att diskuterar gränsdragningar mot särskoleverksamhet etc. och att anställa den kompetens som behövs. Det här är förstås så svåra frågor att lärarnas kompetens behövs och ett lyssnande ledarskap är en helt avgörande förutsättning. Det är frågor som ofta kan delegeras till lärare men det måste vara en delegation av både ansvar och befogenheter och rektor/chef har ansvar att den de delegerar till har tillräcklig kompetens.
3. Vid alla diskussioner om kompetens, inkluderande lösningar och att alla har rätt att få sina behov mötta så upplever jag det återkommande misstaget att fokusera för smalt på vissa elevers behov. Vad innebär egentligen att ALLA ska bli mötta på sin nivå. Är det ens rimligt att riskera många elevers undervisning genom att höja kraven på en lärare genom att tvinga på läraren en elev med mycket speciella behov? Jag är en förespråkare av inkluderande lösningar men i min Newsmill artikel Skolan måste ha elevfokus går jag till storms mot att någon tillåter sig förstöra undervisningen för många elever genom att skapa en situation som inte fungerar.
Jan,
Läroplanen för de frivilliga skolformerna slår fast att undervisningen skall anpassas till den enskilde elevens förutsättningar och behov samt att eleverna har rätt till inflytande över undervisningen. Vi som kommer ut nu och som ska göra introduktionsperioden har ett krav på oss att vi ska kunna ge eleverna inflytande över undervisningen för att kunna bli godkända på detta året.
Det är inte bara elever i behov av särskilt stöd som ska få möjligheten till inflytande över undervisningen. Alla elever har rätt enligt skolans styrdokument att ha ett inflytande över undervisningen och att få en undervisning som är anpassad efter deras förutsättningar och behov.
Den nya skollagen slår fast att vi skall arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är inte vetenskap och beprövad erfarenhet att exkludera elever till särskilda undervisningsgrupper. Det går att plocka fram den ena vetenskapliga studien efter den andra på detta. Hur ska vi till exempel i samband med inspektion kunna motivera att vi mot vetenskap och beprövad erfarenhet (som skollagen kräver att vi ska arbeta enligt) motivera särskilda undervisningsgrupper?
Det vi fick med oss som uppmaning från Specialpedagogiken denna terminen var att inte vika ner oss för de som inte vill ha en skola för alla som kännetecknas av inkluderande syn- och arbetssätt. Den uppmaningen tänker jag ta fasta på. Det ligger inte mig för att ge upp. Vi som nu kommer ut med kunskaper om inkluderande syn- och arbetssätt måste ta ett särskilt ansvar när vi kommer ut för att visa på att det finns alternativ till den skola vi har idag.
Alla elever i skolan gynnas av en mer inkluderande undervisning. Det här är i högsta grad en kamp om grundläggande mänskliga rättigheter, allas lika värde och rättigheter. Det handlar om rätten till att leva ett gott och värdigt liv som funktionshindrad i grund och botten. Om det är några frågor jag brinner för extra mycket så är det just mänskliga rättigheter och rätten till privatliv. Detta ska naturligtvis också inkludera funktionshindrades mänskliga rättigheter och sannolikt kommer mitt engagemang och stora intresse för mänskliga rättigheter också prägla min undervisning i framtiden. Frekar06
@frekar06, du skruvar upp tonläget ett snäpp och jag och hoppas att du accepterar att jag följer med uppåt.
När man undersöker vetenskapliga avhandlingar så visar det sig alltid att de genomför en ofullständig argumentation för ett inkluderande arbetssätt. Försök att bevisa att jag har fel. Det finns inte någon som undersöker vilka kompetenskrav dessa arbetssätt ställer på den som ska leda undervisningen. Jag hävdar att vi redan nu låter oerhört många andra elever lida när vi lägger ribban för högt för någon lärare. Jag hävdar att det är en ren myt att”Alla elever i skolan gynnas av en mer inkluderande undervisning” och att detta alltså inte ens är underbyggt. Det finns varken beprövad erfarenhet eller vetenskapliga belägg för detta utan bara studier av lärare med mycket bred kompetens som lyckas bra med alla elever, den typ av lärare som skolan sällan har råd att skaffa sig.
@frekar06, förhoppningsvis hör du till detta fåtal men du kommer ändå inte att ensam göra stora ändringar av skolan, utan jag h0ppas att du kan skaffa dig mer realistiska planer.
”Alla elever har rätt enligt skolans styrdokument att ha ett inflytande över undervisningen och att få en undervisning som är anpassad efter deras förutsättningar och behov” är en intressant utmaning för alla lärare. De här två sakerna kan garanterat hamna i konflikt med varandra, speciellt ifall det handlar om en grupp med låg demokratimognad.
”Om det är några frågor jag brinner för extra mycket så är det just mänskliga rättigheter och rätten till privatliv” stämmer oerhört väl överens med mitt djupaste engagemang. Jag hävdar dock att det leder till slutsatser kring studiero för alla, utmaningar för alla och inflytande även för den som är liten och tyst. Mänskliga rättigheter som kränks alltför ofta i vår nuvarande skola när läraruppdraget görs för svårt så att undervisningen kollapsar.
Jan,
Visst. Det var ett något uppskruvat tonläge och då är det en självklarhet att acceptera att andra också höjer tonläget lika mycket. Jag kan hålla med om att vissa avhandlingar har brister. Däremot tycker jag samtidigt att det finns flera avhandlingar om fördelar med inkludering och en skola för alla som är värda att sätta sig in i och ta till sig.
Det vet jag inte om jag gör och nej det går inte att förändra skolan på egen hand. Det handlar nog om att börja med sig själv. Är min undervisning verkligen inkluderande? Jag kan säga att jag så sent som i början av den här terminen hade ett exkluderande perspektiv på elever i behov av särskilt stöd. Då framstod det som ett bra sätt att hantera detta.
Det som fick mig att ändra uppfattning helt var en föreläsning vi hade med en som gått i särskolan. Man kan säga att det var ett kallt uppvaknande om att min syn på elever med funktionsnedsättningar inte alls stämde överens med min syn på mänskliga rättigheter och att min syn var direkt exkluderande. Om jag ska vara riktigt ärlig så tror jag att ingen av oss blivande lärare som var där gick därifrån oberörda.
Man kan som lärare naturligtvis göra mycket och vi kan säkerligen göra mer och saker annorlunda. Det jag främst kommer ta med mig ut är arbetet med bilder, detta är tydligen ett väldigt bra sätt att kommunicera med elever med autism till exempel. Det är ju ofta ett av de riktigt stora problemen just i autism spektrat att de har svårt med kommunikationen. Tror bilder är bra även för andra elever. Men du har en stor poäng i ditt inlägg som i högsta grad också gäller elever med funktionshinder och det är att ledningen på skolan har ett enormt ansvar i detta.
Det är de som måste ge oss förutsättningar för att kunna arbeta med målet en skola för alla. Det är de som måste inse värdet av kompetensutveckling för lärare, något som forskning visar tillhör bland de absolut viktigaste bitarna för att lyckas som lärare. Det är de som måste ta itu med de miljörelaterade problemen och se till att det finns verktyg.
Utan en fungerande ledning som är beredd att ta ansvar så kommer vi inte att komma framåt i svensk skola. Det synsätt man har nu på en del håll där man närmast förväntar sig att staten eller lärarna ensamma ska lösa allting funkar inte. Alla från staten till ledning till den enskilde läraren måste ta ansvar om det här ska fungera.
Det är intressant att notera att den offentliga sektorn och kommunerna är sämst i landet på att erbjuda funktionshindrade arbete. Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå varför ingen över den enskilde läraren på golvet vill ta ansvar i frågorna.
De autentiska elevberättelserna är en viktig nyckel till att växa som lärare och att fylla på det där engagemanget som är nödvändigt för att lyckas.
Jovisst är det så Jan. Annars är detta med skolutveckling väldigt intressant och en bra skolutveckling är nog a och o för en fungerande verksamhet. En av de saker som man från Skolinspektionen ofta kritiserar i sina beslut är just skolutvecklingen. Man är särskilt kritiska mot att rektor inte är den pedagogiska ledare som han egentligen kanske borde vara. Du skriver:
”Vi lärare behöver inte ha dåligt samvete för att lärarutbildningen lockar sökanden med allt sämre förkunskaper, vi som redan finns i verksamheten och gör ett bra arbete, blir bara allt viktigare för ungdomarna.”
Jag som läser på lärarutbildningen hör väldigt många lärarstudenter, inklusive mig själv, som säger det att det är inte på lärarutbildningen som man verkligen utvecklas som lärare, utan på den verksamhetsförlagda utbildningen. Det talar ju också för att lärarna ute på fältet har fått en allt större betydelse för hur lärarstudenterna klarar sig i framtida yrke. Med andra ord stämmer din bild relativt väl med den bild som jag också har fått.
SKL skriver på sin hemsida så här:
”Den nyzeeländske forskaren John Hattie har genomfört en studie som omfattar över 83 miljoner elever från länder världen över. Studien visar att det centrala för bra reslutat är lärare som förmår att interagera och involvera eleverna i sitt lärande samt skolledare som förmår sätta höga mål och göra starka analyser.”
Just det. Men det är väl precis det där sista kring skolledare som man totalt har misslyckats med. Både från olika former av skolledare ute i verksamheten, men framförallt ledare för skolan på högre nivå, till exempel inom kommunerna.
Jag tror att skolutveckling är oerhört centralt och att John Hattie har en viktig poäng i att det behövs ”skolledare som förmår sätta höga mål och göra starka analyser” men det har vid detta gjorts två fatala misstag.
1. Det är den hela tiden pågående skolutvecklingen med små ständiga förbättringar som är den som ger bra resultat. De dramatiska förändringarna slår oftast sönder det lilla viktiga förbättringsarbetet.
2. Ska en skolledare sätta höga mål måste denne känna till mycket om sina medarbetares kompetens. Höga och realistiska mål är det som behövs. Glömmer man bort Hatties avslutning om starka analyser så blir det bara så fel. Skolans ledning har lyssnat och följt upp alldeles för dåligt.
Jag hoppas på att skolagens formuleringar om kvalitetsarbetet ska bli en sporre till ständiga förbättringar som skapar en anda av skolutveckling i hela verksamheten. Jag hoppas på ett modernt lyssnande ledarskap som tar hänsyn till våra olikheter och odlar djup ämneskompetens. Då tror jag att svenska skolan kan komma in i en positiv spiral.
Pingback: Vem har ansvaret i skolan egentligen? | My Blog
Exakt. Det som Hattie säger är oerhört relevant och något som man i skolan verkligen bör ta till sig. Gärna i kombination med det som Dysthe tar upp i det flerstämmiga klassrummet. Då kan vi nog få en bättre skola än vi har idag. Men vägen dit är lång och precis som du säger så måste vi nog försöka genomföra ständiga förändringar, men i mindre omfattning varje gång. Frekar06
Tackar för kommentaren på min blogg. Ser att du har nytt system för kommentarer. Mycket bättre och snyggare än vad WordPress egna kommentar system är. //Frekar06
Den här bloggens system för kommentarer är en av de varianter som wordpress tillhandahåller. Jag har bara valt annorlunda än de andra bloggar du mött.