Skolan måste möta ALLA elevers behov startade ett tankeflöde kring vad som är rättvisa. I Lärardagarna 2011 – Anneli Frelin – Lärares relationella professionalitet diskuteras hur man bygger relationskapital med elever. En intressant aspekt är att elevernas upplevelse av att läraren är rättvis är avgörande för att bygga relation och Anneli Frelin påpekar att också att det är viktigare att ”upplevas rättvis än att vara rättvis”. Bygger vi lärare relationskapital med alla och rättvisa mot alla blev till slut frågeställning som startade det här inlägget. Det här en berättelse som fått tillräckligt många år på nacken för inte hänga ut några enskilda men samtidigt är så färsk att den kan säga något om rättvisa i skolan.
”Lisa” är städerska på ett bilföretag och hon berättade om sin skoltid och om en ström av lärare som aldrig mötte henne på hennes nivå. Hon hade varit riktigt duktig i skolan och i 5:an var hon näst bäst på ett matteprov men hon kände sig riktigt bitter för att det aldrig var någon som såg henne. På detta matteprov fick tjejen som var bäst uppmärksamhet men sen började ”Timmie” gapa om något och hon blev bortglömd. Det var också genomgående i hennes berättelse att Timmie alltid fick uppmärksamhet på hennes bekostnad. På högstadiet så stötte hon på trösklar i matematiken som hon inte klarade på egen hand och hon hade varit för blyg för att ta plats och en gång när hon hade tvingat sig före Timmie hade läraren blängt på henne och Timmie hade varit för jävlig mot henne i över en vecka. Det blev förstås bara godkänt i matematik i 9:an och ett mycket oengagerat gymnasieval.
De flesta lärarna hade varit omtyckta av eleverna och nog upplevts som rättvisa av många men Lisa hade tyckt att de var fruktansvärt orättvisa. Är det så att vi lärare lätt lockas att vara ”mer rättvisa” mot de elever som spelar mest roll för klimatet i klassen? En otäck känsla av Djurfarmens ”vissa djur är mer jämställda än andra” gör sig påmind.
Nu arbetade Lisa på samma företag som Timmie och hon berättade med tydlig avsmak och stor ilska att han ”fortfarande inte lärt sig använda toaborsten”. Mina sonderingar kring om Timmie kanske hade fått en bättre roll i samhället och gjorde bra saker pga skolans satsningar mötte hon med ett hånskratt och berättade om schampooförsäljningen han hade lockat med nästan alla på och de flesta hade förlorat tusenlappar men Timmie hade köpt ny bil. Timmie hade alltid sett ner på henne och hon tyckte att skolan och samhället hade stöttat honom i att se ner på henne på det sättet. ”I Sverige är blyg och snäll det sämsta man kan vara”.
Det är klart att det inte går att vara bitter på ”Timmie” men jag känner ändå en stor oro över att jag också är en del av den skola som straffar elever som är duktiga och snälla och lägger sina resurser på de som är emot skolan och sina klasskamrater. Det är oerhört obehagligt om skolan lägger mest energi på de som vi är rädda för att de ska ställa till det för oss. Lisas kommentar är oerhört tänkvärd. ”Hur kan skolan tro att de som är vana vid att kliva på andra ska sluta med det när skolan belönar dem för det och hur kan någon tro att den som hatar matematik ska bli en bättre person av att få lära sig mer matematik?”
Jan Lenander - Lärare är bra att ha, blogg 
Skolan är, som sagts tusentals gånger, en spegling av samhället. Lärare är bara människor med vanliga fördomar.
Det är sådana här socialpsykologiska fenomen som borde tas upp i lärarutbildningen. Lite hjälper
ökad medvetenhet om hur människor är funtade.
Ibland upplever jag lite av strutsmentalitet kring dessa frågor som hindrar lärarutbildningen men även oss lärare som är verksamma just nu. Det är ett svårt dilemma att prioritera olika elevbehov när de konkurrerar med varandra och de lärare som engagerar sig mycket i ADHD eller något annat handikapp kan ibland anse att det är något tabu över att diskutera hur elever med liknande skolproblem påverkar sina klasskamrater och hur undervisningen fungerar. Jag korrekturläser just nu en bok om lärares yrkesetik av Magnus Blixt, det är oerhört spännande att fundera kring hur många olika moraliska överväganden som vi lärare ställs inför. Det finns verkligen många områden jag skulle önska att lärarutbildningen skulle belysa mer.
Detta är ett stort problem som det ser ut nu. De elever som är duktiga och skötsamma och som alltid gör bra ifrån sig på olika former av examinationer och som lägger ner ett stort arbete på sina arbeten får inte den uppmärksamhet som de förtjänar att få från läraren. Man kan undra om det verkligen är en rättvis skola. I 3 kap 3 § i den nya Skollagen står det:
”3 § Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.”
Det talas väldigt mycket om att elever med funktionsnedsättningar och som har svårt att nå målen ska få stöd och en individanpassad undervisning. Att dessa elever ska ha extra stöd är det ingen som ifrågasätter och det borde betraktas som en självklarhet.
Det blir däremot ett fasligt liv så fort man börjar tala om att stimulera de duktiga eleverna. Det finns inget stöd i Skollagen dock för att hävda att dessa elever inte skulle få stimulans och hjälp att komma vidare. Dessa elever har samma rätt till stöd efter deras förutsättningar som andra elever har (även om vi sedan utöver detta har ett särskilt ansvar för elever med funktionshinder i enlighet med gällande läroplan).
Man kan ju till exempel fråga sig varför en elev som redan nått förbi MVG-kriterierna i till exempel Samhälle A ska läsa den kursen. Är det inte bättre då att de får möjligheten att gå över till B-kursen? Jag har inget självklart svar på frågan, men det känns lite fel att en elev som är så pass duktig och som redan kan A-kursen på MVG-nivå ska behöva fortsätta läsa i en takt som inte alls passar denne. Detta skulle säkerligen gå att lösa inom den vanliga skolan om man bara vill. Frekar06
Du citerar min favoritparagraf från skollagen. Den ensam gör läraruppdraget till ett oerhört utmanande och spännande arbete och kommer samtidigt innebära att ingen kan lyckas till 100%. Jag tycker det är viktigt att vi lyfter fram de moraliska överväganden som bara denna paragraf ger upphov till. Visst är det här en kärnpunkt i skolans uppdrag och det skulle nästan räcka med denna.
Du skriver intressant och tänkvärt om möjligheterna för de allra duktigaste att få den stimulans och hjälp de behöver och visst är det så att framtidens banbrytare inom olika områden i mycket stor utsträckning kan hämtas från dem. Jag lyfter dock fram de 80% i mitten för det är ändå de som bildar stommen i framtidens Sverige eftersom många yrken är ganska viktiga och kräver medarbetare som har uppnått hyfsad förståelse av det som skolan ska lära dem. När det gäller banbrytare och nyskapare så finns många av dem även i denna grupp även om det inte har hunnits synas än. Det är bara i den nedersta tiondelen statistiken visar att en betydande andel inte kommer att göra några viktiga insatser för samhället. Alla individer är unika och de som är helt ”vanliga” skolelever är verkligen värda att få samma uppmårksamhet som någon annan.
Jag tycker att du beskriver mänsklig utveckling lite lättvindigt. Den är inte så linjär som din beskrivning antyder. Som du väl vet finns det ”late maturers”.
Att ta upp det här med mänsklig utveckling skulle nog kräva ett rejält inlägg för att det inte skulle bli alltför lättvindigt. Jag hävdar dock att det är på sämre grunder och mer lättviktig argumentation som någon kan hävda att saker om att de sämst presterande eleverna kommer igen och blir de bästa. Detta är helt totalt felaktigt. Det är absolut så att en slö kille som satt i ett hörn och tänkte mest på annat sen visar sig bli professor men han kunde redan då skärpa till sig och skriva förvånande bra på något prov som han tyckte var en intressant utmaning. Det känns som att jag utan att ha forskningsresultat har en ganska bred erfarenhet själv och via kollegor som visar att de i samhället framstående i stort sett aldrig hade de allra lägsta betygen.
Jag känner personligen flera ”late maturers”. Det är ju tyvärr så att vi inte vet vilka som kommer och bli sådana när vi ser dem slöa i ett hörn. Slöandet kan också vara en brist på stimulans. Det här med att följa upp sina insatser senare i livet är inte lätt. Jag antar att du inte har koll på hur rika liv dina tidigare elever nu har.
Den egna erfarenheten är ofta en skälm, Jan.
Den egna erfarenheten är ofta en skälm men det gäller förstås även dina erfarenheter av late maturers. Nu verkar våra två olika erfarenheter stå i motsats till varandra och då uppstår förstås den där skälmaktiga situationen att det känns som att någon borde ha blivit lurad av sin erfarenhet. Jag är förstås helt övertygad om att vi behöver vetenskaplighet för att väga olika erfarenheter mot varandra och undersöka både problemställning och resultat. Det första steget mot vetenskaplighet handlar dock om att vara tydlig med begreppsdefinitionerna, då kan det visa sig att erfarenheterna stämmer överens. Jag vill därför ställa frågan till dig om dina late maturers. Är du verkligen säker på att de tillhörde de 10% svagaste som hade riktigt svårartade problem i skolan?
När jag diskuterat det här med kollegor så har de otaliga exempel på elever som gått från prestationer långt under genomsnitt till topp-prestationer inom något område men det har i stort sett aldrig handlat om elever i från bottenskiktet.
Det verkliga problemet med mycket begåvade barn är att de ofta vänder sin obesvarade kunskapstörst till utagerande beteenden. Forskning visar att överbegåvade barn är överrepresenterade hos psykiatriska ungdomsmottagningar för diverse beteendestörningar. Om man är mycket duktig i matematik och sätts att räkna ett antal likadana tal till så tryter ju snart motivationen.
Jag tror lärare riktar sig till de medelgoda eleverna , för därifrån kommer de ofta själva.
Jag tror att lärare förr i tiden ofta riktade sig till de medelgoda eleverna för att deras kunskaper låg tydligt i den övre regionen. Berättelser från framgångsrika personer kan ibland ha med några lärare som inte riktigt kunnat möta dem intellektuellt men det brukar också finnas några ljuspunkter med lärare som även klarade att möta riktiga smarta och lättlärda elever. Det betyder dock inte alls att medelgoda elever fick bästa individuella stöd för sen hamnade lärarens fokus på de som var allra sämst eller allra bäst. Att de medelgoda eleverna är unika och också behöver sitt individualiserade bemötande är ett helt förbisett faktum.
Detta håller dock på att förändras i rask takt nu när lärares kompetens dalar och i dagsläget så är det elever en bra bit nedanför toppskiktet som möter lärare som kan för lite för att möta dem på ett bra sätt.
Fredrik LIndström tar i sitt program Vad är en människa upp en undersökning kring hur olika bra fyraåringar kan skjuta upp en belöning. En godisbit nu eller två senare. I den inramningen blir det väldigt intressant att fundera kring om förmågan att uppskjuta belöning är en viktig del av att vara människa. Det kanske är en av de egenskaper som samhället ska värdesätta och belöna? Vi kanske i viss utsträckning kan behöva belöna det som skulle kunna beskrivas som skötsamhet.
”Delay of gratification”-undersökningarna visade mest på vilka copingstragier barn använde för att följa försöksledarens uppmaning att inte äta upp det frestande godiset.
Vad dessa undersökningar egentligen mätte är omdiskuterat. Mischel (den amerikanske psykolog som gjorde de mest berömda) hävdade att det var kognitiv mognad som mättes. Andra har hävdat att det snarare var villighet att anpassa sig.
Det är förstås ett test som är svårt att utvärdera men jag tycker själva funderingen kring vad som är positiva egenskaper förtjänar mer uppmärksamhet. Det är mer tankegången programmet väcker kring vad som är bra mänskliga egenskaper än exakt vad själv tester säger som intresserar mig. Det finns en del mycket lättvindigt valda negativa synsätt på lydighet och anpassning som utan tvekan behöver frågasättas. Jag har tidigare på skollyftet diskuterat Skötsam och duktig för att bli kreativ för att ifrågasätta de negativa tankar som lätt kryper fram kring begrepp som borde vara positiva. Anpassning hos individerna är verkligen en viktig förutsättning för vårt moderna samhälle.
De exempel jag har är väldigt påtagliga. De emanerar från en läsklass jag hade för ett antal år sedan. Två till synes hopplösa fall (slöa, tänkte på annat, kunde man tro) gjorde en raketkarriär i senare delen av sin skolgång. De är nu relativt framstående i sina yrken. Det är alltså specifika erfarenhet jag har, inte allmänna upplevelser. Den gamle intelligensforskaren Terman i USA ville undersöka högbegåvade barn. Han fann att lärarna var mycket dåliga att peka ut de mest intelligenta (på IQ-test). Dessa resultat har återkommit i senare forskning. En del av de till synes
slöa och overksamma eleverna kanske har ett rikt inre liv, är kloka och har en annan syn på skolans verksamhet. Vi måste vara liberala i vår förståelse av olikheter.
Det är sannolikt att Bertil kan ha rätt i det han skriver. Jag känner till exempel till ett fall, som jag läst om någonstans på nätet, där en elev som gått i särskolan nu har utbildning som informatör om dyslexi och som eventuellt kommer starta eget företag. Det finns fler sådana här fall. Så det är inte alls osannolikt det som Bertil säger.
Det finns många människor med funktionsnedsättningar, även de med den svårare typen, som skulle kunna göra ett väldigt gott arbete i skolan och på arbetsmarknaden om de bara fick chansen. Detta gäller i högsta grad också de riktigt duktiga eleverna som idag inte får möjligheten att producera på den nivå de klarar av.
Det är ett svårt dilemma här hur man ska hantera situationen i klassrummet så att både elever med särskilda behov, de som tillhör de där 80 procenten som ligger på någon form av genomsnittsnivå och de riktigt högpresterande får utvecklas så långt som möjligt i enligt med 3 kap 3 § i Skollagen som jag tidigare hänvisade till.
Det är viktigt tror jag i mötet med elever med funktionsnedsättningar att inte utgå från att dessa elever är i behov av särskilt stöd. Jag har själv träffat på elever med funktionsnedsättningar under praktiken på lärarutbildningen som var både studiemotiverade och riktigt duktiga. Visst, det kan kännas som en stor arbetsbörda att ha elever med funktionsnedsättningar, men det kan också som jag ser det vara både givande och utmanande.
Om vi ska skapa en riktigt bra skola där inkludering och en skola för alla står i fokus så måste vi våga utmana vår egen undervisning och kritiskt granska vår egen undervisning. Det var när vi blev tvungna att göra detta i den kurs i Specialpedagogik som jag läste den här terminen som jag kovände från att ha en exkluderande syn till att ha ett inkluderande synsätt. Det var då jag insåg att mitt synsätt på elever med funktionsnedsättningar inte var förenligt med mänskliga rättigheter, som jag är en mycket stark anhängare av. Kampen för mänskliga rättigheter måste också omfatta människor med funktionsnedsättningar.
Frekar06
Bertil skriver insiktsfullt och väl och har många poänger i sina resonemang men jag känner mig ganska övertygad om att i just den frågeställning du lyfte så har han fel. Det finns förstås exempel på personer med svåra handikapp som lyckas väldigt bra senare i livet men tittar vi på de ”vanliga” eleverna så är andelen som blir företagsledare, professorer och framstående inom kreativa yrken mycket högre än i gruppen med sämst skolprestationer.
Jag är förstås förespråkare för att vi ska ha särskilt stöd till de som är svagast, har handikapp eller svårighet i sin sociala miljö. Inte för att det är speciellt samhällseffektivt utan för att det är medmänskligt. Jag tycker att vi ska sträva efter inkluderande lösningar och använda det när vi vet att det kan bli bra men jag är verkligen ytterst irriterad över att man använder övriga elever som experimentkaniner för dåligt genomtänkta inkluderande lösningar.
Min huvudpoäng är dock att vi verkligen behöver fundera på vilken undervisning, vilket innehåll som ger bra resultat för de som har svårigheter och för de runt omkring dem. Jag har med djup oro sett hur vi reducerat valfrihet till nästan inget för den grupp elever som har det svårast och skulle behöva den motivationshöjningen. Jag tror att vi borde starta våra ambitioner för dem genom att möta dem där de är istället för att sätta upp en mängd generella mål som alla måste nå innan de går ut nian. Det är inte troligt att det är bästa vägen för dem att hitta sin egen väg till en bra framtid.
Jan,
Det är naturligtvis inte acceptabelt att de andra eleverna blir experimentkaniner för dåliga lösningar av det inkluderande slaget som inte fungerar. De inkluderande lösningarna måste bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Det man som lärare måste göra när man får elever med olika former av funktionsnedsättningar är att fundera väldigt noga på vad det egentligen är som behöver göras för just den här eleven och sedan utvärdera om de åtgärder man satt in för att hjälpa eleven verkligen har nått det resultat man ville ha.
Ett problem som vi diskuterat i kommentarerna till ett annat av dina inlägg här på bloggen är den oerhört svaga utvärderingen på nationell nivå. Vi vet inte vilka effekter som de reformer som har gjorts för att bidra till ett bättre stöd till elever med funktionsnedsättningar har fått i skolan. Och det beror inte på lärarna utan på att man uppifrån överhuvudtaget inte utvärderat någonting i stort sätt av de senaste trettio årens skolreformer.
Det finns väldigt goda exempel på hur man kan inkludera elever med olika funktionshinder. Låt oss använda oss av de i större utsträckning. Det finns till exempel ett fall med en klass i Japan (kommer inte ihåg namnet på skolan dock) där man lät elever med utvecklingsstörning (har jag för mig det var) vara i klassen och sedan lät man andra elever fungera närmast som mentorer för de här eleverna samt att man hade mycket grupparbeten.
Det ska tydligen ha fallit oerhört väl ut (hörde om det på ett oppositionsseminarium). De elever som hade en utvecklingsstörning blev en del av gemenskapen på ett helt annat sätt än tidigare samtidigt som de andra eleverna också stimulerades i sitt lärande och sannolikt också växte som individer. Därmed inte sagt att det skulle fungera i en annan klass. Men det är den här typen av positiva exempel vi behöver dra bättre lärdom av än vad vi gör idag.
Det finns rätt mycket belägg för att varje inkluderande lösning kommer att vara unik och jag är förespråkare av inkluderande lösningar för att de positiva exemplen visar att det går. Det är dock viktigt att poängtera att unika lösningar kräver mycket förberedelsetid och kompetens och de kan verkligen gå på tvärs mot en arbetsgivare som sparat in på både kompetens och förberedelsetid och verkar ha klara ambitioner att fortsätta på samma väg. LR har en kampanj om 3 minuter per elev som en ambition för utökad förberedelse och det är uppenbart att för att en unik lösning kring särskilt stöd ska fungera så krävs oerhört mycket mer. Alla övriga elever är också unika individer som behöver bli mötta med lösningar som passar just dem.
När du pratar om utvärdering känner jag att jag börjar närma mig en Cato-slogan om att ….. för övrigt anser jag att det är dags att följa upp lärarnas viktigaste uppdrag, undervisningen.
Det här andas fackligt teoretiserande. När jag var studierektor var det ett evinnerligt tjat från vissa lärare att ”få timmar” för vissa sysslor som man ansåg inte hörde till arbetet.
Jag menar att med bättre planering så kan även de udda eleverna hjälpas på ett mer adekvat sätt. Det fordras nog bara än annan inställning än att de är slöa.
På tal om beprövad erfarenhet och vetenskap (hur mycken sådan tillämpas i praktiken i klassrummet?) så vet man att positiv uppmärksamhet och uppmuntran stimuleras alla.
Kostar inget, tar inte mycket tid. Värt att försöka?
Ditt resonemang känns ihåligt Bertil, jag tror att skolledningar skulle vinna på att bli mer lyhörda för synpunkter framförda av fackföreningen.
Menar du lärarna ska sluta använda ett förenklat recept kring att elven ska ändra inställning och bli mindre slö genom att skolledning använder ett förenklat recept och säger till lärarna att ändra inställning och sluta vara så slöa.
För en elev med problem tror jag att vi oftast behöver ändra alla de tre viktiga faktorerna innehåll, progression och relationer. Jag undrar om inte en lärare som fallerar också behöver ändring av innehållet i undervisningen, kompetensförändring och stöd av någon som kan bryta de onda cirklarna.
Under min lärarutbildning hade vi omfattande gruppdiskussioner kring hur man uppmuntrar och stimulerar elever och funderade mycket kring vad som kunde stärka olika elever och inte låta som jargong. Det här ser jag som en av mina viktigaste uppgifter en vanlig lektion och jag har inga som helst erfarenheter att kollegor skulle resonera annorlunda. Det här tror jag är beprövad erfarenhet som tillämpas i mycket hög grad.
Bra.
Bertil,
Du har en poäng i det du skriver både om vår inställning till elever som är annorlunda och om fackförbunden.
Jan,
Det var en intressant diskussion angående att elever med autism och asperger som idag går i särskolan nu och som i enlighet med den nya skollagen ska flyttas över till den vanliga skolan i P1:s Studio Ett tidigare idag. Det ska bli mycket intressant att se vad det får för konsekvenser. För ett överflyttande av elever med autism och asperger från särskolan till den vanliga skolan kommer att ställa krav på skolan såsom den fungerar idag.
Det är ett bra steg som regeringen nu har valt att ta. Nu får vi se hur skolorna reagerar på detta. Det mest sannolika tror jag är att dessa elever kommer hamna i särskilda grupper i skolan. De borde istället inkluderas i den ordinarie verksamheten. Det är inte dessa elever som ska anpassa sig, utan det är skolan som måste anpassa undervisningen till deras förutsättningar och behov precis som vi behöver anpassa undervisningen till andra elevers förutsättningar och behov.
Många av dessa elever (särskilt de med Asperger) har ofta ett eller några få intressen som de är oerhört kunniga och intresserade av. Att ta vår utgångspunkt i elevens specifika intresse tror jag är en mycket bra start. Det kan underlätta för oss oerhört mycket att sedan komma vidare. Om vi kan fånga upp eleven på dennes hemmaplan så att säga så tror jag att vi får en mycket enklare resa sedan att också komma åt resten som behövs för att nå målen.
Frekar06
”Att ta vår utgångspunkt i elevens specifika intresse tror jag är en mycket bra start” är något som kan generaliseras till de flesta elever och jag hävdar att detta innebär en kraftig påverkan på undervisningens innehåll. De nya reformerna som precis har sjösatts kring uppföljning och förtydliganden av innehåll i kursplaner har utan tvekan fått debatten att handla mycket mer om innehåll. Vi har nu fått en fantastisk möjlighet att se till att eleverna ägnar sig åt att lära sig det samhället vill, inte det som enskilda lärare, skolledare eller kommuner vill. Vad vi då upptäcker är att när det gäller elevens valfrihet så har den under långt tid totalt urholkats så att den sedan åtminstone 10 år är totalt obefintlig för de svaga eleverna. Dina tankar om hur vi ska möta elever med särskilda behov genom valfrihet när det gäller innehåll borde generaliseras. De andra eleverna har också rätt att få bli mötta på sitt unika sätt.
Jag förspråkar som vanligt inte någon revolution utan föreslår en rad reformer som bygger vidare på det som gjorts den 1:e juli och ökar elevernas reella valfrihet sakta steg för steg. Då kan ett inkluderande arbetssätt få ett riktigt brett fokus på alla unika elevers behov men utan dessa ständiga skygglappar kring vilka svårigheter som måste överbryggas.
Jan,
Tackar för kommentaren angående distansundervisningen på min blogg. Tar tillfället i akt att också svara på denna här då jag själv verkar ha problem att publicera kommentarer för närvarande.
Jag delar inte din uppfattning om distansundervisning. Det finns flera skäl till det. Det första du skriver om formativ bedömning och vikten av att kunna se uttryck osv. är fullt möjligt med dagens teknik genom till exempel webbkamera och mikrofon. Även om man inte kan se varandra så funkar annars ett chattrum väldigt bra för att diskutera olika ämnen. Forum är annars ett väldigt bra sätt att kommunicera med distanselever på tror jag.
Du talar i din kommentar på min blogg om att det skulle bli svårare med grupparbeten och läxor. Det tror inte jag efter att ha arbetat en del nu med Moodle på egen hand. Grupparbeten blir snarast enklare än vad det är idag om man använder distansmiljöer och ny teknik.
Elever kan idag samarbeta med varandra i realtid utan att ens behöva vara i skolan. Det är en fantastisk utveckling. Man kan till exempel använda Etherpad eller Google Docs för att samarbeta i realtid. Om man vill göra grupparbeten lite mer levande än bara i text format så kan man använda sig av Second Life (virtuell miljö).
Det är dessvärre så att Second Life i undervisningen är ett fenomen som är relativt oprövat, men dess potential är enorm. Vi kan till exempel i den virtuella världen låta eleverna besöka de heliga platserna inom Islam om vi nu har religionsundervisning (som exempelvis de kring vallfärden). I Samhällskunskap kan eleverna besöka Sveriges ambassad. I Naturvetenskapen kan man möta hela forskningsmiljöer i den virtuella världen. Distansundervisning i Second Life är framtiden som jag ser det.
Jag ställer mig lite frågande till hur de svagaste eleverna skulle missgynnas av att ha distansundervisning. Min uppfattning är nog att det är precis tvärtom. Om man till exempel har en elev som har svårt att ta sig till skolan av olika skäl så kan denne få ett mycket omfattande lärarstöd samtidigt som denne sitter hemma eller var denne nu befinner sig.
Dessutom menar jag på att distansmiljöer och flexibla miljöer som Moodle och Frontier ger upphov till enorma möjligheter för elever i behov av särskilt stöd. Läraren kan till exempel sprida lektionsmaterial snabbt. Det gynnar inte minst de svagaste eleverna som kan ta del av materialet hemma. Man kan använda Podcast för att ge ännu mera stöd åt eleverna. Du kanske skulle kunna utveckla hur distansundervisning skulle missgynna elever som har behov av särskilt stöd.
Jovisst. Det resonemang som jag för kring individualisering av undervisningen för elever med särskilda behov måste gälla generellt. Borde varit tydligare på den punkten. Naturligtvis har alla elever i enlighet med styrdokumenten full rätt till valfrihet, elevinflytande och en individanpassad undervisning. Så där är vi helt överens. Naturligtvis gäller detta med innehåll efter elevens intresse alla elever. Det var någon på högskolan (tror det var en gästföreläsare som själv läst i särskolan) som sade det att i samband med läs- och skrivsvårigheter så är det viktigt att träna självförtroendet, dvs. man ska inte som lärare oroas över att eleverna till en början läser till exempel serietidningar, utan man ska istället uppmana till fortsatt läsning. Det viktiga är inte vad eleven läser, utan att eleven läser och tränar sin läs- och skrivförmåga! Det gäller nog alla elever tror jag!
Du har skrivit ett välformulerat inlägg LR och Lärarförbundet negativa till distansundervisning och jag har inte undersökt frågeställningen tillräckligt väl för att riktigt kunna argumentera fullvärdigt. Jag tror ändå att de två lärarfacken har bra grund för sitt ställningstagande och tänker då framför allt på vikten av att bygga relationskapital. Lärardagarna 2011 – Anneli Frelin – Lärares relationella professionalitet tar upp vilka ingredienser som finns i detta och jag ser enorma svårigheter att bygga detta via distansundervisning. Jag repeterar min tre invändningar:
1. Formativ bedömning är mycket mer tidseffektivt att göra muntligen och när man kan se elevens kroppspråk. Detta är viktigt i skolan.
2. Det är svårt att ge läxor, för vissa elever behöver gruppen för att kunna prestera några resultat, detta problem skulle eskalera med distansundervisning.
3. Vygotskijs tankar om miljön som behövs för lärandet är väldigt svåra att uppfylla framför allt för de svagaste eleverna.
Jan,
Det som Anneli diskuterade vid Lärardagarna 2011 är intressant och visst krävs det en del av läraren för att kunna genomföra detta i distansundervisning. Detta måste man vara medveten om när man talar om att undervisa på distans eller med ny teknik överhuvudtaget om man lyfter det från att endast röra distansundervisningen till en mer generell nivå.
Man måste som lärare vara beredd på att delta aktivt i de sociala nätverk som man använder sig av och delta i diskussioner som dels man själv sätter igång, men också i sådana diskussioner som eleverna sätter igång i forum och i andra sociala medier. Men lärandeplattformar som Moodle och sociala medier som Twitter och Facebook har en enorm potential.
I Moodle kan man till exempel med ett några enkla knapptryck se till att eleverna får helt egna individuella Wikis (som bara de själva och läraren kan se). Man kan naturligtvis också ha Wikis där eleverna ska samarbeta med varandra. Bara det är ett verktyg som är oerhört kraftfullt i lärande sammanhang och det öppnar upp för stora möjligheter. Lärare på kurser kan naturligtvis också ha samma sak som eleverna har. Också ur ett lärarperspektiv är det en fantastisk utveckling.
För att ta ett konkret exempel. Lärare behöver inte längre sitta på skolan för att skriva prov tillsammans. Man kan sitta hemma och samarbeta i realtid med Google Docs. På samma sätt kan elever samarbeta i Google docs eller direkt i en wiki i Moodle. Det är möjligt att skapa det som Anneli är inne på i distansundervisningen med ny teknik. Internet och sociala medier handlar om människor och relationer. Det är således de enskilda eleverna och relationerna mellan människor som står i fokus för en modern digital undervisning. Det Anneli talar om är alltså en ytterst central del av en digital undervisning som bygger på Internet, lärandeplattformar och sociala medier!
Frekar06
Jan,
Du borde verkligen kolla in nedanstående sida om du inte redan gjort det. Det är tre elever i gymnasieskolan som projektarbete varit i den förbjudna zonen i Tjernobyl och sedan skapat den här sidan: http://projekttjernobyl.se/. De vann Webbstjärnans tävling klart med sitt projekt.
Trevligt exempel på en lyckad skolsatsning, vi har många sådana och ska lyfta fram dem även om jag oroas över att det finns en obehaglig övertro att vi kan göra samma på alla ställen. Skillnaden mellan grupper och individer är för stora för generella undervisningsgrepp.
Pingback: Möt de som blommar ut sent | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg
Pingback: En skola för alla « Jans Syrliga KaramelLer
Bertil skriver:”Det verkliga problemet med mycket begåvade barn är att de ofta vänder sin obesvarade kunskapstörst till utagerande beteenden.” (Slut citat) Det räcker med att de är begåvade. Skolan är tjatig och enformig för barn som är bara det minsta begåvade.
Självklart måste det finnas en utmaning om man skall anstränga sig. Jag tror det finns massor av elever som liksom jag tråkats igenom i skolan, men klarar utmaningar när de kommer. Varför skulle jag som elev anstränga mig om det inte behövdes. När jag sökte realskola skrattade läraren åt mig, jag hade så dåliga betyg. Jag var den ende i klassen som kom in. De med höga betyg misslyckades. Jag var totalt oitresserad av den låga nivå som undervisningen legat på i folkskolan och ansträngde mig inte utan slumrade mig genom eländet.
Likadant i fortsättningen. Låga betyg tills studentexamen, Då kom de bra resultaten. Varför skulle jag öda tid på skolan så länge det inte gav någonting. När utmaningen kom, så tog man sig samman.
Skolans ”medelsatsning” eller ”jämlikhetsideal (likhetsideal)” gav varken de svaga eller de begåvade någon chans. Nu när skolan kommunaliserats, så ligger den i spillror. Resultaten har ständigt sjunkit under de senaste sju åren och det kommer de att göra tjugo åt till om ingen vågar avkommunalisera och köpa tillbaka de riktigt duktiga lärare som flytt.
SVENSK SKOLA HAR KROSSATS! DEN HAR GARANTERAT INGEN FRAMTID SOM KOMMUNALISERAD.
Jag hade också ganska lätt för mig men samtidigt en stor fantasi så att penna, papper och ett fönster räckte för att hålla mig sysselsatt när lektionerna blev repetitiva och ointressanta. Av de personer som jag mött som varit tydligt intelligentare än jag, finns det inte någon som behövt ha ett utåtagerande beteende. Jag är nog beredd att dra slutsatsen att Bertil har fel och att riktigt intelligenta barn hittat smartare metoder än att vara utåtagerande.
Pingback: Alla elever är lika unika | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg
Pingback: Inte uppfostrade till att ta hänsyn till andra | Jans Syrliga KaramelLer
Pingback: NPF ett moraliskt dilemma | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg