Återigen är det någon som uttalar sig om lärares ansvar, Vi måste ta vårt ansvar, inse att vi gjort fel och uttalar sig om Rosengårds lärare och rektorer med citerat:
”– De kommer bara med bortförklaringar. De skyllde på Rosengårdsbornas socioekonomiska situation, på kravaller, stenkastning och bränder. Rektorerna har dessutom kört sitt eget race. Många gånger har jag frågat dem om vi kan fortsätta så här men förändringsbenägenheten har inte funnits, säger Andreas Konstantinides.”
Hur tror ni att duktiga lärare upplever ett sådant här påhopp? De som gör sitt yttersta i Rosengård eller någon annanstans och lyckas i elevmöte efter elevmöte trots kravaller, lyckas lära elever mängder av viktiga saker trots socioekonomiska problem. Vad innebär ett sådant här uttalande för eleverna på lärarutbildningen? De kanske känner några av de som precis gick ut och nu arbetar i Rosengård.
Signaturen Tysta tankar är snabbt ute med att dra igång diskussionen i Det är skolornas och rektorernas fel och bemöts av Morrica som har ett eget inlägg Om Rosengårdsskolor och tidigare haft många inlägg om Lärares ansvar (1)(2) som exempelvis Morrica förtydligar. Plura med exempelvis egna inlägget Klass 9A – myt eller verklighet bidrar också till kraft i debatten på Tysta tankar.
När vi tänker kring ansvar vill jag lyfta fram att en yrkeskår är inte något statiskt utan det kommer till nya och andra försvinner allt beroende på vilka arbetsvillkor som erbjuds. Detta har mycket större inverkan än förändringar inom gruppen och dessutom påverkar det gruppens inställning kraftigt. Ifall obehöriga lärare tas in så blir hela kollegiet lite slappare i sin syn på värdet av utbildning medan däremot rekrytering av några riktigt bra lärare lyfter även de övriga. Att köra hårt med en yrkeskår och utkräva ansvar hos lärare får därför negativ effekt om den inte kan kombineras med tydliga belöningar för de som tar sig igenom en tuff period.
Dumma uttalanden som det av Konstantinides måste kraftfullt bemötas med att vi lärare redan tar ansvar efter vår förutsättningar.
De flesta rektorer tar också ansvar och de som inte gör det är felaktiga rekryteringar av en huvudman som inte tar sitt ansvar. I Rosengård och många andra ställen har man under lång tid haft för lite resurser och erbjudit usla arbetsvillkor för lärarna och rektorer. Det är ett ställe med ett gediget rykte om att där misslyckas man som lärare och rektor vilket leder in i en ond spiral av att det blir svårt att rekrytera och vidare in i ännu sämre arbetsvillkor ….. Det går att bryta den nedåtgående spiralen men då måste man satsa på alla områdena samtidigt: elevfokus, lokaler och arbetsmiljö, förbättrade arbetsvillkor för lärarna, god nyrekrytering och bra skolledning. En kraftfull insats som kräver pengar.
Vi lärare vill verkligen ha bättre löner och mer respekt, vi vill skapa en skola som vänder den nedåtgående spiralen mot allt sämre kunskaper hos eleverna. Vi vill att lärarutbildningar ska vara lockande och att bara de som kan vara duktiga lärare går vidare ut på arbetsmarknaden. I det sammanhanget är det förstås oerhört viktigt att vi tar ansvar och med stort elevfokus fullföljer våra uppdrag och lyfter det som inte fungerar. I Det finns en gräns för arbetsbelastning och Svällande arbetsbörda är arbetsgivarens ansvar lyfter jag dock behovet av att vi avgränsar oss och blir duktiga på att säga nej.
Vi lärare ska ta ett brett ansvar för vårt uppdrag men också undvika det som inte är vårt ansvar och säga nej till inkompetenta förståsigpåare med enkla recept.
Jan Lenander - Lärare är bra att ha, blogg 
Kan man inte tänka sig följande?
I Rosengård är det orimliga arbetsvillkor. Detta gör att man har svårt att rekrytera bra lärare. De lärare som kommer dit är alltså inte de främsta. De är dock utbildade och snart legitimerade lärare. Kan man inte tänka sig att en liten del av skulden faller på dessa för att de helt enkelt inte är vuxna sin uppväxt. Är det så att när det går bra i skolan är det lärarnas förtjänst, går det dåligt är det yttre faktorers eller SKL:s skuld?
För alla lärare är väl inte fantastiska?
När har lärarna fått kredit för att det går bra för en skola? De exemplen som finns har vi fått lyfta själva.
Alla lärare är inte fantastiska alla lärare i Rosengård är inte fantastiska, en del troligen rätt dåliga, bristande förkunskaper in till lärarutbildningen, oengagerade studier och oengagerad yrkesverksamhet. De ska förstås ha ansvar mot det uppdrag de tagit på sig och där brister nog flera men de har inte ansvar för skolans problem. Huvudmannen har ansvar för rekryteringen av dem, kompetensutvecklingen av dem, uppföljningen samt motivationen av dem och SKL har ständigt smitit från denna del av huvudmannaskapet och ständigt minskat motivationen till att bli en duktig lärare och för lärare att göra ett bra jobb. SKL och kommunerna har ensamma ansvaret för skolans problem.
Har du inte uppfattat alla onyanserade hyllningar av ”våra fantastiska lärare” som gör ett sådant
fint jobb!?
Din ständiga åberopande av SKL börjar ha, med förlov sagt, paranoida inslag.
Ja, jag har hört de onyanserade hyllningarna av ”våra fantastiska lärare” som i nästa andetag handlar om att lärare arbetar för lite, kan för lite och inte ändrar sig. I den blandade kör som också innehåller de som sågar lärare utmed fotknölarna får vi nog titta mer på de konkreta förslagen än det som blivit trendig jargong.
Det finns ett välunderbyggt resonemang kring varför SKL haft mest befogenheter – pengapåsen när det gäller skolan och därför har mest ansvar. Zarembas slutkommentar är också att det enda riktigt säkra problemet i skolans kris är just denna organisation och dess åtgärder för allt annat hänger samman på ett mycket intrikat sätt. Jag hävdar också att staten och många andra har stöttat SKL i deras strävanden att framför allt sänka ämneslärares status och löner. Det är fullt förståeligt om de lite buttert konstaterar att de har lyckats sänka skolkostnaderna rejält och att det var ett önskemål från många. Du kan tycka att jag är lite paranoid men egentligen går jag inte ens så långt att jag är säker på att SKL ska bort ifall de lyckas förbättra sig.
Du har helt rätt: det gäller att sortera! Var ligger ansvaret? Egentligen? Huvudmännen får tyvärr ta en för liten del av kritiken i förhållande till det ansvar dom har? Lärares och förskollärares ansvar ligger i klassrum och avdelningar med de ramar som givits dom. Och blir ramarna fel eller för små, så inte är det deras ansvar.
Men hur får man det här tydligt och svart på vitt? Det är en utmaning idag att kunna lägga tillbaka ett ansvar på den som har det. Att på ett klart sätt visa var de olika ansvaren ligger. Gärna att bli så konkret som möjligt.
Du har så rätt Maths att det är en utmaning ”att kunna lägga tillbaka ett ansvar på den som har det” och där försöker denna artikel bara ta ett lärarperspektiv på hur yrkeskåren bör agera.
Vi måste satsa på det ansvar som ”ligger i klassrum och avdelningar med de ramar som givits” oss. Vi ska heller inte acceptera att kollegor smiter från detta ansvar men sen måste vi säga nej och ta ansvar för att det är tydligt för omvärlden när övriga delar i skolverksamheten brister. ”Gärna att bli så konkret som möjligt”!
Jag tror att det syns hur mycket jag håller med i din kommentar. 😉
Jag vet inte längre om ordet ”ansvar” går att rädda?
Det har blivit en snuttefilt för allt mer desperata inspektörer och jag börjar tröttna på detta ständiga pekande.
– Det är deras fel!
Det är som när Helena von Schantz skriver Ge oss stålar och respekt – statusen kan ni hålla! ett begrepp som status blir totalt urvattnat om det inte ger något konkret. Ifall inte politikerna lyssnar till våra åsikter och respekterar vår profession, vad innebär då deras prat om hur fantastiska vi är? Vi har ingen status alls i deras ögon.
På samma sätt så känns nu ordet ansvar på väg att vandra, det blir bara en snuttefilt för inspektörer som inte har någon auktoritet och kommunbyråkrater som inte har någon kompetens. Vi får nog söka oss närmare källan till lösningar i framtiden och börja fråga oss vem som har befogenheter att ändra saker till det bättre.
Ja, när jag läser den reviderade läroplanen för förskolan ser jag inte vad begreppet ansvar egentligen står för. Vad betyder det? Har vi fått något nytt här, eller? Och vem ska bedöma hur jag tagit mitt ansvar?
Det är vissa saker jag ska göra. Har jag yttre och inre resurser till det?
Jan,
Jag kan hålla med dig om att Sveriges kommuner och landsting definitivt borde ta ett större ansvar för skolan än vad som är fallet idag. Däremot håller jag inte med dig när du skriver: ”SKL och kommunerna har ensamma ansvaret för skolans problem.”. Det är inte alls bara SKL som har ansvaret för skolans problem, även om vissa vill få det att framstå så.
Det är trots allt som så att det är jag som är lärare i en klass som har ansvaret för den undervisning som bedrivs där. Det är alltså i första hand vi lärare som kan förbättra den undervisning som bedrivs i skolan. För en gångs skull är jag överens med Sveriges kommuner och landsting när de skriver:
”För att skolan ska leva upp till de höga krav som ställs måste lärare och rektorer uppmuntras till att ständigt söka nya vägar. Det handlar om att använda nya metoder och ny teknik, utnyttja forskning och att lära av varandra.
En skola i tiden måste ligga steget före, vara innovativ och öppen för förändringar. Om eleverna inte klarar målen är det skolan som måste jobba annorlunda. Det gäller att ständigt söka nya vägar samt finna lösningar i det som forskningen visar gör skillnad.”
Det är nämligen precis det som citatet ovan anger som vi bör göra tämligen omgående i skolan. Problemet är att allt för många fortfarande är kvar i förhållningssättet att det är eleverna som ska förändras om de inte når målen. Det borde istället, precis som SKL är inne på, vara skolan som ska förändras. Och det gäller inte bara för lågpresterande elever. Det måste gälla även när vi har elever som av olika anledningar inte får möjligheten att nå sin högsta nivå (det gäller ju inte minst de riktigt högpresterande eleverna). Detta med de högpresterande eleverna kan man ju dock inte diskutera utan att det blir ett fasligt väsen från olika håll. Alltså är min slutsats att vi inte kan lägga över hela ansvaret på huvudmannen.
Men som jag varit inne på tidigare också i andra kommentarer så måste kommunikationen och utvärderingen på alla nivåer från staten till skolverket till kommunerna till skolorna och till sist ut till de enskilda lärarna totalt undermålig. Det krävs stora förbättringar här. Det som konstateras i den statliga utredningen ”Tydliga mål och kunskapskrav i grundskolan” från 2007 där man säger att lärare i princip inte använder läroplansmålen eller känner till att kursplan och läroplan är två olika dokument är helt oacceptabla brister. De allmänna råd Skolverket skickat ut verkar inte ens ha nått verksamheten enligt Riksrevisionen. Kommunikation och Utvärdering är a och o. Det går inte att överbetona hur viktigt det är med en god kommunikation och utvärdering på alla nivåer från staten till den enskilde läraren!
Jag skulle rekommendera det här som läsning i ämnet. Många lärare, och även förskollärare, kan nog känna igen sig i den här beskrivningen. Och som Jan skriver, den som tilldelar ekonomiska resurser har ett stort ansvar när det gäller kvalitén.
Jag fortsätter att hävda att SKL och kommunerna är ensamt ansvariga för den kris som skolan har just nu. Det är helt enkelt så att de har mandatet att rekrytera rektorer och lärare och dessutom sätter upp alla kriterier kring behörighet och lönelåge så de har befogenheter att skaffa sig de medarbetare de behöver. De har också mandatet att tilldela resurser så att när entillen/varsin lösningar dröjer, laborationsutrustningar slutar fungera och lokalerna olämpliga är det också huvudmannens ansvar. Det går förstås att utkräva enskilt ansvar hos varje lärare för det uppdrag läraren har men skolledningar satsar inte på att följa upp detta ansvar och de åtgärdar inte ens de problem som de möter. Det är tydligt att de inte kan lägga ansvaret på någon annan och att det bara är dumt med (accountability) att någon annan får ta konsekvenserna av det som gått fel.
I Skolans problem är enbart ledningens fel så går jag djupare in i diskussionen om huvudmannens ansvar och i Skolan måste ha elevfokus tydliggör jag hur hemskt det är att så många skolledningar och huvudmän står helt handfallna när de får reda på en situation som inte alls fungerar.
”Men som jag varit inne på tidigare också i andra kommentarer så måste kommunikationen och utvärderingen på alla nivåer från staten till skolverket till kommunerna till skolorna och till sist ut till de enskilda lärarna totalt undermålig.”
Det jag menade här är att kommunikationen och utvärderingen är totalt undermålig. Såg att meningen blev helt obegriplig. //Frekar06
Många lärare uppfyller säkert den trista slutsatsen från mycken forskning; folk har svårt att förändra sig. Går inte allt i de gamla gängerorna är det någon annans fel. Det har ju alltid gått bra förut, tycker man; : ”Själv är sämsta utvärderaren”
Jag har arbetat ganska mycket med förändringsarbete och absolut sett det som forskningen säger om att människor har en självbevarande tröghet när det gäller att förändra sig. Jag har dock också sett medarbetare flockas kring nya verktyg, nya metoder och nya projekt alla med en kraftig strävan efter att få vara med på det nya tåget. Vad är det som skiljer situationerna åt när samma individ vägrar lära sig ett nytt tidrapporteringssystem och nästan går över lik för att få vara med i det nya projektet med nya produkter?
Är lärare mer förändringsobenägna än andra det är då också en fråga och eftersom jag personligen haft mycket lättare att få igenom nya saker tillsammans med lärare än med arbetskamrater i tidigare yrkesliv så tycker jag inte det. Det finns förstås ingen vetenskap i detta. Jag har en mycket hoppfull syn på skolans förändringsmöjligheter med hjälp av ett modernt lyssnande ledarskap och små ständiga förbättringar istället för nya frälsningsläror.
För några år sedan talade jag med en psykologiprofessor som förberedde en studie om hur psykodynamiskt utbildade terapeuter behandlade sina klienter. När han sökte upp dem, visade det sig att ingen av dem kunde inkluderas i en sådan studie eftersom de alla hade sin egen privata syn på vad psykodynamisk skolbildning innebar. Deras förutfattade meningar före utbildningens början hade tydligen i hög grad kontaminerat deras syn på klienterna. Så är det säkert med lärares verksamheter också, man utformar sina undervisningsstilar och tror att man arbetar enligt ett speciellt mönster, men egentligen är man högst privat. Denna halvprivata stil har blivit en del av personligheten och därmed svår att ändra på.
Ja, du har helt rätt i att psykologer, lärare mfl utvecklar en personlig stil i mötet med eleverna men jag hävdar Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft. I många professioner som kräver mycket av individerna så ser ledningen olikheterna som något positivt. När det gäller förändringar så kan olikheter vara ett oerhört plus för det finns alltid någon som har förberett sig för det nya man vill införa. Olikheter ställer krav på ett annat ledarskap för att lyckas men de kan vara en fantastisk möjlighet för den som använder ett modernt lyssnande ledarskap.
Accountability är ett bättre ord…..få stå för kalaset man ordnat även när det blir minus.
Accountability är ett fantastiskt ord. Den visar på att det måste finnas tydliga konsekvenser förknippat med ansvarstagande dvs. något som förstås är helt omöjligt när det gäller lärare.
1. Det finns nästan ingen professionell uppföljning av lärares viktigaste uppdrag, undervisningen. Detta gäller även på gruppnivå så det finns inget rättvist sätt för konsekvenser.
2. Läraryrket har blivit ett låglöneyrke och ett bristyrke. Lönepåslag är så små och måste vara så utslätade att lönedifferentiering är ett skämt. Rekryteringen av behöriga duktiga lärare är så svårt att på många ställen att de inte har några alternativ, ens till en lärare som missköter sig. Det finns inget genomförbart sätt att utmäta konsekvenser.
Intressant. Enligt tyda.se: Ansvarsskyldighet; responsibility to someone or for some activity. Men vad är skillnaden?
Jan,
Det vi borde göra mer som jag ser det är inte bara att diskutera ansvarsfrågan, vilken i och för sig är väldigt central, utan vi bör egentligen bredda diskussionen till att mer handla om vad vi vill ha för roll som pedagoger i framtiden. Hur ska en pedagogik för framtiden se ut och vilken roll ska pedagogen spela egentligen i framtidens skola? En blogg som jag läser ofta är Skola 2.0 som skriver tänkvärt om pedagogens roll:
”Den skola jag ser som kan hjälpa dagens elever att möta morgondagens arbetsmarknad måste se annorlunda ut. Den måste låta eleverna själva hitta sin struktur i en ostrukturerad värld. Pedagogerna roll är att hjälpa eleverna att hitta sin egen struktur och inte en som är dikterad från en central politikers drömvärld som har upphört att existera!”
Jag tror att bloggaren som skrev detta är inne på något centralt här faktiskt. Det här skulle innebära en avsevärd skillnad mot vad vi gör idag. Därmed inte sagt att jag är hundra procent säker på att det verkligen är så här jag vill att pedagogens roll ska se ut i framtidens skola. Det är en mycket komplex fråga det här med hur en pedagogik för framtiden och pedagogens roll i framtiden ska se ut och den har verkligen inga lätta svar. Men jag tycker att vi behöver ägna mer tid åt att diskutera detta och fundera mer över hur vi vill att framtidens skola ska se ut.
En fråga som man då kan ställa sig är: Hur ska vi praktiken göra för att skapa ett modernt lyssnande ledarskap som du talar om? Jag tror nämligen att du är på rätt spår när det gäller att vi måste få ett modernt lyssnande ledarskap på plats, däremot är jag inte klar på hur vi faktiskt ska nå dit. Dysthe har i det flerstämmiga klassrummet om jag inte missminner mig helt nu en del tips och idéer på hur man kan göra detta. Men räcker det verkligen för att skapa ett lyssnande ledarskap? Min uppfattning är att en modern skola bör kännetecknas av:
a) Ett mer lyssnande ledarskap och större respekt för varandras olikheter.
b) En undervisning som kännetecknas av inkluderande lösningar baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet (alltså inte något experimenterande).
c) En undervisning som har ett stort mått av elevinflytande.
d) En skola som går i bräschen för demokrati och mänskliga rättigheter.
e) En skola som går i bräschen för den sociala och tekniska revolution som står för dörren.
Det är stora förändringar jämfört med idag. Men jag tror vi behöver stora förändringar tämligen omgående om vi inte ska riskera att passera en gräns där vi oavsett vad vi gör krockar med isberget. Jag är rädd för att vi befinner oss närmare den gränsen än vad många tror. Så jag är inte lika optimistisk som du är Jan om möjligheterna att förändra!
Frekar06
Du får ursäkta mig, Fredrik, men det där citatet känner jag igen andemeningen i. Det handlar inte om ledarskap, utan om brist på ledarskap. Vi har det inom den så kallade förskolan också. I praktiken innebär det att du skiter i ungarna! De ska helt ”enkelt” lära sig själva och av varandra. De vuxna behöver inte bry sig. Tyvärr, Fredrik, det är inte vägen framåt.
Maths,
Nu är du ute på hal is. Det handlar inte alls om att barnen ensamma ska lära sig själva eller av varandra. Det är vi pedagoger som ska lära eleverna hur man söker kunskap. Det är viktigt med kunskap, men det kommer bli ännu viktigare att eleverna får verktyg för att orientera sig i det enorma och komplexa informationssamhälle som de kommer att leva i.
Det du i praktiken förespråkar är att vi ska återgå till en undervisning som helt styrs av lärare och där elevaktiva arbetssätt är ett minne blott. Låt oss konstatera att vi har totalt olika syn på hur man tar ansvar, visar på ledarskap och på hur man bör bedriva en god undervisning. Medan du uppenbarligen vill tillbaka till en svunnen tid med undervisning vid katedern så vill jag ha en undervisning där eleverna får vara med och påverka och ha ett stort inflytande.
Det som pågår nu är en av de största revolutionerna när det gäller teknik, socialt samspel, samarbete mellan människor, demokrati och lärande som vi har upplevt, åtminstone i modern tid. Den revolutionen är i första fasen än så länge, men den blir allt starkare och starkare. Två diktaturer har redan fallit. Fler är på gång. Det politiska etablissemanget i andra länder som Spanien är skakade i dess grundvalar av att man kunde få ut bara 20 000 människor på Madrids gator och torg genom sociala medier för att demonstrera för verklig demokrati och social rättvisa.
Musik- och filmindustrin går på knäna och skolan kommer inom några år att utsättas för samma påtryckningar som redan fått ett antal institutioner på fallrepet. Skolan kommer inom en snar framtid vara en institution i akut kris om vi inte gör något radikalt. Den revolution som sveper över stora delar av världen går inte att stoppa. Om vi verkligen vill visa ledarskap, ansvarstagande och bli en kunskapsskola så välkomnar vi det som nu sker med öppna armar istället för att mota tillbaka detta med katederundervisning och annat sådant som vi hade på 1950-talet. För att citera Kristina A:
”Katederundervisning kan vara ett inslag, men allt tyder på att skolan och skolarbetet måste kännas relevant och vara kopplad till barnens verklighet för att den ska fungera och ge alla elever stimulans och möjligheter att utvecklas. Kanske är det så att skolan sitter fast i sina strukturer och behöver lyfta blicken, bli en del av barnens verklighet för att den ska kunna stimulera alla. Det kanske skolministern skulle fundera kring.”
http://www.kristinaalexanderson.se/2011/03/13/skolan-ska-vara-meningsfull-blir-den-det-med-katederundervisning/
Det är dags att vakna. Det är dags att skolan blir en del av barnens verklighet. Det är dags att lyfta blicken från gamla strukturer och börja tänka nytt. Skolans framtid och överlevnad som institution står på spel nu. Det måste vi ha med oss i den här diskussionen oavsett om det rör ledarskap eller ansvarstagande!
Frekar06
Du får nog läsa min kommentar lite närmare, för jag förespråkar ingenting där. Jag är bara allergisk mot påståenden som du citerar: Jag vet inte ens om du står för det. För i ditt svar verkar det mer som om du faktiskt förstår de vuxnas betydelse som förebilder och ledare. 🙂
Maths: Det är sannolikt att jag var lite otydlig här. Det jag egentligen ville få fram är att vi i större utsträckning som lärare bör tillämpa följande formulering i läroplanen för de frivilliga skolformerna (misstänker att det finns något liknande även i de andra läroplanerna): ”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.”
Det var också på grund av att jag kände mig något osäker på detta som jag i min kommentar skrev: ”Därmed inte sagt att jag är hundra procent säker på att det verkligen är så här jag vill att pedagogens roll ska se ut i framtidens skola.”. Man kan väl säga att det finns en del att fundera kring, inte minst kring det som tas upp i Lpf och som jag citerar ovan!
Jag menar att det är huvudmän och skolledningar som måste börja praktisera ett modernt lyssnande ledarskap. Det här är något som lärare praktiserat i stor utsträckning sedan länge och när skolledningar predikar om det inför lärare har det inga positiva effekter och ibland leder det till den typen av abdikerande ledarskap som Maths nämner. Jag hävdar att ett modernt lyssnande ledarskap är något som ska börja praktiseras högre upp i hierarkierna för att det ska ha positiva effekter.
Som vanligt välformulerat. Ansvar – liksom gränser och fördelning av ansvar – är något vi behöver bli tydligare med: vem ansvarar för vad (och har därmed även befogenheter och resurser till att ta detta ansvar): http://lrbloggar.se/magnus/2011/06/22/larare-an-svar-och-av-leg/
Själv har jag besökt Rosengårdsskolan och kan säga att det där precis som på andra skolor finns lärare av olika sorter, men jag vill nog ändå hävda att majoriteten hade ett engagemang över snittet – annars arbetar man inte kvar där. Detta engagemang har dock enligt uppgift fått sig en rejäl törn på sistone: det tar tid att bygga upp engagemang men är ack så lätt att rasera det.
Man behöver ett högt engagemang för att överleva som lärare på en Rosengårdsskola, det som ofta blir lidande på en sådan skola är erfarenheten och kunskaperna. Lärarna orkar helt inte kompetensutveckla sig och när de känner fått erfarenhet så börjar dessutom utbrändheten göra sig kännbar så att de flyttar till en annan skola med bättre förutsättningar. Det gör det dock ännu viktigare att behålla engagemanget och belöna det och därför blir Konstantinides påhopp på dem ännu sorgligare.
Det inlägg som Magnus tar upp om lärarlegitimation och ansvar är mycket intressant. Det är nämligen inte helt självklart vem som under introduktionsperioden egentligen har ansvar för vad. Min tolkning av det hela är att rektor har ansvar för planeringen av själva introduktionsperioden. Läraren som gör introduktionsperioden har ansvaret för undervisningen som sådan och att denna fungerar och är förankrad i styrdokumenten.
Läraren som gör introduktionsåret har också ansvaret för att betygssätta och bedöma elevers kunskaper i de olika examinationer som görs under kursen. Läraren och mentorn har sedan ett gemensamt ansvar för att sätta det slutgiltiga betyget på kursen. Men ansvarsfrågan när det gäller betygssättning under introduktionsåret är mycket svårtolkad då Skolverket å ena sidan säger i föreskrifterna för vilka krav som ställs på den nya läraren under introduktionsperioden att denne skall kunna bedöma och sätta betyg på elever, men å andra sidan säger att betygssättning ska ske med mentor, något jag inte kan tolka på annat sätt än att man inte självständigt ska sätta betyg och bedöma kunskaper som ny lärare.
Det har talats en del annars om att vi som är nya inte ska ta samma ansvar som andra lärare på fältet och inte under samma tidspress. Om det verkligen blev så vet jag inte, även om jag har för mig att jag läste det någonstans att det blir så. Men det är nog fel väg att gå tror jag. Den nya läraren ska efter lärarutbildningen kunna ta ansvar för undervisningen, betygssättning osv. Den enda skillnaden mot det som väntar efter introduktionsåret bör vara att man har en stödjande mentor. Annars riskerar vi få ett glapp mellan introduktionsåret och kommande år i yrket som är allt annat än bra.
Det blev något rörigt kanske, men förhoppningsvis så är det ändå begripligt vart jag vill komma i form av att ansvarsfrågan kring bedömning och betyg är ett frågetecken och ganska oklart för närvarande. Anledningen till varför jag lyfter detta är att det är ett tydligt exempel på hur oerhört svårt det är att definiera vad som egentligen är mitt och ditt ansvar. Vilket ansvar har en lärare idag egentligen och vilket ansvar är egentligen rimligt att lägga på en lärare?
Ansvarsfrågan i svensk skola måste utredas omgående. Det måste finnas glasklara och utvärderingsbara riktlinjer för vem som har ansvar för vad. En lärare bör ha ansvar för den undervisning som bedrivs. En rektor borde ha ansvar för den pedagogiska utvecklingen och så vidare. Men någon sådan ansvarsfördelning finns inte. Istället har vi nu hamnat i en situation där ingen vet vilket ansvar den andre har och där man knappt själv vet vilket ansvar man har längre.
Jag har tidigare förespråkat och fortsätter förespråka ett renodlat läraruppdrag som har undervisningen och eleverna i fokus. Allt annat kommer i andra och tredje hand. Vi är lärare och inte något annat. Lärare bör ägna sig åt undervisningen och inte en massa annat som andra yrkesgrupper är så mycket bättre på att sköta än vad vi är.
Jag vill hävda att tydligheten i själva ansvarsfördelningen är det minsta problemet och kanske en ren följd av de mer grundläggande problemen.
För det första finns det inte någon genomtänkt strategi kring ansvar och befogenheter och exempelvis har rektor ansvar för att rekrytera tillräckligt kompetenta lärare men oerhört beskurna befogenheter när det gäller löner och anställningsvilllkor. De har ibland blivit tvingade att anställa obehöriga lärare väl medvetna om det katastrofala resultatet för undervisningen.
För det andra så följs inte lärarnas viktigaste uppdrag upp och lärares undervisning får inte nästan någon professionell utvärdering. Du nämner svårigheterna kring bedömning under introduktionsåret men detta är bara en liten inblick i hur dålig skolan är på att utvärdera det viktigaste. Utan uppföljning så blir ansvarsfördelning bara ett slag i luften. En bra fördelning av ansvar kräver att man hittar de som inte tar sitt ansvar och åtgärdar detta snabbt och effektivt. Det kräver att ledningen håller sig medvetna om att det ansvar de delat ut är lagom stort för de som ska ta ansvaret.
”Lärare bör ägna sig åt undervisningen och inte en massa annat som andra yrkesgrupper är så mycket bättre på att sköta än vad vi är” ställer jag upp på men jag lyfter att du har hjärtefrågor kring att introducera ny IT och andra kan engagera sig i infärgning från bild eller mer av hälsobefrämjande aktiviteter i all undervisning. Systemadminstratörsuppgifter, konstnärsarbete, bibliotekarieuppgifter, skolsköterskeuppgifter osv. är sådant som enskilda lärare brinner för. Jag tycker att det är viktigt att vi tar till vara lärares olikheter och ändå behåller en balans där skolan drar nytta av det flera andra yrkesgrupper kan bidra med.
Står: ”…väl medvetna om det katastrofala resultatet för undervisningen.. ”
Skall vara: ”…väl medvetna om de varierande utslag för undervisningen…”
Att ta in obehöriga lärare ger mycket varierande men i genomsnitt dålig undervisningseffekt men jag tror att många rektorer och studierektorer tvingats in i situationer där de förordat anställning av en obehörig lärare ganska väl medvetna om att det ska bli ett katastrofalt resultat för undervisningen.
Jag är väl insatt i en situation där en rektor (som inte alls var dålig) tvingades ta in en obehörig lårare och fick katastrofal undervisning i en klass. Alternativen var ännu mindre lockande. Jag kallar den obehörige läraren ”kaststjärneläraren” då han lät eleverna gör kastsstjärnor på lektionstid.
Står inte SKL för Systematik, Kontinuerligt och Likvärdighet?
Ja det skulle vi kunna hoppas på! 😉 fast jag tror att just nu upplever de flesta det som att det står för Söndra, Kräva, Lasta:
Söndra lärarkåren
Kräva orimligheter av alla
Lasta andra för sina misstag.
Jag vill hylla variansen på bekostnad av medelvärden och medianer!
Variansen bland ”legitimerade” lärare kommer också att vara giiiiigantisk.
Jag hävdar att det är viktigt med medelvärlden också och att den stora skillnaden som finns berättigar att skolan bara ska satsa på behöriga. Sen är det också viktigt att skolan kan välja bort de sämsta behöriga för du har rätt i att variansen är stor även bland dem.
Det är oerhört synd att skolan slutat belöna de duktigaste utan säger att de redan ligger högt när de tjänar mindre än en nyutexaminerad civiilingenjör/civilekonom.