Möt de som blommar ut sent

De vanliga eleverna är unika individer!

Det låter så självklart men jag påstår att det är vanligt att glömma bort det ändå.  I Skolan måste möta ALLA elevers behov funderar jag kring hur vi kan glömma bort en stor grupp elever och hur det kan ha blivit så vanligt att elever tycker att lärarna lägger ”90% av tiden på 10% av eleverna”. I En städerska om rättvisan i skolan lyfter jag fram den bitterhet som kan väckas hos de tysta skötsamma som ”aldrig betydde något”.

Jag drar en parallell till idrottens värld och det vi vet om toppidrottsmän och deras bakgrund. Det har visat sig finnas en farlig överbetoning på högpresterande unga och att de  ofta fallit tillbaka i vuxen ålder, mognadsutvecklingen är så olika. Däremot är det försumbart sällan tjejen som inte kan få iväg bollen som blir stjärna eller killen som är liten och ovig som blir världsmästare i höjdhopp. De flesta blivande stjärnor sticker inte ut ett enda duggg, de är alldeles vanliga. Det verkar väldigt troligt att detta även gäller för kunskap och yrken som kräver hög intellektuell prestation.

”Late bloomers”, de som når sin potential sent, de är vanliga och de finns mitt i den vanliga grå massan. Fast egentligen är inte den grå massan så grå och vi har oerhörda möjligheter att lyfta dem alla.

vi kan hoppas att skolan kan ledas rättDet är dags att börja bygga en skola som möter även de elever som inte drar till sig vår uppmärksamhet och inse att det i att  möta de som blommar ut sent finns möjligheter för ett skollyft som kan vara avgörande för oss. Jag inspireras av Peter Gärdenfors  Lusten att förstå och det ska göras mer för att möta eleverna med rätt berättelser, vi behöver ett kraftfullare fokus på innehåll och satsning på att förse alla med möjligheterna som ges av IT mm. Jag pekar på att ineffektiv undervisning ofta är ett exempel på dålig progression och att likformighet drabbar alla som är unika, dvs. alla. Försvaret för den begränsade valfriheten i skolan faller ihop som ett korthus om effekterna undersöks. Grupper är ett oerhört bra verktyg för snabb kunskapstillväxt och anpassning till gruppen är något oerhört lärorikt men klassen, gruppen och stelbent syn på vilka som ska tillhöra den får inte bli en tvångströja som hindrar de många unika individer som ska tillhöra. Vilken klass man hamnar i ska inte vara avgörande för om läraren har tid för en som individ.

Det här inlägget går inte i polemik med nuvarande lagstiftnings krav på ökad uppföljning men hävdar att om uppföljningen blir riktigt lyckosam så kommer det bli uppenbart att vi också behöver större valfrihet. Inspirerad av Peter Gärdenfors vill jag att eleverna ska kunna välja berättare åtminstone i någon utsträckning. Små variationer av en berättelse som man som individ känner igen mycket av stimulerar ens fantasi och får en att fylla i viktiga kreativa nya detaljer. Skolan behöver mer av att eleverna kan välja vilken berättare de ska möta, vilken ram som ska ges till de grundläggande kunskaperna. Då alla elever behöver upptäcka hur man tillämpar grundkunskaperna i svenska, matematik, engelska mfl kurser finns en gemensam nämnare som kan mötas på ett valfritt sätt. Tillämpas matematiken i drama eller teknik spelar inte så stor roll men skolan måste på ett helt annat sätt än tidigare möta behovet av förankring i verkligheten. Det råder ingen oenighet om detta trots att denna möjlighet hela tiden dribblas bort.

Det går att bygga en skola som med valfrihet och flera berättelser som möter många unika individer och bland dem finns både de som är stommen i framtidens samhälle ocde som skapar det där extra som behövs för en riktigt bra framtid

Tysta tankar funderar kring Jag ska jobba med kurser i entreprenörskap i höst och det är väl det många drömmer om för våra ”late bloomers”. Metabolism funderar kring vår underliga fascination kring det som sticker ut i Lärare med särskilda behov och tänk om det kunde finnas lite mer fokus på de unika individerna i den grå massan och deras behov. Den dagsaktuella frågan om att Socialdemokrater behöver akademiker tror jag hänger samman med att de tidigare lyckades möta och fånga upp många ”Late bloomers”. Helena von Schantz skriver insiktsfullt om Kvalet med det fria valet och tydliggör argumenten mot den valfrihet jag förespråkar så starkt men jag lyfter att tydlig, reell valfrihet är något helt annat. Anne-Marie Körling skriver om Lgr11: Bättre fokus på tysta elever som är just de där vanliga eleverna som behöver mötas bättre för att det ska synas att de är unika.

Om janlenander

56 årig gymnasielärare i matematik, fysik och teknik med bakgrund som civilingenjör och arbete på Patentverket, Ericsson och Choicebridge. Två gulliga döttrar och en härlig hustru.
Det här inlägget postades i skolutveckling. Bokmärk permalänken.

34 kommentarer till Möt de som blommar ut sent

  1. frekar06 skriver:

    Jovisst,

    Vi är helt överens på den här punkten. Vi behöver möta alla elever oavsett om de har särskilda behov, tillhör de nittio procenten som befinner sig i mitten eller om de är riktigt duktiga. Det handlar i grund och botten om en undervisning som är anpassad till elevens förutsättningar och behov, något vi ju redan idag är skyldiga att göra enligt styrdokumenten.

    Dock sätter ditt inlägg fokus på att det finns ett tydligt glapp mellan å ena sidan styrdokumentens intentioner om en undervisning som är anpassad till varje enskild elev och å andra sidan den verksamhet vi har idag. När det gäller användningen av informationsteknik i skolan så tycker jag att vi ska sluta fokusera på tekniken och istället fokusera på hur tekniken kan bidra till att elevernas lärande blir bättre.

    Det är lite synd tycker jag att man har hamnat i en situation i skolan där man ska förbjuda eleverna att använda ny teknik för att göra det viktiga, nämligen skolarbete. Hur skulle det vara om den nya tekniken användes för just det viktiga i form av skolarbete?

    Frekar06

    • janlenander skriver:

      Den nya tekniken sätter fingret på valfriheten. Är det speciellt effektivt att samla alla elever i samma klassrum om de sen ska sitta vid datorn och göra individuella arbeten eller göra något gemensamt med sina bästa vänner. I vilken utsträckning ska skolan låta eleverna få välja fritt vilka de vill samarbeta med? Har vi något sätt att bestämma hur de ska samarbeta som vi kan följa upp? Hur passar det ihop med enhetsskolans traditioner om att klasser ska vara maximalt blandade? Hur passar det ihop med inkluderande lösningar när ADHD killen bara är för jobbig för att någon frivilligt ska välja att samarbeta med honom. Hur hanterar vi när föräldrarna hör av sig och är oroliga för att det går dåligt för deras dotter när hon arbetar ihop med en viss klasskamrat?

      Jag anser att klassen och gruppen är en ren förutsättning för många elevers lärande. Deras lärstil är väldigt starkt förknippat med att kunna härma vad någon klasskamrat gör eller att ha någon att tävla eller jämföra sig med. Peter Gärdenfors ”Lusten att förstå” tar också upp det självklara faktumet att en hel del förståelse som tagit generationer att bygga upp behöver någon som vägleder eleverna in i det som är nytt för dem. Vi har viktiga frågeställningar att lösa oberoende av mängden användning av IT men det känns som att diskussionen om skolan skulle ta mer utgångspunkt i den stora grå massan av elever. De vanliga eleverna är unika individer!

  2. Ping: Late bloomers « Jans Syrliga KaramelLer

  3. frekar06 skriver:

    Jan,

    Det man kan konstatera är att det finns många bra frågor som dessvärre inte har några bra svar. Du nämner några av dessa i din kommentar. En annan intressant fråga som säkerligen kommer att komma upp framöver är hur vi hanterar frågor från elever som har insett att det fungerar utmärkt att i realtid samarbeta över Internet med Google Docs till exempel och som ifrågasätter varför de alls ska sitta och arbeta med grupparbeten som de likaväl kan göra direkt hemifrån i skolan.

    Jag blir också något fundersam och faktiskt något oroad när jag hör elever som säger att man skolkar för att sitta hemma och arbeta då det är mer effektivt än att vara på lektionerna. Om det är så har det gått väldigt fel någonstans. Jag satt och lyssnade på en föreläsning i iTunes som hölls av ansvarige för nätbaserad utbildning vid Högskolan Dalarna. Där frågade denne sig varför eleverna/studenterna ska vara i klassrummet när de ändå inte interagerar med sin lärare utan endast är där för att lyssna. Om man ändå bara skulle lyssna så kunde man likväl få det hem till sin dator genom Podcast eller andra tekniker.

    Länk: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=4499845

    Detta är naturligtvis lite provokativt och måste tas med en nypa salt. Men jag tror ändå att den som höll i föreläsningen på iTunes har en poäng. Den poängen är att vi måste skapa ett interaktivt klassrum då utbildning mycket handlar om kommunikation med andra. Om vi kan få de här tysta eleverna som är riktigt duktiga men som idag inte får chansen (vilket jag tolkar som ett av de huvudproblem som du lyfter fram i ditt inlägg med dagens skolsystem – rätta mig gärna om jag har fel) att komma till tals genom olika tekniker så tror jag att vi har kommit en bra bit på väg mot en bättre skola.

    Frågan är om inte ansvarige för nätbaserad utbildning på Högskolan Dalarna har rätt när denne under den här föreläsningen säger att det är här som det nya lärandet finns. Jag skulle vilja vara något provokativ och ställa mig frågan om det här med klasser som sitter i vissa klassrum eller salar kommer att överleva i framtiden. Det jag egentligen vill sätta fokus på här är de stora konsekvenser som den alltmer avancerade bärbara tekniken med surfplattor och smarta telefoner kommer att få för skolan och dess nuvarande struktur. För såväl valfrihet som flexibilitet ökar i och med ny teknik, inte minst eftersom man kan arbeta vara man än befinner sig. Man behöver inte längre vara i klassrummet utan man kan hela tiden befinna sig där man själv vill och ändå inhämta viktig kunskap. Hur ska vi som lärare förhålla oss till den här flexibiliteten? Jag har inga bra svar och jag vet inte var det kommer sluta. Men min känsla (som är jättesvår att belägga och sätta ord på) säger mig att vi inom kort kommer tvingas att hitta lösningar på den här typen av mycket svåra frågor. Frekar06.

    • janlenander skriver:

      Jag tror att det är viktigt att reflektera lite kring några saker innan vi drar omfattande slutsatser kring hur förändrat allt kommer att bli av IT. Det finns en oerhört negativ inställning till läxor hos flera av de som samtidigt förespråkar mycket mindre struktur i den IT baserade skolan. För de som för fram detta vill jag poängtera att fria arbetsformer kommer att bli väldigt lika vanliga läxor, men större. Många föräldrar har stora problem att få sina ungdomar att göra några läxor alls och sanningen i många fall är att om de finns utrymme för frivillighet så prioriterar många elever inte matematik, svenska och engelska trots att de finns välgrundade argument varför detta är viktigt att lära sig. Eget arbete har floppat upprepade gånger i skolans värld och jag är oerhört övertygad om att ledarskap och struktur kommer att vara lika viktigt i framtidens skola.

      De flesta elever tycker att det är roligt att gå till skolan, att få träffa klasskamrater och stimuleras av varandra i jakten på kunskap och denna positiva morot behövs för att de ska orka med det stora arbete som är nödvändigt för alla de kunskapströsklar de möter som en del av sin utbildning.

      Din tankar sätter dock fingret på ett viktigt problem och det är att vilka elever tycker att det är värt besväret att gå till en skola där läraren ägnar en oerhört stor del av sin uppmärksamhet åt ett fåtal. Det här håller på att bli ett så allvarligt problem att det skulle kunna innebär att skolans struktur bryts upp för att vanliga elever tröttnar på att läraren ägnar hela sin tid åt ett fåtal andra. Det vore en sorglig utveckling tycker jag.

  4. frekar06 skriver:

    Jan,

    Det är inte främmande för mig att använda läxor i tämligen stor utsträckning om det skulle passa en viss klass till exempel. Det jag är kritisk till är hur de läxor som ges till eleverna är utformade och att eleverna inte får tillräckligt med feedback på det jobb de lägger ner hemma på läxor. Vi måste fundera över syftet med att använda läxor som hjälpmedel i skolan. Är verkligen den läxa som jag ger eleven något som är stimulerande för elevens lärande?

    Jag tror inte att vi nödvändigtvis kommer att få mindre struktur än tidigare i och med att vi tar in informationsteknik. Däremot tror jag att vi kommer få en annan form av struktur som är flexibel där lärare och elever kan röra sig mer fritt och mötas på andra arenor än i klassrummet bara. Det innebär inte att vi ska avskaffa klassrummen. Det innebär bara att all undervisning inte med nödvändighet behöver ske i klassrummet utan också kan äga rum på andra ställen.

    Detta med eget arbete behöver faktiskt inte öka med mer informationsteknik. Man behöver inte längre vara fysiskt närvarande i klassrummet för att kunna bedriva en lärarledd undervisning. Det är fullt möjligt idag att undervisa elever lärarlett på så många andra sätt också. Podcast är en viktig del i detta. Second Life och Adobe Connect (man kan använda Skype som är fritt) är andra alternativ. Det här handlar inte längre om fokus på teknik. Det handlar om hela grunden för den skolverksamhet vi bedriver och kommer bedriva. Det handlar om kommunikation, lärande, en modern pedagogik, en modern didaktik och en modern organisation av utbildningen.

    Då kommer vi in på frågor som exempelvis: Hur ska vi få med och kunna möta alla elever? Hur ska vi kunna erbjuda en undervisning som bygger på valfrihet och flexibilitet? Hur ska vi kunna anpassa undervisningen till varje enskild elevs förutsättningar och behov? Hur ska vi arbeta med inkluderande lösningar för att skapa en skola för alla? Det är sådana frågor jag vill sätta fokus på. Tekniken är endast ett redskap för att nå en bättre undervisning och en bättre förståelse hos eleverna. För att återgå till det här med eget arbete så tror jag till och med att den lärarledda undervisningen på gott och ont kan komma att öka när informationstekniken tas in. Det kanske inte kommer ske under skoltid. Men det kan ske genom till exempel Podcast som läraren spelar in om ett ämne.

    När det gäller ledarskap så tror jag inte att detta kommer att minska i vikt bara för att vi inför informationsteknik i skolan. Däremot kommer vi behöva tänka annorlunda kring ledarskapet än vad vi tidigare gjort. Jag tror att vi behöver ett mer demokratiskt och inkluderande ledarskap än vi har idag där vi vågar a) släppa på kontrollen och b) bjuder in eleverna mycket mer i planering och kommunikation under lektionstid bland annat. Vi behöver skapa ett mer interaktivt klimat i klassrummet där vi mer diskuterar ämnet som behandlas för lektionen. Det kan vi göra till exempel genom Twitter och Facebook. Mobilen kan vara ett annat bra verktyg för detta. Men som sagt. Fokus på hur undervisningen ska förbättras och inte på tekniken som sådan, för den har vi redan.

    • janlenander skriver:

      Lärares tid för förberedelser och efterarbete har hela tiden skurits ner och det blir inte mycket per elev för att ge feedback på arbeten som eleven gjort vare sig det är läxor eller annat. Jag hävdar att rödpenna kommer att vara snabbaste sättet för att ge feedback ett bra tag ytterligare. Svårigheter att hinna med återkoppling är ett accelerande problem oavsett IT eller inte och det kommer accelera om vi använder mer av eget arbete.

      Twitter och FB är fantastiska redskap för diskussion som innebär att diskussionen kan ta fart när den är som mest aktuell men en vanlig muntlig diskussion med en grupp eller klass kan fortfarande hålla många gånger högre tempo.

      Struktur och flexibilitet är i konflikt med varandra även om det går att hitta kompromissar av skiftande kvalitet. Studerar man gedigen forskning från andra områden än skolans så finns det inte några enkla lösningar. Det här med demokratiska lösningar har lärare kämpat med sen jag gick i skolan och det är verkligen en av de största utmaningarna vi har som lärare. Barn har en lång resa framför sig innan de förstår ens de grundläggande principerna och det är mycket de behöver ska ha lärt sig först innan det börjar fungera i en klass.

      Jag återkommer dock till min fråga. Vilka elever tycker att det är värt besväret att gå till en skola där läraren ägnar en oerhört stor del av sin uppmärksamhet åt ett fåtal andra? Den blir inte mindre aktuell av eget arbete med hjälp av IT.

  5. Jan, intressanta reflektioner om svåra saker. Jag upplever att ett litet antal elever tar upp en stor del av min tid, men inte i undervisningen. Däremot stjäl de nästan all min förberedelsetid. Tyvärr ofta dessutom utan att det ger resultat. Boten där är mindre dokumentation, minskade möjligheter för föräldrar att ställa orimliga krav på en läres tid och tjänstvillighet och att mer elevvård läggs på elevhälsan.
    Jag är en advokat av valfrihet och elevinflytande, men jag tycker att vi har fel valfrihet och skendemokrat istället för demokratii för eleverna. De ska inte välja bland grunderna. Det ska vuxenvärlden göra åt dem. Ingen ska ges tillfälle att välja på ett sätt som stänger massor av framtidsdörrar. Ett annat misstag är att vi ger dem alternativ de inte vill ha och valfrihet de inte efterfrågar. Vi lärare måste vara flexibla och anpassa oss efter eleverna och det är bra att erbjuda ett smörgåsbord. Men vi måste tända glöden och därefter vara uppmärksamma på hur elden rör sig.

    • janlenander skriver:

      Jag tror att du är en lärare som är ovanligt lyckosam i att fördela tiden rättvist i klassrummet men att det verkligen inte är något som gäller ens de flesta lärare. Jag erkänner mig själv skyldig till att höra till den grupp lärare som ger elever som riskerar att störa gruppens harmoni mer uppmärksamhet än de som inte ställer till problem. Eftersom jag undervisar i svåra teoretiska kurser så är jag till skillnad från dig lite mer förskonad från allt administrativt extraarbete förknippat med elever med problem även om jag ibland också dignar under den bördan.

      Jag är precis som du bara irriterad över skendemokrati där någon stark elev lyckas fixa fram ett snabbt majoritetsbeslut som många andra kan vara djupt obekväma med. Dessutom är jag väl medveten om valfrihetens paradox men jag anser det vara mer eller mindre skolans plikt att träna eleverna till att göra välgrundade val som motvikt.När det gäller den valfrihtet jag eftersträvar så ska eleverna tvingas till att ta sig tid och göra en ordentlig analys innan de väljer. Deras val ska få så snabba tydliga konsekvenser som möjligt men de långsiktiga konsekvenserna ska minskas till ett minimum.

  6. frekar06 skriver:

    Jan och Helena,

    Jag hittade och läste ett skolpolitiskt manifest ikväll som skrivits av Sveriges elevråd (SVEA). De har väldigt många kloka idéer på hur man kan göra. Där skriver man bland annat om lärarrollen:

    ”Lärarens roll håller på att förändras. Från att vara den som bär på all kunskap och vars arbete består av att lära ut och förmedla denna kunskap till eleven, till att vara en pedagog, en handledare och en kunskapskälla som hjälper och motiverar eleven till att själv kunna inhämta kunskap.”

    Detta är oerhört relevant för att vi ska kunna möta alla elever tror jag. En mer handledande roll tror jag är en bra väg att gå. Detta går på tvären mot vad den sittande regeringen och våra fackförbund vill se med katederundervisning men jag tror att detta trots allt är en framkomlig väg för den svenska skolan. Det gläder mig att Sveriges elevråd så tydligt tar ställning för de kompetenser och kunskaper som är helt avgörande i informationssamhället:

    ”En av skolans viktigaste uppgifter är att skapa förutsättningar för ett livslångt lärande. Detta gör skolan inte genom att lära ut faktakunskaper, utan genom att istället lära ut de verktyg som behövs för att en människa själv ska kunna tillgodogöra sig kunskap. I dagens informationssamhälle möts vi ständigt av ny information.

    Att lära sig hur man kan ta den till sig och bearbeta den är viktigt. Att själv kunna söka information, kritisk granska och värdera den är nödvändig kunskap. Ansvaret för att ta till sig kunskap ligger på individen. Skolan ska ge verktyg och inspirera för eleven att själv inhämta kunskapen.”

    Det är precis hit jag vill komma hela tiden. Eleverna måste få verktygen för att kunna söka och kritiskt granska information. Fakta kunskaper har en viss betydelse. Men det är inte det som kommer premieras i framtiden tror inte jag. Det är den som har verktygen att kunna söka, värdera och kritiskt granska som kommer att komma längst i vårt samhälle. Dessa möjligheter måste vi omgående börja ge eleverna. Vidare skriver man i skolmanifestet:

    ”Informationsflödet har ökat enormt under en väldigt kort tid. Möjligheterna att ta reda på och dela information är oändliga. Att delta i diskussioner och samtal och dela information kan idag göras med helt ny teknik och kräver inte personlig närvaro. Internet är ett av våra viktigaste verktyg för att kommunicera och ta reda på information och är en stor del av elevers vardag. Därför måste IT och teknik vara en självklar och integrerad del i undervisningen.”

    Tänk om skolan också kunde förstå detta. Nu har vi istället kommit dithän att tekniken ska förbjudas. Mobiltelefoner ska vi inte ha i klassrummet för att de stör skolarbetet. Sån tur var börjar allt fler inse att sådana förbud är fundamentalt fel. Mobilerna är utmärkta redskap för undervisning. Wikipedia får inte användas på vissa skolor osv. Internet och sociala medier censureras på en del skolor.

    Jag är riktigt, riktigt allvarligt oroad. Vi är på hal is för närvarande i vårt sätt att förhålla oss till ny teknik i skolan. Vi är till och med censur på väg ut på mycket hal is när det gäller fundamentala demokratiska rättigheter. En ung Internetgeneration kommer inte acceptera annat än att nätets frihet också appliceras i övriga samhället som i skolan. Vi har redan sett exempel på den enorma kraft som de nya medierna har i Mellanöstern och Nordafrika. De har samma enorma kraft när det gäller lärande, undervisning och pedagogik.

    • janlenander skriver:

      Beskrivningen av förändringen av lärarens roll missar helt och hållet det som jag tycker är och alltid har varit lärarens viktigaste uppgift, dvs att utmana elevernas intellektuella förmåga och ställa de viktiga frågorna? Faller åpplet mot jorden eller jorden mot äpplet? Jag är skeptisk till en annan aspekt av det här snacket om lärare som handledare och tonvikten på kritiken bygger återigen på Peter Gärdenfors ”Lusten att förstå” och det som där framkommer om hur viktiga berättelserna är för lärandet, synen på läraren som handledare fungerar inte så bra med denna viktiga aspekt av lärande.

      Jag är oerhört positiv till elevråd och andra elevorganisationer som ger sådana spännande möjligheter för elever att träna demokrati tidigt men tycker att de i stort sett alla har för mycket tonvikt på demokrati riktat mot de som har lätt att formulera sig. De har för mycket tonvikt på olika typer av majoritetsbeslut när skolans uppdrag handlar om att möta varje enskild individ där de är och ett innehåll som redan är beslutat av ovanför den enskilda skolan. Minoritetsskydd är en av de allra svåraste delarna av demokratibegreppet och det är inte konstigt att unga människor sällan har begripit sig på det till fullo.

      Jag är också oroad över att skolan får för lite möjligheter att möta modern teknik och hävdar att den snålhet kring läromedelsinköp som uppstått kan slå tillbaka oerhört hårt på oss. Vi har blivit av med en viktig möjlighet till att återanvända andras erfarenheter för att snabbt komma in på nytt. Sen hänger jag inte upp mig på sådant som mobiltelefonförbud, var sak på sin plats och finns det lärare som inte bedömer mobiltelefonen som ett bra verktyg ska de kunna välja bort den. Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft

  7. Tråkmagistern skriver:

    Du är ute och cyklar om du tror att man kan jämföra den kroppsliga utvecklingen på elitnivå med den intellektuella eller andra förmågor. Tror du verkligen att de 10% lägst presterande i matematik i femman har förutsättningar för att klara eller glänsa på civilingenjörsutbildningarna på KTH eller Chalmers? Annat än som sällsynta undantag. Du är ute och cyklar om du tror att man kan jämföra den kroppsliga utvecklingen på elitnivå med den intellektuella eller andra förmågor. Tror du verkligen att de 10% lägst presterande i matematik i femman har förutsättningar för att klara eller glänsa på civilingenjörsutbildningarna på KTH eller Chalmers? Annat än som sällsynta undantag.

    • janlenander skriver:

      Du missförstod en viktig sak i inlägget. Jag menar inte attt de allra svagaste har en chans att åstadkomma de mest banbrytande insatserna. Det är som du påpekar en naiv dröm.

      Det finns en hel del underlag för att det är troligt att idrottslig och kunskapmässig utveckling har liknande struktur. Det är därför troligt att bland de 80% i mitten som unga finns en stor andel av de som gör något banbrytande som vuxna. Undersökningar på nobelpristagare mm ger samma resultat.

  8. frekar06 skriver:

    Jan,

    Känns kanske inte helt relevant att diskutera skolan nu med tanke på vad som hänt i Norge, men Landskrona kommun har verkligen gjort bort sig totalt och lägger nu över hela skulden på lärarkåren (vad överraskad jag blir, eller kanske inte).

    Detta rör en skola som invigdes av kommunalrådet och av Björklund själv och är en kommunal skola vad jag kan förstå. Nu har personalen på skolan anmält skolan till Skolinspektionen för mycket allvarliga brister. Marknadsföringen av skolan beskrivs som ett luftslott. Den 15 sidiga anmälan till Skolinspektionen avslutas med:

    ”Vi som har arbetat på Junior College under detta läsår är utbildade, de flesta högutbildade med arbetslivserfarenhet. Vi har inte sett något som ens tillnärmelsevis liknar det som hänt på Junior College tidigare på någon annan arbetsplats. Ni måste göra något åt det här!”

    Trots omfånget på anmälan (15 sidor) så är det tydligen endast en bråkdel av allt som skett på skolan under det läsår som skolan varit igång. En i personalen säger:

    ”Jag har uppfattat det som att han varit rädd för dem. Istället för att sätta gränser har han sagt till oss att det är vi som ska backa. Vi fick absolut inte anmäla händelserna till polis eller socialtjänst, säger en person i personalen som tidningen talat med.”

    Det är alltså rektor man talar om här som varit rädd för dem. En liten grupp elever och dess föräldrar har styrt verksamheten. Man har dessutom försökt mörka händelserna uppenbarligen. Detta vägrar nu kommunen erkänna utan lägger alltså hela ansvaret på lärarkåren. Efter första läsåret hade i praktiken alla i personalen sagt upp sig, vilket är förståeligt.

    http://hd.se/landskrona/2011/07/24/personal-anmaler-junior-college/
    http://hd.se/landskrona/2011/07/24/sju-polisanmalningar/
    http://hd.se/landskrona/2011/07/24/skolchefer-tillbakavisar-morkning/

    Rätt illa får man lov att säga att lägga över ansvaret på lärarna för sin egna pinsamheter och problem. //Frekar06

    • janlenander skriver:

      Jag är rejält kritisk mot SKL och kommunerna men det är inte i första hand för deras prioriteringar. De är svårt att prioritera mellan många viktiga verksamheter. Min kritik handlar om användning av lärare som syndabockar när grunden ligger i lokaler, IT-utrustningar, obehöriga, extraresurser etc.

  9. tråkmagistern skriver:

    Är det din erfarenhet? Jag tror att man redan efter år fem kan (och framför allt BÖR) sortera eleverna efter talang; matematisk, humanistisk, praktisk etc.

    • janlenander skriver:

      Jag tror att man redan efter fem år kan ha betydande inslag av valfrihet så att eleverna kan ägna sig åt det som de verkar ha talang för i större utstråckning och stimuleras av detta. Det är känns däremot sorgligt om skolan på planekonomiskt vis skulle sortera eleverna redan då och jag hävdar att vi bör eftersträva att valfriheten inte innebär för stora framtida konsekvenser. Det är väldigt tydligt visat att ungdomar har mycket olika mognadsförlopp och tidig sortering utan möjlighet att välja om innebär många misstag och ineffektivitet i att hjälpa eleverna rätt.

      • tråkmagistern skriver:

        Man behöver inte ha ett så strikt system att möjlighet till omval utesluts. Sedan är jag inte inne på att elvaåringar ska välja. Det klarar de uppenbarligen inte av. Det måste vara en fråga om lämplighetstest.

        • janlenander skriver:

          Den kraftfulla motiverande effekten får eleven faktiskt av att just välja. Elvaåringar kan visst välja, det är bara så att vi inte utnyttjar vår pedagogiska förmåga för att utforma valen efter deras utvecklingsfas och att hjälpa dem med förberedelserna för valet så att de blir tillräckliga. Lämplighetstester kan vara en viktig del av dessa förberedelser men om vi börjar sortera med ett så trubbigt verktyg med besvärliga bieffekter så kommer vi verkligen ställa till det för svenska skolan.

  10. frekar06 skriver:

    Tråkmagistern: Att börja sortera bland årskurs fem på det sätt du vill göra är faktiskt inte särskilt ansvarsfullt. Det kommer leda till ännu större segregering. Vad är nästa steg efter detta? Att helt och hållet börja nivågruppera elever? Att börja plocka ut alla de svaga och sätta i en klass osv.? Vilken skola ska vi egentligen ha? Jag vill ha en inkluderande skola som är till för alla elever oavsett vilket kön man har, om man har funktionshinder eller inte osv. Valfrihet är något bra, men det här handlar inte om valfrihet utan om att placera in elever i olika fack.

    • tråkmagistern skriver:

      Jag antar att du är en nyutexaminerad lärare. Mitt svar till dig är att du uppfattat mig rätt. Segregering är bra. Det är inte alla som gått på lärarhögskolornas pladder.

      • janlenander skriver:

        Det var ord och inga visor. Jag tror inte att det är så vi ska bemöta de nyutexaminerades frågeställningar och inte heller så vi ska förbättra lärarhögskolornas resultat.

  11. frekar06 skriver:

    Tråkmagistern: Jag läser fortfarande på lärarutbildningen (en termin kvar). För att tala klarspråk med varandra så saknar du förankring i vetenskap och beprövad erfarenhet för att segregering skulle vara något bra. Det går att plocka fram den ena avhandlingen efter den andra på detta. Vi är numera skyldiga att bygga undervisningen på vetenskap och beprövad erfarenhet (1 kap 5 § i Skollagen).

    Min uppfattning är att vi ska ha en inkluderande skola och undervisning. Det är jag beredd att argumentera för ute i verksamheten när jag kommer ut. För mig handlar detta om att garantera att elever med funktionsnedsättningar får sina grundläggande mänskliga rättigheter uppfyllda. Segregering är inte förenligt med Salamancadeklarationen som Sverige förbundit sig att följa.

    Jan: Bra skrivet. Håller verkligen med i din senaste kommentar.

    • Jan Lenander skriver:

      De finns många avhandlingar om segregering men inte någon som kommit längre än Rober E Slavin och han visade egentligen bara att segregering inte behöver vara bra för den genomsnittliga kunskapstillväxten. Jag hävdar att varken din eller Tråkmagisterns åsikt kan anses vara vetenskapligt bevisad.

  12. Tråkmagistern skriver:

    Jag har erfarenhet och det är den jag talar från.

  13. Tråkmagistern skriver:

    Det är den förstås.

  14. frekar06 skriver:

    Jan.

    Läste din kommentar på Helenas blogg. Det där med kontroll och struktur är intressant. Det vi måste fråga oss är vad det är vi ska ha kontroll över och varför vi ska ha kontroll. Vi människor vill ha kontroll, över vad allt är för någonting och det gamla vill kontrollera det nya. Jag tror inte att vi lärare kan ha kontroll över elever längre.

    Det här är en fråga om huruvida vi ska ha kontroll och struktur eller om vi ska ha ett flexibelt skolsystem där vi är öppna för att testa fullständigt nya metoder. Det finns de som förespråkar oerhört lite struktur och kontroll. Det finns de som förespråkar oerhört mycket struktur och kontroll. Sen finns det de som befinner sig någonstans mitt emellan dessa båda ståndpunkter.

    Det vi här måste göra är att för det första vara öppna och våga stå upp för den ståndpunkt man själv intar i den här komplexa frågan, lyssna på andras tankar och idéer och vara tillåtande när det gäller olikheter mellan lärare. Vi är olika som individer och vi bedriver vår undervisning på olika sätt. Vi har olika behov av kontroll och struktur. Detta måste vi ha stor respekt inför och vi måste se varandras olikheter som något positivt. Jag skrev i samband med att domen i Arbetsdomstolen om lärarnas arbetstider i en kommentar till den här domen så här (http://frekar06.eu/?p=1741990):

    ”Vi som ska bli lärare och lärare på fältet bör nu ta oss en ordentlig funderare över hur vi kan ta till oss den här domen på ett positivt sätt. Det är naturligtvis inte lätt, men vi vinner så mycket på att ta till oss av domen och reflektera över hur vi kan vända en dom som av många ses som en svidande förlust till något positivt. För att sammanfatta så tycker jag att det nu är tid för eftertanke och reflektion.”

    Det tror jag också gäller i högsta grad kring de frågor som rör kontroll, struktur, flexibilitet och så vidare. Vi behöver ta oss tid till reflektion och eftertanke. Det är oerhört centralt i skolan tror jag och egentligen i hela samhället. Om vi tar oss tid att stanna upp och reflektera så kommer vi att fatta klokare och bättre beslut i skolan och i övriga samhället. Det är först då vi kommer kunna hantera de stora utmaningar och svåra situationer som vi kommer ställas inför som lärare i framtiden. Låt oss tänka igenom vilken skola vi har och vilken skola vi vill ha i framtiden. Låt oss sedan diskutera våra visioner om framtidens skola öppet i en diskussion där alla får vara med efter sina förutsättningar och behov. Det är genom en fri och öppen diskussion där vi utbyter argument med varandra som vi verkligen kan skapa en god skolutveckling. Vi kommer inte att bli överens och det ska vi inte heller vara då olikheter är något positivt. Men genom öppenhet, transparens och diskussion så kommer vi att kunna lära av varandra. Det är i samspelet med andra som lärande sker.

    Frekar06

    • janlenander skriver:

      ”Det som mäts blir gjort” är en slogan som användes i många företag när kvalitetskontroll infördes och min erfarenhet är att den är oerhört sann. Det var dock oerhört vanligt att allt var viktigt och att plötsligt mättes allting och i en fullständig storm av information och Write-only dokument drunknade det viktiga. Skolan måste arbeta med modern kvalitet och ständiga förbättringar istället för dessa ständiga modeflugor med dåligt underlag. Det är dock viktigt att vi kontrollerar det viktiga enbart. Alla lärare måste vara medvetna om att det viktiga ska lyftas fram samtidigt som dokumentationshysterin bekämpas.

      Möjligheten till mer kvalitetsarbete i reformerna 2011 ska utnyttjas till mer eftertanke och reflektion hela tiden av oss i skolan.

  15. Ping: GP, lärarlöner hänger ihop med framtidsmöjligheter « Jans Syrliga KaramelLer

  16. Göran Tullberg skriver:

    Min enkla erfarenhet är att elever är olika och utvecklas olika, men att målen är likartade för alla.

    Skolan skall forma individen till samhällsmedborgare och yrkeskunnig i olika yrken. Hur skall det gå till? Enda rätta vägen är segregering. Nu svimmade Fredrik. Samtidigt skall det finnas ständig uppföljning och valfrihet som ger nya möjligheter.

    Konstigt? Svårt? Nej, inte alls!

    Elever får gå fram i sin takt och sin egen väg inom de gränser som sätts av mål och skollag. Det finns klasser anpassade för alla typer av elever med lärare som har erfarenhet av de behov olika elever har. Om en elev som har svårt för matte är en jättebegåvning i språk, så finns det möjlighet för extrahjälp i matte, men snabba vägen i språk.

    SKOLAN SKALL FORMAS FÖR ATT PASSA DEN ENSKILDA ELEVEN.

    • janlenander skriver:

      Individualisering är ett ord som lyfts som oerhört eftersträvansvärt och det finns en och annan röst som vill problematisera begreppet lite och fråga vad för slags individualisering rör det sig om. Det kan individualiseras efter många olika kriterier. Trots allt ett begrepp med positiv klang och men samtidigt så kan de praktiska metoderna för att individualisera effektivt och differentiering, nivågruppering väcka starka negativa känslor. Det är så motstridigt. Göran du har så rätt i skolan måste passa den enskilde eleven, alla enskilda elever och för att nå dit måste vi ge oss på ett antal tabuämnen för att hitta de effektivaste metoderna.

  17. Ping: Alla elever är lika unika | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s