Vi lärare behöver olika uppdrag.

Det ska vara lätt att vara lärare

En uggla i kvällssolen över havet

Jag hade en diskussion med en skolledare kring en stor grupp kvinnliga lärare som alla hade drabbats av utbrändhet. Vad är orsakerna till detta? Jag började i änden att fråga med utgångspunkten en kommentar om att det fungerar inte att arbeta heltid som småbarnsförälder men mötte svaret att det det ska det visst kunna vara. Jag undersökte om det här med att det inte tillsätts några vikarier och att lärarna istället ska ha förberedda lektionsupplägg kan vara ett problem men fick svaret att många lärare hellre vill göra så än få in en okunnig vikarie som strular till det. Jag undersökte om inte förberedda lektioner leder till stora mängder efterarbete och fick svaret att uppgifterna borde vara utformade som presentationer etc. så att bedömning och återkoppling kunde ske under lektionstid.

Tar vi och studerar en konkret situation med en förälder/lärare som har några stycken sådan där dagisinskolningsår då något barn är sjukt i genomsnitt en dag/vecka, dvs 20% av arbetstiden försvinner som VAB dagar som arbetsgivaren inte betalar för. Det är helt klart att okunniga vikarier är det inte många som ser någon vinst med men det finns förstås system för att kunna tillhandahålla kunniga vikarier. Vi analyserar i alla fall vidare utifrån att läraren är ansvarig för att förbereda 20% av lektionerna som självstudiepass men med flexibilitet kring att det inte går att förutsäga när de inträffar. Det är förstås ingen som orkar med en ökning av sin tjänst med 20% men vi har ju samarbete att ta till, kollegor som delar med sig av lektionsplaneringar etc. Frågan är dock om det går att ta ens en självstudieövning bara rakt av från hyllan eftersom man ju leder och sonderar gruppens kunskapsutveckling för att veta när de är mogna för en viss typ av övning och ändå måste man nästan alltid modifiera och förklara något man upptäcker när de får övningen. Vi funderar nu också på efterarbetet som ju blir en enorm backlogg av rättning av skriftliga inlämningar av den oförsiktige läraren som inte har utformat övningarna med alternativ bedömningsmetod. Det innebär ju en sådan total omöjlighet att klara så att vi funderar på vad som krävs för flexibilitet för att möta behovet av muntliga bedömningar på alla själstudieuppgifter, en planering där inte bara självstudier utan också uppföljning måste ha total flexibilitet tidsmässigt. Hur det ska gå ihop med progression i ämnet och att olika samhörande områden innehåller olika mycket skriftliga och muntliga moment är förstås svårt att addressera. Visst blir det här ett oerhört kraftfullt paket med lärarutmaningar, något som hade varit väldigt spännande för en lärare som vill visa sig på styva linan. Tyvärr ges dock utmaningarna till någon som redan har svårt att få livspusslet att gå ihop.

Här kommer listan över utmaningarna:

  1. Hur fungerar ett samarbete som blir helt enkelriktat?
  2. Hur kan man få självstudieövningar som snickrats ihop långt i förväg att ens komma i närheten att möta varje elevs behov när dessa förändras så fort.
  3. Hur kan man utforma självstudieövningar så att de blir spännande och utmanande samtidigt som att de inte finns några risker att eleven har svårt att förstå dem oavsett förkunskaper.
  4. Hur möter läraren elever som hungrar efter personlig återkoppling från läraren och detta förstärks av att läraren är mycket borta.
  5. Vilka kompetensutvecklingskrav och personlighetsändringar krävs för att byta från bedömning av skriftliga prestationer till muntliga.
  6. Hur går radikala förändringar av examinationsformerna ihop med de innehållsmässiga kraven i ämnet?
  7. Hur skapas en bra progression i ämnet där elevens förståelseväv byggs ut i lagom takt när lektionsplaneringen måste innehålla upp emot 40% flexibilitet?
  8. Hur passar flexibiliteten ihop med de krav på ämnesinnehåll och anpassning efter lärarens starka sidor som är nödvändig för bra lektioner?

Kommer du kanske på fler? Det känns inte så realistiskt att den som har ett svårt livspussel kan möta detta men hur är det med oss andra.

Finns det några som har tid över? Är det en vanlig lärarverklighet? Vi hjälper förstås en lärare som har det svårt men när vi lägger ned mycket enkelriktat hjälpande så känner vi hur vårt eget uppdrag blir lidande. Det är ingen lärare som får känna sig som de lyckas med sitt uppdrag utan alla får vi dras med mängder av krav utöver det vi klarar och öva upp vår förmåga att prioritera. Läraruppdraget innehåller den onda och den goda cirkeln och vi är alla medvetna om att ifall vi tappar fokus så förlorar vi den inspirerande positiva cirkeln där elevernas härlig utveckling stärker oss i ständiga nya positiva initiativ. Den byts så lätt i den där tröttheten som kommer när eleverna inte känner sig nöjda, det där motståndet som kommer när vi inte lyckas möta dem.

Jag tar ytterligare en utgångspunkt för att belysa frågan och refererar till Mindre klasser i skolan ger bättre resultat och högre lön. I John Hatties Visible learning visas att minskning av klasstorleken inte med automatik ger stora positiva effekter på elevresultat. Däremot tar han upp att det mycket väl kan vara en förutsättning för att komma långt med andra åtgärder. Självskattning av förmåga, bedömning för lärande och relationer lärare elev som har starka positiva effekter blir för de flesta lärare mycket bättre i en mindre elevgrupp. Det finns så många olika sätt på vilket en liten elevgrupp blir nödvändig. Sen är det dessutom så att olika lärare fungerar olika bra med många elever och det är en faktor som de underliggande undersökningarna till Hatties rapport helt skalar bort genom sitt urval av lärare. Jag tror att svenska skolan även behöver de lärare som bara mäktar med mindre klasser. De kan uppnå så bra resultat att de mer än väl fyller sin funktion. Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft har jag hävdat tidigare och jag vill bredda det till att lärare är olika är det som ger skolan kraft.

Det ska vara lätt att vara lärare

En uggla i kvällssolen över havet

Jag kopplar detta till diskussionen om lärare som inte orkar med sitt uppdrag och lyfter att skolan har allt att förlora på att köra hårda pressen här. Vi behöver söka vägar för att skapa en situation där många lärare  blir duktiga lärare genom att de ges de förutsättningar just de behöver. I ett läge där inkompetensen kryper in allt djupare i lärarkåren är inte metoden kölhalning av de som inte orkar så att vi får ännu färre som är intresserade av yrket. Den enda vägen rätt är att anpassa uppdragen så att många lärare kan få bli duktiga lärare. Den enda vägen är att skapa reserver så att den som inte orkar med sitt uppdrag kan få stöttning. I projektet skolan så går den kritiska linan via de lärare som inte orkar och för att projektet ska undvika isberget så måste just dessa uppdrag få den nödvändiga kraften över tröskeln in i den goda cirkeln där eleven skapar kraften i skolan.

Det känns förstås helt rätt att börja med det belysande kollegiala perspektivet och inlägget Uppbackning och reparation och fylla på med faran att negligera sin hälsa i Knoppen en del av kroppen. Tankar från en magsjuk lärare beskriver ett så typiskt exempel på vad just vi lärare kämpar med för kval när vi är sjuka. Undervisningstid vs planeringstid (2) är förstås en alltid aktuell frågeställning när det gäller arbetsbörda. Ökande administrationsbörda, ökad yttre press och rent juridiska processer in i  skolan är förstås rena rama katastroferna för den som redan är på gränsen och som symbol för alla dessa tar jag upp de tokiga förslagen om att sätta betyg på lärare och ett inlägg där det bemöts, Jan Björklund har nu haft rätt två gånger. Pålövning påbjuden är ett inlägg om att när kommunerna felaktigt dragit ned på resurserna för skolan, använt skolan som budgetregulator, då kan det vara dags att börja tillföra resurser istället. Som avslutning Vad kan man göra om man inte vill fortsätta att jobba som förskollärare för att belysa den där mänsklig ångesten när man står vid vägs ände och inte vet hur man ska kunna fortsätta med det man gör.

Om janlenander

56 årig gymnasielärare i matematik, fysik och teknik med bakgrund som civilingenjör och arbete på Patentverket, Ericsson och Choicebridge. Två gulliga döttrar och en härlig hustru.
Det här inlägget postades i skolutveckling. Bokmärk permalänken.

21 kommentarer till Vi lärare behöver olika uppdrag.

  1. Maths skriver:

    Livet är inte ett pussel utan ett tetris: bitarna faller hela tiden och det gäller att hinna vända dom rätt, så att dom inte bygger upp en allt för stor hög. Men vi har i livet i det här samhället inte bara ett pussel, utan minst två: arbete och familj.

    Vi har ju inga betyg att sätta inom barnomsorgen, men i övrigt kan jag känna igen din beskrivning.

    Bristen på vikarier på min arbetsplats får förödande konsekvenser om man vill driva en planerad verksamhet. Hos oss har man flyttat både personal och barn mellan avdelningarna för att få en rimlig täckning med vuxna utifrån det läge som finns. Det gör att jag kan inte planera min verksamhet förrän 9:15 varje dag! Någon längre planering är svår att få till, eftersom vi hela tiden riskerar att få ge ifrån oss personal och ge upp det vi planerat. Hade jag behövt sätta betyg skulle det inte ha funkat!

    Därför skulle jag säga att, även i skolan, är det viktigare med vikarier än vilken kvalitet det råkar vara på dom. Vikarie i ett klassrum gör att en annan lärare kan få fortsätta att göra sitt eget jobb.

    Och hur ska vi få våra pussel att gå ihop i dessa nedskärningarnas decenier? Hur ser relationen mellan vision, resurser och tid ut? I varje ekosystem finns det behov av en buffert, lite luft, en marginal, för att det inte ska bryta ihop vid minsta påfrestning. Hur ser den ekvationen ut hos dig?

    Tänk dig att du är nyexad. Du är runt 25 år. Du har då 40 yrkesverksamma år kvar till pension! Hur får du din tetris att gå ihop? Hur ska du förhålla dig för att själv hålla i 40 år, samtidigt som på kvalitén på det du gör ska vara hög?

    Och man kan fråga sig: är det individens fel?

    Det här är frågor som lärarfacken borde ha brytt sig om för länge sedan!

    • Jan Lenander skriver:

      Det är många yrken som drabbas av att arbetsgivaren ökar hastigheten på hur fort tetrisbitarna faller och plötsligt börjar de bygga upp till en individuell katastrof. Barnomsorgen var ett riktigt sorgeområde när det gällde detta men jag tror att utvecklingen varit något bättre än många områden. Sen blir jag ändå upprörd över din berättelse av hur det är just nu. När tetrisbitarna slår i taket så är det många barn som far illa. Min ena dotter fick ett förstört år.

      Läraryrket var däremot ett yrke där riskerna var måttliga för total överbelastning men har sedan innan kommunaliseringen haft en utveckling mot mer av överkrav. Nu ligger yrket i topp när det gäller utbrändhet etc. Det tycker jag är rena katastrofen då jag vet att varje utbränd lärare betyder att många elever får värdelösa skolår och missar stora mängder av livschanser.

      Ja, jag tycker att lärarfacken haft alldeles för mycket fokus på att växa och bli störst och därför verkar ha glömt den viktiga frågan om överbelastningen. Det kan tänkas att de kan urskuldas lite av att de blev tagna på sängen av först Gösta Brodin från Åstorp och sen Kommunförbundet/SKLs kampanjer om att lärare arbetar för lite.

      • Maths skriver:

        Problemet är inte den utbrända läraren. Den människan reser sig bara med svårighet ur sängen och har fått en förminskad hippocampus. Lyckligtvis är förminskningen reversibel.

        Problemet är den lärare som kämpar på vid brandens gräns. I hur många år? Dessa år av minskad empati är naturligtvis en personlig katastrof, men hur påverkar det eleverna? Vilken skolgång får de? Förutom att läraren inte hinner med sina elever, så ska denne även ta sig an andras elever när kollegorna är sjuka eller lediga, blir det brister i relationerna till de egna eleverna. Hur påverkar det inlärningen?

        Just nu har jag svårt att urskulda någon av facken. Det grundläggande problemet, som jag skrev om i vad är en fackförenings uppgift, finns fortfarande kvar. De förstår inte vilka som betalar dom och vilka frågor som svider på deras hud. Det är inte lön och status, men det är vad fackens retorik är full av.

        • janlenander skriver:

          Din länk leder vidare till en oerhört intressant diskussion om fackföreningen ska skydda arbetsvillkor eller stärka positionen när det gäller status och lön. Det här är en oerhört svår avvägning för en fackförening bör förstås göra både och samtidigt och för en enskild medlem kan den ena delen vara oerhört mycket viktigare än den andra. Det blir ju en prioritering av medlemmars behov där det finns en inbyggd stark konflikt.

          Jag ska försöka återkomma med bättre genomtänkt resonemang men hänvisar tills vidare alla till inlägget med kommentarer av mig, Zoran Alagic och andra. Diskussionen är mycket intressant.

          • Maths skriver:

            Dom får naturligtvis jobba för allt det: arbetsvillkor, lön och status. Men ledningen i en fackförening bör veta vilka som betalar deras löner, alltså vems ärende dom ska gå.

  2. Ping: Raviolilektioner « Jans Syrliga KaramelLer

  3. Ping: Det handlar inte om teknik! « Fredriks blogg

  4. Ping: Vad händer när man inte mäktar med? « Jans Syrliga KaramelLer

  5. Ping: 35 timmars gränsen, enda räddningen! « Jans Syrliga KaramelLer

  6. frekar06 skriver:

    Jan.

    Har under den senaste tiden arbetat med mitt egna manifest för skolan. Det var därför jag valt att inte svara på din kommentar hos Johan Kant och som lyder så här:

    ”Din kommentatör Fredrik Karlsson diskuterar mycket kring fokus på demokratiuppdraget och alternativa undervisningsmetoder men jag har inte riktigt hittat på vilket sätt han tar ställning när det gäller om kunskap och kreativitet står i motsatsförhållande.”

    Men nu efter att ha funderat en del vill jag ändå svara på detta. Men först en kort bakgrund. Jag har hämtat min inspiration till mitt manifest för skolan i boken ”Projektarbete i skolan” av Siw Skrövset och Torbjörn Lund tillsammans med det kollaborativa lärande som jag varit inne på i tidigare kommentarer främst då på din andra blogg. Nu blir detta lite lösryckt (se mitt manifest för skolan för helheten), men i slutet av mitt manifest skriver jag så här:

    ”Ett bra genomförande av projektarbeten skapas när lärare och elever samspelar med varandra, när målen och kriterierna samspelar med den ökade frihet som projektarbeten innebär för eleverna, när kultur och kunskap samspelar med demokrati och kreativitet och när människor delar med sig av information, kultur och kunskap med varandra. Det finns inga motsättningar mellan kultur, kunskap, demokrati och kreativitet. Var och en av dem förutsätter de andra tre. Därför kan man inte bortse från någon av dem när man arbetar med lärande och undervisning oavsett om man arbetar med projektarbeten som form eller inte.”

    Hoppas det var svar på din undran på Kants blogg. Nu över till en av de frågor du ställer i detta inlägg i form av följande: ”Hur går radikala förändringar av examinationsformerna ihop med de innehållsmässiga kraven i ämnet?”. Jag är positivt inställd till att det kommer fram nya former av examinationer. Men det är viktigt att komma ihåg att med en utveckling av nya examinationer och att det är så lätt att sprida dessa via exempelvis Internet och sociala medier så ökar också kraven på lärarna att utsätta dessa för en kritisk granskning. Där torde ingå att kolla hur de stämmer med ämnets krav, våra två stora uppdrag (demokrati- och kunskapsuppdraget), vem som faktiskt står bakom examinationsformen, att testa dem i mindre skala och utvärdera försöken, att diskutera dem med kollegor både i och utanför den skola man arbetar på osv. Men oavsett vilken form av examination eller undervisningsmetod vi använder så måste vi själva definiera vad vi menar med den. Det innebär inte att man nödvändigtvis ska konstruera en definition själv utan det kan redan finnas en bra definition som man kan använda. Jag valde till exempel att använda mig av en definition av projektarbete som redan fanns och som jag citerar i mitt manifest och nedan.

    ”Vi definierar projektarbete som ett pedagogiskt arbetsmönster där elever eller studenter – i samarbete med lärare och/eller andra – utforskar och behandlar ett eller flera problem i relation till de samhällsförhållanden och den verklighet de ingår i. Detta innebär att arbetet ska ge fördjupade upplevelser och insikter, ett bredare perspektiv, att problemet ska angripas och belysas från olika synvinklar oberoende av traditionella ämnes gränser och att val av teorier, metoder och redskap styrs utifrån de utvalda problemen.

    Lärarens roll är inte bara att förmedla kunskaper, utan lärarna ska också i solidaritet med eleverna fungera som initiativtagare, inspiratörer, gränssättare, handledare och konsulter. Arbetet ska utmynna i en konkret produkt, som kan vara en muntlig eller skriftlig rapport, eller förmedlas genom andra medier eller handlingar (Berthelsen m.fl 1987:25).”

    Utan en definition av vad det är man arbetar med för metod/examinationsform så kan man inte använda den. För då vet man i ärlighetens namn inte vad man själv håller på med och våra elever lär veta det än mindre. //Fredrik

    http://frekar12.wordpress.com/manifest-for-skolan-3/

    • janlenander skriver:

      Som tidigare projektledare för stora projekt så känner jag mig mycket obehaglig till mods när man blandar mål och metod som det görs i tredje stycket från slutet. Vad är det tänkt att eleverna ska lära sig? Hur ska problemen som ”ska angripas och belysas” väljas? När man väljer mål för projekten så avgör man också vad som finns att lära i projektet. Problemet som ska lösas förutsätter vissa förkunskaper och det är en svårighet som inte addresseras.

      Jag är dock intresserad av dina tankar på hur du ska möta situationen att det ställs många motstridiga krav på dig. Föräldrar har blivit aktivare, skolledning har alltid en vision och även när det tas majoritetsbeslut kan andra elever vara missnöjda, förvänta sig mer ledning, andra beslut osv. Hur ser du ut ditt manifest ska möta allt detta?

  7. Ping: Examination och ämneskrav « Fredriks blogg

  8. frekar06 skriver:

    Jan.

    Bra invändning från din sida. Det sättet jag föredrar för att hantera de utmaningar som beskriver i din kommentar ovan är att sätta fokus på våra nationella och internationella styrdokument. Med nationella styrdokument tänker jag främst på Skollagen, läroplanen och ämnesplanerna. På internationell nivå är det främst FN:s barnkonvention som jag tänker på. Dessa är fasta och vi kan inte komma runt dem. Det är dem som sätter upp ramarna för vad vi kan åstadkomma inom ramen för olika projektarbeten. Det är det centrala innehållet som anger vad eleverna förväntas kunna efter att ha läst ett ämne. Det är utifrån dessa styrdokument som vi måste sätta upp klara och tydliga mål och kriterier för de olika projektarbeten som vi har i skolan. Det måste råda öppenhet och transparens här från lärarens sida. Om eleverna inte får informationen om vad som förväntas av dem så kan de heller inte sedan vara delaktiga i att formulera problem, i processen och i hur resultatet blir.

    För min del är det centralt att beslut om vilket eller vilka problem som det ska arbetas utifrån, det behöver nödvändigtvis inte vara samma för alla elever eller grupper av elever, tas i samråd mellan lärare och elever. För de problem som eleverna ska arbeta med måste utvärderas både utifrån ett elevperspektiv och ett lärarperspektiv. Det handlar då om sådana saker som hur vi ska kunna ta tillvara elevernas olika erfarenheter och den vardag som de lever i samtidigt som vi som lärare måste se till att de problem som formuleras stämmer överens med de mål och kriterier som vi har att arbeta utifrån.

    Det är helt centralt enligt mitt sätt att se på det att eleverna får med sig en bra bas redan under inledningen av arbetsområdet. En central del enligt mitt sätt att se det är att man har en kultur i klassrummet som medför att man delar med sig av information, erfarenheter, kultur & kunskap till varandra. Detta kräver att man hela tiden som lärare kan växla mellan rollen som lärare och rollen som handledare. Här blir lärarens ämneskunskaper centrala. Utan bra ämneskunskap kommer inte detta att funka. Detta visas också av den intervju undersökning som Skrövset och Lund presenterar i sin bok där de frågat eleverna om vilka egenskaper de ser som viktiga hos en handledare. Där nämns bland annat att läraren ska ha kunskap inom de områden som de olika eleverna arbetar med. En annan egenskap som eleverna anger är att läraren ska kunna ge konkreta tips och feedback under hela processen, vilket också är ett exempel på att man behöver bra kunskap inom både ämnet, men också inom det didaktiska området i relation till sitt ämne.

    Det är en stor utmaning att hantera alla olika krav som ställs på mig som lärare och jag har inget bra svar på denna. Men tror samtidigt på att om man håller fast vid att det är skolans styrdokument och de mänskliga rättigheterna som ska utgöra grundpelarna i en demokratisk skola att man kan hantera de olika krav som ställs på en. Låt oss kombinera demokrati- och kunskapsuppdraget för att fostra elever till att bli demokratiska och kritiska samhällsmedborgare som är väl rustade för dagens och för morgondagens globaliserade samhälle med alla de utmaningar och möjligheter som detta medför. Det som inte faller inom ramen för att utveckla elevernas olika kompetenser inom ramen för våra två uppdrag måste vi avvisa. Fredrik

    • janlenander skriver:

      Den här bloggen har ofta tagit sin avstamp i den nya skollagen för att belysa hur olika situationer ska kunna hanteras. Det betyder att jag kraftfullt understödjer strategier som tar sin avstamp i styrdokumenten dvs. förutom skollag även läroplan och ämnesplaner.

      Du lyfter också fram ämneskunskapen vilket är en av mina käpphästar. Oftast har ju ämneskompetensen varit tillräcklig hos lärare och det har funnits en naturlig drivkraft om att behärska sitt område som gjort att brister är ovanliga men samtidigt så är det så tydligt att hela undervisningen kollapsar när kompetensen saknas exempelvis hos obehöriga lärare.

      Vi har kanske olika fokus demokrati och kunskapsuppdragen men det är ju helt klart att de är intimt sammanghängade när ”kunskap är makt” och ”kompetens behövs för frihet”. Mitt inlägg Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft tar jag ofta upp och det är återigen mycket relevant.

  9. Ping: Svensk politik och skolan i bloggosfären « Fredriks blogg

  10. Ping: Förändrat Medielandskap – boken, flora av medier och #skolan « Fredriks blogg

  11. Ping: Förändrat Medielandskap – boken, flora av medier och #skolan « Fredriks blogg

  12. Ping: Fönster mot bloggvärlden: Om skolan och arbetarrörelsen « Fredriks blogg

  13. Ping: Moodle i #skolan | Fredriks blogg

  14. Ping: Låta lärare få undervisa? « Välkommen till verkligheten

  15. Ping: Vilken väg bör skolan välja? | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s