Att läsa var så underbart härligt roligt och jag läste verkligen allt men centralast var verkligen riddare, upptäckare och hjältar av olika slag. Kunskap är för mig den rikaste av världar men drömmarna handlade ändå om att göra något av kunskapen och fälttågen i skogarna med vännerna var fyllda med sinnrika fantasier hur man skapar. När jag valde yrke, så var läraryrket inte ens tänkbart för det fanns inga hjältar i det. Mina lärare hade varit duktiga, roliga och mött mängder av mina behov av stöd och vissa hade också hunnit med att riktigt utmana mina förmågor men hjältar var de inte för mig.
Mänsklig kunskap har nästan alltid varit en hjärtefråga, någonstans blev jag väldigt övertygad om att kunskap kan motverka krig, bota sjukdomar och ge oss mat, skydd och värme. Det jag dock framför allt sett är att kunskap i sig själv är en oerhörd källa till glädje och känsla av att göra något viktigt. Att forska, att uppfinna och bryta ny mark var det som jag såg som själen i ett gott samhälle, ett samhället som utvecklas till det bättre. Det var nog ändå förutbestämt att jag skulle bli lärare, det har alltid varit roligt att få andra att upptäcka kunskap och vare sig jag var konstruktionsansvarig, teamleader, projektledare eller chef så drogs jag till arbetsuppgifter som handlade om lärande.
Jag har ett uppdrag som handlar om att hjälpa unga människor att utvecklas och skapa sig ett bra liv. Det handlar om ett innehåll som är avgörande för individens utveckling och som vi enats kring i vårt demokratiska land. Det handlar kunskapsområden inom vilka jag har lagt ner stort engagemang på att få förutsättningar för att bidra med något viktigt.
Det är inte troligt att ungdomarna ser mig som någon hjälte men det är ändå det jag försöker bli. Att vara modig är något jag tror är viktigt för en lärare och det bör förstås kombineras med ödmjukhet och tolerans men jag tror inte det är möjligt att bli älskad av alla. Däremot är det möjligt att tycka om alla sina elever och samtidigt en nödvändighet om man ska lyckas lära dem saker. Att möta alla elever där de är, att möta dem med något viktigt är något som gör mig glad och som jag tycker är viktigt. De stora hjältedåden, det mest banbrytande har skapats med samarbete och jag fascineras över den stora kraft som finns i gruppen, när eleverna börjar hjälpa varandra, det är först då man har möjlighet att lyckas med den stora utmaning skolan innebär. Att lyckas möta alla elever har jag bara ett sätt att lyckas fullt ut med och det är när eleverna hjälper mig.
Innehållet som jag möter dem med är alltså oerhört centralt och jag ställer mig förstås ständigt frågan varför eleverna ska lyssna på mig. Relationer är avgörande i den moderna skolan och det behöver man skapa med eleverna men jag vill absolut inte att eleverna ska lära sig för att ”Jan är så sjysst”. Relationen behövs för att de ska tro att jag vill dem väl och att det jag säger är sant och den ger mig stor glädje men det är ändå för att hjälpa dem till ett viktigt innehåll jag är där. Jag räknas garanterat till de som skaffat sig mycket utbildning men som ni ser av mitt inlägg Framtidsämnen på skollyftet så funderar jag ständigt på vad som kommer härnäst. Ett viktigt innehåll är en förutsättning för skolan.
Ett skorrande lärartyck som ger måbra känsla som refererar vidare till #lärartycket 46 får dock balansera allt det positiva jag upplever kring elevmöten, innehåll och hjältedåd. Jag är inte nöjd med det jag lyckas med och inte alls nöjd med hur svenska skolan sköts. Yrket lyckas inte locka till sig tillräckligt många av de riktigt duktiga, svensk skolforskning har nästintill gått i stå och alldeles för många skolproblem förblir utan åtgärd. Att en majoritet lärare gör ett fantastiskt arbete och att de flesta elever trivs i skolan och med lärarna räcker liksom inte då skolan är så viktig att vi måste komma mycket närmare i att möta alla. Ett stort engagemang klarar inte av att fortsätta säga ”foten i kläm, jajamen ;-)” utan måste få utrymme att vara kritiskt också. Skolan har inte en huvudman som lever upp till sitt ansvar och det finns alldeles för många som förvirrar begreppen av ideologiska skäl och det är något vi måste hjälpas åt att rätta till. Vårt uppdrag är att alla elever ska erbjudas ett innehåll som är viktigt för dem.
Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft är den grundtes jag för fram. Skolan ska möta så många olika elevbehov och då behöver vi en skola som lyfter fram lärares olikheter som det bästa sättet att nå i stort sett alla.
Jag kommer nog inte bli någon hjälte som lärare men det är ändå strävan efter att bli det som spelar någon roll. Det är resan, inte målet som är viktigast. Det jag vet är att jag har ett uppdrag, ett uppdrag som spelar roll, ett uppdrag som är värt att kämpa för.
Jag läste någon gång en text som ironiserade över lärare som ville vara Mary Poppins. Jag erkänner att jag ser Mary Poppins som en av mina hjältar och jag skulle gärna vilja vara som hon. Att kunna hålla ordning och reda, väcka och ge kärlek, samtidigt som man låter eleverna uppleva ren magi är banne mig inte det sämsta! Tack för en mycket bra text.
En ”lärarutvecklare” jag var och lyssnade på en gång sa att lärarnas största problem var att de ville vara Stefan Holm. Alla ville sätta världsrekord. Om bara lärarna ville sänka ribban och hoppa lagom högt så skulle vi sluta gnälla om för hög arbetsbelastning och stress. Herregud. Låt oss fortsätta ta Mary Poppins paraply till hjälp och försöka hoppa högre än Stefan Holm! =))
Oavsett om vi lärare använder Mary Poppins, Dumbledore eller John Keating som våra hjälteförebilder så är de en viktig del i att vi blir något bättre än vi annars skulle klara av. Det finns tyvärr alltför många som vill ”ta ner lärarna på jorden” och ”hålla oss på mattan” och blir rent provocerade av att många faktiskt kan tycka att läraryrket är viktigare än kommunbyråkrater och chefen för underhåll av idrottsanläggningar insatser. De inser inte vilka förödande effekter den attityden får för nästa generation.
Björn Kindenberg, lärartycket 81, har kloka tankar kring balans i sitt engagemang som lärare men samtidigt tror han fortfarande på att engagemanget behövs för eleverna. De där lärarutvecklarna som vill att vi ska sänka ribban talar däremot oftast om att vi ska lämna vissa elever i sticket, strunta i visst viktigt innehåll, med att obehagligt sidobudakap om att de kommer klara sig ändå. Skolfrälsarna har hittills inte visat på några vägar till hjältedåd eller en bättre skola.
Fint skrivet Jan!
På något sätt tror jag att vi alla är hjältar i våra liv – vem skulle annars vara det?
Mod är något väldigt svårfångat och jag är inte säker på att vi alltid känneri igen det.
Härligt klipp, det stärker den tankegång jag har om hur eleverna kan möta något bra.
Pingback: Engagemang nyckel för framgång « Välkommen till verkligheten
Härligt klipp? Den handlar ju om den socialistiska angreppet på Sverige. Detta angrepp har i hög grad försämrat svensk skola. Gruppen häcklar ordning och lag. Du föredrar anarki?
Jag tolkar det faktiskt inte så? Klippet handlar om förljugenhet och yta. Något som vi kan bekämpa gemensamt från vänster till höger.
Hasse och Tage hade ett vänsterperspektiv men jag har aldrig hört dem förespråka kommunismens likformighet. Jag skrattade gott åt deras poänger och kommer att fortsätta att göra det.
Ett uttryck för detta är t.ex. ämnesövergripande projekt. För att världen är inte uppdelade i kurser och kategorier. För att få en helhetsbild och förstå världen, eller en specifik sak måste man se på det från flera ämnen – och perspektiv. Ta terrorism som exempel, visst kan du se det ur ett samhälls- och ekonomiperspektiv – men det ger ju inte någon helhetsbild? Och det är extra viktigt på gymnasiet. Om man ser terrorism ur alla synvinklar så vet man, vad vill man hålla på med senare? Kanske är terrorism något jag vill forska om? Och om man redan då vet alla synvinklar kan man ta den synvinkeln som intresserar en mest – eller kanske hela bilden? Ett exempel bara.
Pingback: Den sociala trenden « Fredriks blogg
Pingback: Släng ut Jante, gör avtalet till en seger. | Skollyftet
Pingback: Smarta telefoner – det är inte frågan om utan hur i #skolan « Fredriks blogg