Alla elever är lika unika

Nu ska jag slå in lite öppna dörrar men jag hoppas att ni ska se att det börjar bränna till efter ett tag.

Nu börjar det bli många elever jag mött men deras olikheter fascinerar mig alltjämt. Det finns de som är lätt för mig att förstå i situation efter situation och det finns de som jag har svårt att möta och det blir ett letande efter deras perspektiv. Överraskningseffekten är dock lika stor för alla, de där tillfällena då man plötsligt förstår varandra mycket bättre eller när tankemötet försvinner utan förvarning trots att båda vill och försöker. Vilka som jag som individ har lättare eller svårare att möta är oftast inte beroende av deras intelligens eller skolprestationer utan de kan gå lätt att möta den starkaste eller den svagaste i klassen och i nästa klass är det tvärtom. Andra lärare har samma erfarenheter som jag men oftast inte för samma elever.

De här erfarenheterna får mig att fundera kring elever som har lätt eller svårt i skolan. Är det självklart så att det är lättare att förstå elever som har lätt för skolan? Mitt svar är att det är det förstås inte, de är lika unika i sitt lärande som den som har det svårt.

Mitt tidigare inlägg Möt de som blommar ut sent tar upp de som bara är en del av massan för att vakna till i aktivitet senare och detta vidareutvecklar jag med att det finns så många olika och unika behov och kompletterar med En städerska om rättvisan i skolan för att lyfta de tysta skötsamma elevernas behov av stimulans. Det är en serie av inlägg för att tydliggöra alla de där grupperna vi så lätt glömmer när någon uppifrån pekar med hela handen kring hur vi ska prioritera som lärare. Här vill jag också lyfta att reformer som kommer till oss kan ha en underlig tonvikt på att lyfta vissa elevers behov på ett sätt som inte alls är rättvist eller förenligt med skollagen. Det finns många moraliska dilemman inom detta område och det känns helt fel om moraliska tolkningar kan påtvingas av en rektor eller ännu värre en skolbyråkrat utan insikt i de praktiska konsekvenserna av vidlyftiga tolkningar av styrdokumenten. Det skulle även vara skönt om politiker besinnade sig ibland, de känner starkt för sina väljargrupper men när deras budskap öppnar upp för att ifrågasätta alla elevers lika värde när det gäller skolutbildning då är det verkligen dags att säga stopp. Det förekommer till och med situationer där elever används som rena verktyg för andra elevers utveckling och så får vi inte behandla människor.

http://www.flickr.com/photos/david_jones/5615150900/in/photolist-9yc7Jy-8UMbfz-9chSab/

Lee Schulman har fört fram idén om pedagogisk ämneskompetens (Pedagogical content knowledge) som det mest centrala för läraruppdraget. Ämneskompetens och kunskap om eleverna och deras sätt att lära är båda två viktiga grundpelare för lärare men det är förstås när de två kombineras som vi uppnår den kompetens som verkligen är avgörande för om lärare kommer att lyckas eller inte. Detta har  i ett tidigare inlägg Uppmärksamma stegringen i svårighet! varit utgångspunkten för en argumentation om att när kunskapsnivån, ämnessvårigheterna ökar så ökar också kraven på kompetensen för det som är det centrala för att lärare ska lyckas.

De tre utgångspunkterna ovan:

1. Alla elever är unika individer som inte blir lättare att förstå för lärare bara för att de klarar sig bättre i skolan.
2. Alla elever är värda lika mycket hjälp av skolan och inga kan prioriteras bort eller användas som verktyg för andras lärande utan att det ger dem något tillbaka.
3. Svåra ämnen och svåra kunskapsområden ställer högre krav på lärarens kompetens.

Det första området svensk skola måste tydliggöra rejält för att erbjuda en skola av lika värde är det kompensatoriska uppdraget. Det ursprungliga syftet var att stödja de som hade dåliga möjligheter att få hjälp hemifrån. Här handlar det om att erbjuda generella möjligheter öppna för alla för skolan kan inte ägna sig åt behovsbedömningar. Det självklara uppdraget för skolan om att erbjuda extra studiehjälp åt alla verkar ha blivit något som några få skryter med. Istället startas en uppsjö projekt och insatser som inte har ett enda dugg att göra med rättvisa. Det ska erbjudas läxhjälp, problemhjälp och provhjälp till alla. Det syfte som tas upp i skollagen är att särskilt stöd ska ges till de som riskerar att inte uppnå målen. Här blir det i och för sig behovsprövning men ändå en prövning mot kriterium som skolan har insikt om. Särskilt stöd ska inte ges till den som klarar målen ändå och det här är en viktig gräns, för i detta stöd ligger en grund för stora orättvisor när eleven som har allt väl förspänt för sig ges ju ett stöd som är större än den duktiga eleven som har en tuff tillvaro. Det sista området i uppdraget handlar om att kompensation inte ska behöva ges utan istället ska arbetsmiljön ge samma möjligheter för alla. Ifall detta görs genom en elevassistent eller annan typ av extra resurs är inte det viktiga utan elever har rätt till en arbetsmiljö som fungerar trots handikapp. På tre viktiga sätt ska kompensatoriska insatser göras baserat på enkla tydliga kriterier så inte något annat görs. Skolan ska alltid ha råd med nödvändiga insatser.

Nästa område som skulle förtydligas på djupet handlar om individualisering men också om kraften som uppnås genom anpassning till gruppen. Monika Vinterek förtydligar svårigheterna med individualisering i Eget arbete, eget ansvar i egen takt. Elever behöver bli mötta av skolan så någon nivå av individualisering behövs men oftast låter det som att skolan borde ägna sig åt individoptimerat lärande. Detta är en utopi som är i stark konflikt med att gruppen är skolans stora redskap att nå långt. Att undervisa en grupp elever tillsammans Skolan ska möta individen men bara en del av tiden och elever har rätt till ett bra lärande men inte optimerat hela tiden. Det är faktiskt utvecklande även med pauserna och det ointressant stoffet, hjärnan slår inte av. Elever ska inte behöva göra uppgifter som den visat att den klarar utan och innan men att den får lyssna till förklaringar av det den redan förstått är en naturlig sak av att vara del i en grupp. Elever med koncentrationssvårigheter kan behöva hjälp på flera olika sätt men samtidigt så bör det vara helt acceptabelt att de periodvis får öva sig att visa hänsyn till andra trots att skolsituationen just då inte är lämplig för deras lärande. Svaga elever behöver undervisning på sin nivå men det är omöjligt att de inte ibland får möta sådant de inte har en chans att förstå något av. Precis som för alla andra så är skolan inte individuellt optimerad.

Det tredje området är kompetenskrav på lärare och bara genom att titta på alla de olika dimensionerna av individualisering räcker för att inse att en vanlig lärare inte har en chans att räcka till på alla områden. Lägger man där till de olika områdena för ämneskunskap blir kraven riktigt stora. För att riktigt lyckas som lärare måste man odla kompetens i skärningspunkten ämne och elev, pedagogisk ämneskompetens är det centrala kompetenskravet. Varje elev har sina unika behov av lärares kompetens. Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft och att lärare har olika kompetens är enda sättet att svara upp mot alla unika behov. Om och om igen har satsningar på fler ”lärare” lett till sämre resultat än tidigare men det hänger helt ihop med att det inte var tillräckligt kompetenta lärare. Fler duktiga lärare i skolan har fantastiskt positiva effekter. I svenska skolan har vi nu fått en situation där de råder en rent katastrofal brist på lärare med vissa ämnesbehörigheter och där det dessutom är näst intill inga som söker sig till dessa lärarutbildningar. Det håller inte att som flera kommuner gör, försöka ge eleverna mer av annan kompetens. Ska vi möta alla unika elevers behov då måste lärarkåren ha den fulla bredden på kompetens. Då måste arbetsvillkoren förbättras och lönerna höjas riktigt rejält för de grupper av lärare där alternativyrkena konkurrerar kraftigt.

Skolan sitter där mitt i en mängd av lobbying, eleverna som behöver mer frihet, bestämma mer, se mer av arbetslivet, med koncentrationssvårigheter, med diagnoser. De trötta, de stökiga, de ledsna …. Alla möjliga perspektiv sköljer in tillsammans med recepten om hur dessa elever skulle fått det bättre. Det talas om prioritering men hur ska vi veta vem som behöver mest hjälp med sin livsutmaning och vem som har mängder av stöd så fort den behöver. Det är istället de som ingen talar för som löper störst risk att inte få en skola av lika värde. Vi behöver istället en skola med fokus på allas lika värde. Alla är lika unika.