Vilken väg bör skolan välja?

Wikipedia: File:19-v 2h Vasnetsov.jpg

Det känns som att skolan kommer allt närmare ett vägskäl. Allt talar samma tydliga språk när den svenska skolan tappar dramatiskt jämfört med omvärlden.  Effekterna syns på högskolan och snart även i arbetslivet. Svensk forskning har tappat sin toppposition.

När vi nu ser detta så finns det då två huvudspår för hur vi ska göra något åt det. Självklart ganska polariserat formulerat men debatten blir ibland precis så polariserad. Jag bryr mig heller inte om att formulera mig helt likvärdigt kring dem utan känner att det är ärligare att säga att jag föredrar det första.

1. Sverige lär av de länder som lyckas, höjer lärares löner, status och karriärmöjligheter och satsar stort på att rekrytera duktiga lärarstudenter och sen vidareutbilda lärare kraftfullt.
2. Sverige väljer en linje där eleverna väljer fritt vad de vill göra och lärarna blir till handledare och behöver inte kunna så mycket. Förr eller senare kommer det lyckas enligt principen trägen vinner.

Detta vägval är fortfarande inte avgjort. Politikerna bråkar om andra frågor och hamnar på nästan samma förslag ändå. Det andra alternativet växlar upp och kampanjen för att vi ska överge vanlig skola intensifieras. Så kallad förskolepedagogik torgförs långt upp i åldrarna men har då tappat reglerna och strukturerna som var så viktiga för barnens trygghet på förskolan. Lärare behandlas som en likformig klump och långa samt svåra utbildningar tillmäts inget extra värde.

En av de mer framträdande personligheterna för det andra spåret, Troed Troedson, han hävdar att  det är bra med en polarisering. Nu håller jag inte med honom så ofta men han har som ganska ofta någon poäng och jag tror att vi närmar oss ett vägskäl. Det är nog så att det är troligt att vi hittar lösningar någonstans mellan de två alternativen men jag ser egentligen inga som helst fördelar med att hamna nära alternativ två. Det blir alltså lite av en kamp där vi då försöker vinna vanliga förnuftiga människor för vår ståndpunkt fastän de ofta känner att de inte vill ta ställning för att de vet för lite. Samtidigt som jag förstår dem är kampen mellan skolfalangerna så hård att frågan helt enkelt bubblar upp som något där alla måste ta ställning.

När vi lär av andra länder så inser vi att lärares löner måste höjas och de måste differentieras efter utbildning och uppdragets svårighet. Spår två förespråkar alla möjliga alternativ och vill gärna ha ett synsätt där alla lärare är lika och om några är viktigare så är det lärare som arbetar med de yngsta och de som har störst svårigheter. I Uppmärksamma stegringen i svårighetsgrad visar jag att duktigare och mognare elever kräver mer av sin lärare. Kombinerar man detta med att även om variationen är jättestor så är det tydligt så att de elever som åtminstone inte är svaga i skolan är de som har särklassigt mycket större chans att klara något av samhällets toppjobb. Det är inte från den svagaste tiondelen vi får vare sig professorer, entreprenörer eller ledare. En differentiering av lön så att lärare för senare år och med svårare ämnen premieras är helt enkelt så mycket rättvisare och lösningsinriktat.

Tar vi specialexemplet att råda bot på bristen på NO lärare på högstadiet så finns det ett förslag om att öka intagning till naturvetenskapligt basår och därmed råda bot på bristen. Det kan ju vara en bra idé men knappast en lösning på hela bristen. Allt kanske är möjligt i teorin men jag menar nog att det är många som skulle möta en alldeles för lång resa in i läraryrket. Vi lärare märker ju också att vi får kollegor som av olika skäl inte mäktar med yrket och går in i väggen eller lämnar det. Lyckas vi inte fånga upp de med goda förutsättningar för fysik och kemi så blir det helt enkelt övermäktiga utmaningar för de som försöker.

Jag hade ett bra samtal med en man som i mångt och mycket sympatiserar med spår två. I vårt samtal försökte jag berätta om att det finns väldigt få elever som inte går igenom en ren livskris under sin skoltid. Mobbning, utfrysning, självmordstankar, sociala problem, det låser sig inom lärandet, de är för blyga osv osv. Då försökte jag också förmedla den där obehagliga känslan som lärare hela tiden får leva med, den av att vi aldrig räcker till. Skolinspektionen: Lärare dåliga på att anpassa undervisningen stampar rätt på denna ömma tå genom att lägga ansvaret helt på att lärare ska bli duktigare. Det är verkligen ytterst få lärare som har kompetensen att möta alla elever men samtidigt vill jag också rikta strålkastarljuset på de som gör det ena underverket efter det andra. Jag är verkligen övertygad om att jag har kollegor som räddar människoliv. Att alla som genom ett trollslag ska lyfta sig och bli som de superlärare som lyckas är inte realistiskt och inte ens sjysst då vi människor alltid uppvisar prestationsskillnader. Detta måste tillåtas även inom läraryrket. Min tanke om hur vi får en skola som blir bättre på att möta barn handlar mycket om att ta avstamp i befintliga lärare och försöka rekrytera de som är riktigt duktiga tilll yrket både som avlastning och inspiration för de som finns där. Dessutom måste vi observera att Vi lärare behöver olika uppdrag.

Nu har jag väl egentligen bara argumenterat för att förbättra förutsättningarna för läraryrket och den andra stora delen som handlar om att barnen behöver ett centralt innehåll definierat av vuxenvärlden har jag inte gett mycket plats. I och med att vår skola ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet så går jag dock till vad som av många anses vara den särklassigt viktigaste pedagogiska forskaren, dvs Lev Vygotskij. I boken Tänkande och språk genomför han en gedigen diskussion kring vardagliga och vetenskapliga begrepp och visar på att för det senare har vuxenvärlden en avgörande betydelse för barnets lärande och utveckling.

Det jag har observerat, det är att när läraren verkligen är närvarande och finns där helt uppslukad av elever och ämnets innehåll då kan det faktiskt uppstå magi. Där 1+1 inte bara är 2 utan mer. Receptet från länderna som lyckas är så tydligt. Det är inte ett recept på hur lektionerna ska genomföras. Det är ett recept med fokus på lärarna, där de duktiga studenterna vill bli lärare och dessa sedan möter en skola som lockar och belönar ständig vidareutvecklilng.