Ansträngning, effekterna kommer långt senare

Nihil sine labore – Inget utan arbete

Den här lilla essän ägnar sig åt de ansträngningar vi gör för och i skolan. Med utgångspunkt i Vygotskij belyses hur elevens arbete gradvis ger mer och mer kunskap och visst kunskapsarbete ger kunskapsmöjligheter i en situation långt senare. Genom att spegla motivationen till att anstränga sig i skolan i både två faktor teorin och tankar om inre motivation belyses hur ansträngningen uppnås. Lite enklare matematiska resonemang leder sedan fram till förståelse för den löptid våra ansträngningar för och i skolan behöver för att få effekter på saker som välfärd. En liten titt i skollagen visar sedan i vilken utsträckning denna stöttar oss i att skapa utveckling i skolan. Den här essän har som utgångspunkt att ansträngning är en avgörande del av utveckling.

”Tänkande och språk” Vygotskij (1934) ses som ett helt banbrytande verk inom pedagogik och bygger på oerhört omfattande empiriska studier, som senare forskning har haft svårt att komma i närheten av.  Den belyser på flera sätt hur språklig utveckling och kunskapsutveckling hänger samman men här väljs vad den säger om progression för lärandet. Där den visar sådant som att förståelsen av ett kunskapsområde förändrar hjärnan så att möjligheten uppstår att ta till sig andra orelaterade kunskapsområden som tidigare varit omöjliga att erövra för individen. Den visar också att det Vygotskij kallar vetenskapliga begrepp, dvs mer abstrakta företeelser, är sådant elever kan erövra förståelse för tidigare än de vardagliga begrepp som vi spontant upptäcker med ökad erfarenhet. Förutsättningen för detta är skola.

Att eleverna har mest möjlighet till utveckling när de möter ny kunskap som varken är för lätt, redan erövrad eller för svår det benämner Vygotskij den proximala utvecklingszonen. Det djuplodande arbete som gjorts för att betona att undervisning ska läggas på rätt nivå är ett av de mest använda resultaten även om det kan låta självklart. Dock får detta effekter på hur undervisning ska genomföras med gradvis ökad svårighetsgrad som inte blir lika självklart för alla när det hamnar i konflikt med stora heterogena grupper, inkludering etc. Vygotskij ger ett väldigt starkt stöd för progression, där elever erövrar mer och mer, så att de kan ta sig an ännu svårare utmaningar. Slutsatser om att alla inte kommer att nå lika långt blir då nödvändiga att dra. Vad får progression för effekter på elevernas motivation? På vilket sätt påverkar det vilka effekter deras ansträngningar får?

För att beskriva motivationsmöjligheterna i skolan appliceras Herzbergs två faktor teori Pardee (1990) som handlar om att det finns både motivatorer och hygienfaktorer. Motivatorer är utmanande arbete, uppmärksamhet och ansvar medan hygien faktorer är sådant som anställningstrygghet, lön och förmåner. Motivatorer skapar drivkrafter medan de andra bara kan ge en motsatt effekt när de är dåliga. Det går då att konstatera att hygienfaktorerna som är vanliga i arbetslivet inte passar för skolan. Dock kan andra faktorer som mobbning etc. vara kraftigt demotiverande. När det gäller motivatorer så har ju många praktiserats inom skolan men de flesta motarbetas numera då det upplevs negativt att några elever får fördelar som andra inte får. Skolan är därför mycket begränsad i att få använda någon direkt motivation för ansträngning.

Det talas mycket positivt om att skapa inre motivation istället. Inre motivation beskrivs exempelvis av Ryan et al (2000) och tar upp tre saker som stärker denna: ”competence, autonomy, and relatedness”.  Den första faktorn kan beskrivas som att ha kontroll, känna sig trygg med att kunna klara uppgifter, utmanad men inte osäker. Här går det direkt att relatera till Vygotskijs proximala utvecklingszon dvs. när eleven får lagom utmaningar så stärks den inre motivationen. Den andra faktorn handlar om att få bestämma själv, ta ansvar, skapa sitt eget. Detta kan tyvärr hamna i konflikt med att vi också vet att elever växer av samarbete som ju förstås kräver avsevärd anpassning efter andra. För den tredje faktorn ömsesidighet, släktskap, syfte så kan man kanske spåra två olika huvudspår där det första spåret poängterar omgivningens reaktioner, positiva återkoppling från de andra i gruppen medan det andra spåret mer poängtera att syftet med det som görs ska vara positivt ur ett mer generellt perspektiv. Det här är faktorer som skolan absolut kan påverka men de har en mer långsiktig effekt så läraren som ökar den inre motivationen hos eleven kanske inte hinner upptäcka effekten själv. I praktiken kan åtgärder för att skapa denna inre motivation också hamna i konflikt med varandra eller andra mål. Eget arbete ger ju mycket autonomi men risken för misslyckande ökar kraftigt så känslan av kompetens kan skadas. En grupp närstående eleven kan ju ha värderingar som ligger väldigt långt från de syften och drivkrafter som samhället vill ha för skolan. De som tror att det här med att skapa motivation för ansträngning är lätt de bedrar sig storligen.

Den här essän tar ju sin utgångspunkt i att vi ska öka elevens ansträngningar och som bevis används ett riktigt gammalt ordspråk. Det går ju att studera de riktigt framgångsrika länderna och se att de inte har smartare elever, de har sällan några speciella magiska nya metoder utan på något sätt får de lärare och elever att anstränga sig lite mer och vara lite effektivare. Tiden då eleverna fokuserar på skolarbete är något längre vilket inte alls behöver betyda längre skoldagar etc. Ansträngningarna inriktar sig mer på lärande än annat.

För att inte förklaringarna av hur lång tid olika ansträngningar behöver innan de bär frukt ska bli för matematiska så tar jag upp några principer. 

• Löptid mellan inlärning och användning
• Tid för att få stort genomslag i en yrkeskår, elevgrupp
• Effektfördröjning summeras

När eleverna lär sig saker i skolan är det ofta för att de ska lyckas i sitt yrkesliv många år senare. När Lärarhögskolan inför förbättringar och skickar ut bättre utbildade studenter så dröjer det ett halvt yrkesliv innan studenterna med de nya färdigheterna omfattar halva yrkeskåren. När exempelvis undervisningen förbättras för eleverna i en årskurs så dröjer det många år innan detta påverkat tillräckligt mycket för att få en tydlig effekt på de genomsnittliga kunskaperna för alla som slutar gymnasiet. Lägger man sedan till tiden innan detta får genomslag i yrkeslivet blir det två långa löptider som summeras. När vi gör en skolreform kan vi behöva summera flera långa löptider som ger en fascinerande lång tidsrymd för att denna ska få effekt

När några bestämde sig för att skolan behövde tona ner behovet av ansträngning så dröjer de flesta effekter. De ville att inga belöningar skulle ges till de som ansträngde sig och presterade. De motsatte sig all återkoppling om att en arbetsinsatsen var dålig. Den slutliga mest långtgående tankegången var att läraren och inte eleven skulle vara ansvarig för svaga resultat. När detta gjordes var det början på en långvarig förändring där deras ambitioner mötte motstånd hos lärare som insåg svagheter men i huvudsak lyckades de ändå tvinga igenom saker med början uppifrån. Det var en långvarig process där jag beskriver de olika stegen som måste följa på varandra  så att vi får ett exempel på löptid om varje steg tar cirka 15-20 år.

• Utbildningsinnehållet på lärarutbildningen förändras i grunden genom utbyte av en stor andel lärarutbildarna mot sådana som förespråkar icke ansträngning.
• Förändrad lärarutbildning måste få genomslag i lärarkåren genom samma utbyte av personal.
• En stor andel av eleverna måste ha utsatts för det nya låta bli ansträngning 

Det betyder att de fallande resultaten som var som starkast strax efter 2010 kan ha av orsakats av en förändring som började för 45-60 år sedan. En förändring behöver förstås inte ta den här tiden men ifall den är felaktig och möter motstånd hela vägen så blir det så länge. Kan en förbättring genomföras snabbare? Troligtvis något snabbare men många beteenden kring att undvika klarspråk, ta bort ansvar från eleven och nedvärdera ansträngning är djupt intränade på alla nivåer inom skolvärlden.

Vad kommer effekterna på välfärden att bli? Det återstår faktiskt ett helt steg i samma storleksordning som de tidigare när den försämrade inställningen till ansträngning ska få genomslag i yrkeslivet. Ifall vi genast börjar kämpa för att undvika sänkning av välfärden så tror jag att vi kan uppnå minimala negativa effekter. Detta förutsätter dock en gemensam ansträngning som jag är ytterst tveksam till att det finns tillräcklig grogrund för att lyckas med. Ur ett i och för sig positivt engagemang för någon elevgrupp som har det svårt frodas idéer om läxfritt, lottning, mm som alla har det gemensamt att de skickar en signal om att ansträngning inte är viktigt. Om detta gör att vi ligger kvar i klassen medioker kunskapsmässigt ytterligare 15-20 år lär vi nog också få förbereda på oss på att ha en medioker välfärd. Som ett litet hopp om inte allt för allvarliga effekter avslutar jag med ett annat latinskt citat

patientia et patientiam – ”tålamod och uthållighet” eller ”uthållighet och en framtid”

1. Vygotskij, Lev (1934/1999). Tänkande och språk. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB.
2. Pardee, R. L. (1990). Motivation Theories of Maslow, Herzberg, McGregor & McClelland. A Literature Review of Selected Theories Dealing with Job Satisfaction and Motivation.
3. Ryan, R. M.; Deci, E. L. (2000). ”Self-determination theory and the facilitation of intrinsic motivation, social development, and well-being”. American Psychologist. 55 (1): 68–78. b
4. https://www.sydsvenskan.se/2017-06-28/jag-tycker-att-det-vore-fruktansvart-att-inte-behova-kampa-langs-vagen/