Alla elever är lika mycket värda

Vad lägger vi in i orden att alla elever är lika mycket värda? Den aktuella diskussionen om friskolereformen sätter frågan på sin spets.

Ett vanligt avstamp här på denna blogg är skollagen och jag tror att stycket här bredvid kan vara en utmärkt utgångspunkt för diskussionen. Observera de grundläggande formuleringarna om allas utveckling och förtydligandena om att även de duktiga ska stimuleras till ytterligare kunskapsutveckling.

Det finns också ett grundskydd där alla elever ska kunna få extra hjälp för att nå till upp till en basnivå som bedöms vara den rätta för att klara sig i framtidens samhälle.

Skulle det här kunna innebära att principen är att om alla ska utvecklas från sin nivå så betyder det att skolan ska ge dem lika mycket extra värde. Resurserna för varje elev ska vara lika mycket värda. Det här tillämpas förstås av väldigt många lärare men inte på några rigida sätt utan det finns förstås situationer där den svagaste eleven behöver mycket mer lärartid. Det finns förstås elever som man som lärare oftast når indirekt via andra elever och så vidare.

Alla utvecklas från sin nivå – det är lika värde

Nu är inte det den enda rättviseprincip som kan tillämpas och för att förstå den aktuella diskussionen behöver vi väga in andra perspektiv. Den finns en socialliberal filosof John Rawls som har formulerat En teori om rättvisa som blir en intressant utgångspunkt. En del tycker Rawls ligger lite långt åt vänster men eftersom jag inte tar med socialistiska perspektiv kan det kanske vara välgörande. Jag tittar på följande citat:

Differensprincipen: skillnader i inkomst och andra grundläggande nyttigheter ska ordnas så att tillgångarna för de sämst ställda maximeras.

Ur Rawls teori om rättvisa

Tillämpas sådana principer på skolan så kan man nog uppnå en stark variation för vilken mängd resurser elever bör få. Ungefär som en differentierad skolpeng där skötsamma elever med stöttande förälder skulle få mindre än en tiondel av det som elever med tuff socioekonomisk bakgrund. Försöker man sedan dessutom kompensera för intellektuella skillnader så kan nog spannet för vilka resurser skolan satsar på olika elever bli hur stort som helst.

Båda dessa principer tillämpas sedan som del av vårt samhällskontrakt. För exempelvis väldigt mycket infrastruktur så tillämpas likaregler om allt från elavgifter till allmänna vägar medan det för sjukvården och sociala skyddsnät är helt behovsprövat.

Vilken princip borde gälla skolan?

Vilka kriterier skulle man kunna använda för att avgöra vilken princip som passar skolan?

• Kunskapsutveckling, vilka principer stärker allas gemensamma inlärning?
• Ekonomisk effektivitet, vilken elevutveckling ger framtida skatteintäkter?
• Obligatorisk skola, ställer det krav på vad man erbjuder de som tvingas dit?

Vad är det som fungerar i ett klassrum? Ska vi fundera på det didaktiska kontraktet mellan lärare och elever och vilka sådan det går att uppnå. Många lärare konstaterar att själva grunden är att eleverna upplever läraren som rättvis. Tar vi sedan eleverna en och en så har de väldigt olika rättviseprinciper men det är extremt få som tycker att det är rättvist att de själva får extremt lite hjälp och stöd. Lärare med extremt olika politisk ideologi hamnar i att försöka ge eleverna något som är nära lika värde och utveckling. Det är det professionella agerandet. Kan detta kanske generaliseras till skolan och skolsystemet?

Ekonomisk effektivitet och ”är du lönsam lilla vän” väcker många känslor, de flesta negativa. Nu är det dock så att den aktuella friskoledebatten lyfter ”lönsamma”, ”billiga” elever som väljer friskolor och därmed tar med sig pengarna från de kommunala skolor de annars skulle valt. Frågan är lyft och den är egentligen inte så svår att besvara. Det är förstås alla ambitiösa, smarta och vänliga elever som vi har i vår skola som är överlägset mest effektiva ekonomiskt. Det är förstås den stora majoriteten elever som kommer att skapa vår framtid, utveckling och välfärd. Lyckligtvis så kräver dessa elever inte någon gräddfil i skolan utan bara att bli behandlade någorlunda sjysst.

Till slut funderar vi på den moraliska aspekten av obligatorisk skola. När samhället tar sig rätten att tvinga eleverna att gå i skolan under 9 år. När politiker sålt in den idéen som bra för alla barns utveckling. När vi lyfter elevdemokrati och elevens inflytande på sin skolgång. Finns det då minsta lilla tvekan om att rättvisa är att elever ges lika värde att utvecklas från sin nivå.

Lite förtydliganden till principen

Vi kan gå mycket djupare kring överväganden i klassrumssituationen.  Alla elever är lika unika reflekterar kring hur många olika behov eleverna har i ett klassrum och det är inte något likformigt bemötande som ger dem lika värde. Aspekten att en pedagogisk strategi för att skydda vissa elever från det som de kan uppleva som obehagligt istället är till skada för de andra tas upp i Möt individerna i grupp. I Ansträngning, effekterna kommer långt senare så poängteras att skolan har ett uppdrag som går ut på att få eleverna att hela tiden arbeta mer. Slutligen så tar jag mig an progressionen som är så viktig för att skolan ska lyckas i Uppmärksamma stegringen i svårighet!

Med en bärande princip för en bra skola så väcks ständigt nya frågeställningar. Vilka gruppindelningar stärker skolan? Vilket innehåll är viktigt för olika elever? Ska vi prioritera upp anpassning för elever som har svårt för detta? Kan valfrihet användas mer och bättre för att ge eleverna tillräckliga utmaningar?

I vilken utsträckning innebär den här slutsatsen förändringar av dagens skola? Vi dyker ned i ett typiskt klassrum och ser att vanligen får vissa elever mycket mer stöd än andra och är det ett brott mot principen om lika värde? Det behöver det inte vara för vi lärare måste inse att vårt val av huvudsaklig undervisningsmetod och vilket innehåll vi lyfter är olika bra för olika elever. Därför måste vi kompensera de elever som vår undervisning passar sämre för. Lika värde till alla kan influera vårt långsiktiga arbete och få oss att utvärdera att vi når alla starkare och svagare i klassen, byta både huvudfokus och vilka som får mest uppmärksamhet i olika situationer men det handlar om små förändringar. Vi lärare har alltid landat i vilka vi själva är och gjort viktiga insatser på olika sätt. Gudrun Neil, en vanlig lärare ska vara ett sätt att inse att den viktigaste delen av skolan fortsatt sker på olika sätt där vi är sanna mot oss själva och där detta är viktigare än fina ord uppifrån.

Det här med dyra specialklasser, elevassistenter, smågrupper, tvålärarsystem, extraundervisning är det så att vi ska göra stora förändringar av skolsystemet då dessa elever får så mycket mer än andra. Nej det hävdar jag inte utan alla ska i och för sig utvecklas från sin nivå men ibland behöver själva miljön ändras för att elever ska ha en fungerande lärmiljö. Vi behöver förstås utvärdera vilket innehåll dessa elever behöver och utagerande elever behöver lägga mycket fokus på att träna anpassning precis som att ett blint barn lägger mycket kraft på blindskrift. Vi behöver förstås också effektivisera de åtgärder som läggs på dessa barn.

Att alla ges lika värde i skolan är ett långsiktigt mål för en ständigt bättre skola.