NPF ett moraliskt dilemma

En föreläsare som själv hade ADHD berättade om sin uppväxt och att under efterrätten måste han vara tyst så att syskonen fick en syl i vädret. Vad känner du inför syskonens situation? Många berättar om syskonrivalitet och vikten av att få uppmärksamhet och smärtan i att känna sig mindre värd. Att samsas under efterrätten för att ett syskon tar all plats resten av tiden vad gör det med barn? Föreläsaren avslutade med att barn med ADHD ska ha de roliga jobben. Hur skulle det kännas om din arbetsgivare hade den principen för era arbetsuppgifter?

Så ska skolan fungera bättre för elever med adhd – Skolvärlden är bara ett exempel på mängder av material som ges ut för skolan ska anpassas efter behoven hos elever med NPF. Det är dock tyvärr betydligt svårare att få fram information kring hur andra elevers skolsituation ska skyddas. Läser man på i exempelvis Extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram – Skolverket så är det tydligt att stöd vid funktionsnedsättning är ett ska krav på samma nivå som alla elevers utveckling. Det finns alltså inget stöd för prioritering av endera utan i alla situationer är kravet både och.

Något viktigt i skolan hotas av detta dilemma

Gör vi en liten historisk tillbakablick så inser vi att aggressivitet och förmågan att slåss var viktigare förr i tiden och tittar vi i romaner kan vi snabbt inse att hjältarna var duktiga på att slåss. Under 1900-talet så började kunskaper att uppvärderas kraftigt och vi fick mycket mer av en meritokrati. Meritokrati är förstås grunden för vår stora utveckling av global välfärd men samtidigt kanske inte skolan ska värdera vilka som är värda utveckling eller ej. Jag låter dock en förälder med ett barn på Johannebergsskolan komma till tals kring vilket hot utagerande elever kan innebära.

Du är 8 år och lever med den här känslan varje dag. Du förstår inte de båda pojkarna i klassen som hotar, slåss, puttas, kallar dig för fula saker och är elaka. Du är 8 år och förstår inte varför de vuxna inte gör något. Du är 8 år och du får sitta och vänta nästan hela lektionerna på att det ska bli lugn och ro i klassrummet så att du får hjälp att förstå de uppgifter du ska lösa i matten. Du ser att de här pojkarna inte följer reglerna ni enats om i klassen, att de inte lyssnar, att de skrattar och skriker hysteriskt utan anledning. Ofta blir du rädd, ängslig och kan inte alls koncentrera dig på att lära dig saker du vet att du borde kunna nu. Dagarna går, du är 8 år och i takt med att tiden flyr, förlorar du ditt förtroende för de vuxna som inte ser, hör eller gör något.

Detta var ett utdrag ur ett längre inlägg: Öppna ögonen för den tickande bomben

I En städerska om rättvisan i skolan funderar jag på om en hel del av det strävande efter jämställdhet som funnits för skolan har fått motsatt effekt i många fall och blivit ett sätt att få ta plats för de som har svårt för kunskaper och vill hävda sig på andras bekostnad. Alla elever är lika unika är ett inlägg som tar upp många olika aspekter på elevers olikheter. Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft är något den här bloggen ofta refererar till för att visa hopp och möjlighet när det gäller att möta många olika behov.

Det finns en stark koppling mellan detta dilemma och inkludering. Åtgärda de svåra problem inkludering innebär diskuterar vilken tillspetsad situation som uppstått när det gäller prioriteringar av elevbehov. NPF dilemmats ökade inverkan på skolans val hänger ihop med detta. Jag påminner om en moralisk princip i Alla elever är lika mycket värda och förordar att den används för att trassla oss ur svåra moraliska avvägningar.

Till förmån för den inkluderande pedagogiken i svenska kommunala grundskolor, har du som 8-åring förlorat förtroendet för vuxenvärlden och ser skolan som ett helvete där du tvingas förvaras. Ingen gör något trots att du skriker på hjälp. Inte ens dina föräldrar som har LOVAT dig.

Ytterligare ur samma text: Öppna ögonen för den tickande bomben

Stöd räcker inte för att alla elever ska klara kraven” diskuterar sedan en viktig del kring skolans möjlighet att uppfylla skollagen. Ska kraven om särskilt stöd är därmed omöjliga att uppnå och de flesta skolor sitter fast i att inte uppfylla lagkrav. En del skolor tummar därmed på det andra ska-kravet om alla elevers utveckling men priset blir högt och det ger sällan någon skillnad för eleverna som har det tuffast. Skolor måste gör prioriteringar mellan elevbehov trots att dessa enligt skollagen SKA uppfyllas.

De som engagerar sig för barn med NPF har organiserat sig på kraftfulla sätt i organisationer som Attention medan däremot barn som far illa av inkludering dyker upp under kortare perioder och det skapas elevflykt och lärarbyten så att dynamiken är så mycket större. Ofta kraschar en klass under ett år eller så men sedan delas eleverna upp på andra klasser där de flesta får det bra och det är andra elever som får det dåligt istället. Friskolorna erbjuder en flyktväg som kan ha fördröjt kraschen för överinkluderingen men samtidigt så kommer dilemmat att kvarstå och ju större andel elever som går i friskola desto oftare ställs de inför samma problematik. Berättelserna om föräldrar som flyttar runt sitt barn till en hel serie av skolor innan barnet finner trygghet blir bara allt fler.

Ditt barn har rätt till sin utveckling men ofta kompromissas detta bort under långa perioder”. Att vi möter föräldrar som vet detta är ett starkt växande dilemma för alla verksamma i vår skola. Det gäller ju för alla barn och inte bara de med NPF. När politiken och lagarna inte gör prioriteringarna så kommer förstås istället kraften hos olika gruppintressen att avgöra skolans väg.

vill jag att du som läser detta, byter plats med pojkarna som inte kan sortera alla ljud och synintryck, som glömmer allt som sagts från en sekund till en annan, som inte kan ta en instruktion, inte kan sitta stilla. Som för att dölja sina egenupplevda brister, slår, sparkar och kränker andra varje dag.

vill jag att du som läser detta, byter plats med 8-åringen som varje dag upplever ett helvete och blir slagen och kränkt.

Avslutande utdrag ur inlägget: Öppna ögonen för den tickande bomben

Om janlenander

59-årig gymnasielärare i matematik, fysik och teknik med bakgrund som civilingenjör och arbete på Patentverket, Ericsson och Choicebridge. Två gulliga döttrar och en härlig hustru.
Detta inlägg publicerades i skolutveckling. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s