Uppdrag i samhällets tjänst – ett lärartyck (nr 83)

Kanske kan de ses som steg som bygger vidare på varandra till något fintAtt läsa var så underbart härligt roligt och jag läste verkligen allt men centralast var verkligen riddare, upptäckare och hjältar av olika slag. Kunskap är för mig den rikaste av världar men drömmarna handlade ändå om att göra något av kunskapen och fälttågen i skogarna med vännerna var fyllda med sinnrika fantasier hur man skapar. När jag valde yrke, så var läraryrket inte ens  tänkbart för det fanns inga hjältar i det. Mina lärare hade varit duktiga, roliga och mött mängder av mina behov av stöd och vissa hade också hunnit med att riktigt utmana mina förmågor men hjältar var de inte för mig.

Mänsklig kunskap har nästan alltid varit en hjärtefråga, någonstans blev jag väldigt övertygad om att kunskap kan motverka krig, bota sjukdomar och ge oss mat, skydd och värme. Det jag dock framför allt sett är att kunskap i sig själv är en oerhörd källa till glädje och känsla av att göra något viktigt. Att forska, att uppfinna och bryta ny mark var det som jag såg som själen i ett gott samhälle, ett samhället som utvecklas till det bättre. Det var nog ändå förutbestämt att jag skulle bli lärare, det har alltid varit roligt att få andra att upptäcka kunskap och vare sig jag var konstruktionsansvarig, teamleader, projektledare eller chef så drogs jag till arbetsuppgifter som handlade om lärande.

Jag har ett uppdrag som handlar om att hjälpa unga människor att utvecklas och skapa sig ett bra liv. Det handlar om ett innehåll som är avgörande för individens utveckling och som vi enats kring i vårt demokratiska land. Det handlar kunskapsområden inom vilka jag har lagt ner stort engagemang på att få förutsättningar för att bidra med något viktigt.

I Norge vid Rosendal så ger utsikten översikt över utmaningarna

Det är inte troligt att ungdomarna ser mig som någon hjälte men det är ändå det jag försöker bli. Att vara modig är något jag tror är viktigt för en lärare  och det bör förstås kombineras med ödmjukhet och tolerans men jag tror inte det är möjligt att bli älskad av alla. Däremot är det möjligt att tycka om alla sina elever och samtidigt en nödvändighet om man ska lyckas lära dem saker. Att möta alla elever där de är, att möta dem med något viktigt är något som gör mig glad och som jag tycker är viktigt. De stora hjältedåden, det mest banbrytande har skapats med samarbete och jag fascineras över den stora kraft som finns i gruppen, när eleverna börjar hjälpa varandra, det är först då man har möjlighet att lyckas med den stora utmaning skolan innebär. Att lyckas möta alla elever har jag bara ett sätt att lyckas fullt ut med och det är när eleverna hjälper mig.

Innehållet som jag möter dem med är alltså oerhört centralt och jag ställer mig förstås ständigt frågan varför eleverna ska lyssna på mig. Relationer är avgörande i den moderna skolan och det behöver man skapa med eleverna men jag vill absolut inte att eleverna ska lära sig för att ”Jan är så sjysst”. Relationen behövs för att de ska tro att jag vill dem väl och att det jag säger är sant och den ger mig stor glädje men det är ändå för att hjälpa dem till ett viktigt innehåll jag är där. Jag räknas garanterat till de som skaffat sig mycket utbildning men som ni ser av mitt inlägg Framtidsämnen på skollyftet så funderar jag ständigt på vad som kommer härnäst. Ett viktigt innehåll är en förutsättning för skolan.

Ett skorrande lärartyck som ger måbra känsla som refererar vidare till #lärartycket 46 får dock balansera allt det positiva jag upplever kring elevmöten, innehåll och hjältedåd. Jag är inte nöjd med det jag lyckas med och inte alls nöjd med hur svenska skolan sköts. Yrket lyckas inte locka till sig tillräckligt många av de riktigt duktiga, svensk skolforskning har nästintill gått i stå och alldeles för många skolproblem förblir utan åtgärd. Att en majoritet lärare gör ett fantastiskt arbete och att de flesta elever trivs i skolan och med lärarna räcker liksom inte då skolan är så viktig att vi måste komma mycket närmare i att möta alla. Ett stort engagemang klarar inte av att fortsätta säga ”foten i kläm, jajamen ;-)” utan måste få utrymme att vara kritiskt också. Skolan har inte en huvudman som lever upp till sitt ansvar och det finns alldeles för många som förvirrar begreppen av ideologiska skäl och det är något  vi måste hjälpas åt att rätta till. Vårt uppdrag är att alla elever ska erbjudas ett innehåll som är viktigt för dem.

Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft är den grundtes jag för fram. Skolan ska möta så många olika elevbehov och då behöver vi en skola som lyfter fram lärares olikheter som det bästa sättet att nå i stort sett alla.

Jag kommer nog inte bli någon hjälte som lärare men det är ändå strävan efter att bli det som spelar någon roll. Det är resan, inte målet som är viktigast. Det jag vet är att jag har ett uppdrag, ett uppdrag som spelar roll, ett uppdrag som är värt att kämpa för.

Publicerat i skolutveckling | 11 kommentarer

Hur kan man arbeta med Samhällskunskap?

Det här inlägget är nästan en recension av ett examensarbete men jag utvidgar det lite och vågar mig därför på den lite modigare rubriken. Det avgörande för detta är dock det lilla ordet kan som visar att det handlar om ett möjligt sätt, inte om ett sätt man bör, inte om ett sätt som behöver vara optimalt. För den nyutexaminerade samhällskunskapslärare som vill få mycket praktiskt tillämpbara tankar att bygga sin undervisning kring så rekommenderar jag Johan Kants bok, Yrke lärare eller något av de otaliga inlägg där han diskuterar seminarieundervisning tex Yrke: lärare del 6. Boken innehåller också flera konkreta elevfall som är mycket inspirerande för den som vill växa som lärare. Jag har dessutom under min lärarbana mött många samhällskunskapslärare med spännande erfarenheter som de varit mer än villiga att dela med sig av. Detta har varit oerhört givande för mig som undervisar om teknik men ofta med ett samhällsperspektiv på hur man lyckas med teknikutveckling. Kollegorna är den bästa hjälpen för lärare som är nya i sin roll.

hur lär den lilla ugglan sig?Nu dock till själva examensarbetet, inläggets huvudnummer, Entreprenöriell Samhällskunskap och ni inser att själva frågeställningen är lite trendig men jag tycker om lite trendiga och nya saker om de ändå behåller fötterna på jorden. Så här är frågeställningen formulerad:

Hur kan man som lärare i grundskolans senare åldrar arbeta med entreprenöriellt lärande i ämnet samhällskunskap så att undervisningen lever upp till LGR 11:s formuleringar om entreprenörskap och informations- och kommunikationsteknik i skolan?

Det är till att börja med oerhört intressant för alla lärare att fundera kring hur de nya generella förmågorna enligt Lgr 11 kan komma in i respektive ämne. Fredrik Karlsson, skribenten använder vidare ordet kan i sin frågeställning och som ingressen på mitt inlägg visar så ser jag mycket positivt på detta. Jag anser att examensarbeten nästan uteslutande borde nöja sig med denna nivå och jag anser att även uppsatser och avhandlingar på högre nivå skulle var ärligare om de nöjde sig med kan. Med just denna frågeställning har jag ett ytterligare skäl  till att jag tycker det är ett bra val. Just när det gäller IKT och entreprenörskap upplever jag att det redan finns alltför många pekpinnare om hur andra ska göra. Det är väldigt viktigt att sätten för att införa detta anpassas efter både ämnets innehåll och lärarens förmågor.

I Norge vid Rosendal så ger utsikten översikt över utmaningarna

Karlsson har valt metoden ”kvalitativt litteraturstudium” och han redogör också för hur metoden är utformad. Han har inte speciellt mycket förslag på hur han skulle kunna komma tillrätta med svagheterna hos metoden och min bedömning är att metoden är ett mycket svagt verktyg till och med om resultatet ska bli ganska svaga rekommendationer. Jag anser att kvalitativt litteraturstudium bör vara en mycket omfattande del av förberedelserna för vetenskapliga avhandlingar och att alla som ska producera något inom forskning bör ha tagit reda på exakt var vetenskapens ståndpunkt ligger innan de gör något annat. Karlssons examensarbete har intressanta referenser men det gör inte intrycket av att ens vara i närheten av att beskriva vetenskapens ståndpunkt. Det är dock inte rimligt att begära för ett examensarbete då det borde innebära flera års inläsning. Examensarbetet klarar sig dock undan allvarligare kritik av metodval pga sin avgränsade frågeställning.

Litteraturstudien genomförs med att Karlsson:

försöker förstå helheten i den text man läser för att sedan gå tillbaka och läsa de olika delarna i texten. Det man sedan som forskare försöker göra är att man tillsammans med sin egen förförståelse tolka såväl helheten som de olika delarna i texten

Att man vid en litteraturstudie försöker strukturera sitt arbetssätt och se till så att man har bra koll på vad som kommer från olika källor känns som en självklarhet. Jag tror att Karlsson vunnit på att bara beskriva sitt eget strukturerande och inte hänvisa till den ”hermeneutiska spiralen”. Hermeneutiken är ett ytterst stort och svårgripbart område och jag tror varken att en examensarbetare inom pedagogik eller hans läsare kan ha den nödvändiga insikten  i området för att det ska vara lämpligt att använda begrepp från detta område.

Referaten av tidigare forskning är trevligt och enkelt skrivet men för lärare som gått färdigt utbildningen och fått mer erfarenhet om olika perspektiv kan informationen upplevas som av lite väl grundläggande natur. Ett perspektiv på lämpligt innehåll som tog sin utgångspunkt i att samhället har långtgående ambitioner för alla elever skulle nog förtjänat att lyftas fram i större utsträckning. Det är ju faktiskt den verklighet vi lärare möter i dagsläget.

Jag funderar kring entreprenöriellt lärande och hittar en definition:

”Det är en lärandeform i vilken eleven i samspel mellan skola och näringsliv får arbeta med verklighets förankrade uppgifter.” (Otterborg, 2011, s.25).

Det är en definition som får mig att fundera kring vad som egentligen är nytt. Att låta eleverna möta näringslivet har förstås alltid varit svårt att åstadkomma i praktiken men vilka lärare är det som inte arbetar med verklighetsförankrade uppgifter sedan lång tid tillbaka. Jag får en känsla av att våra politiker hade önskat att skolan skulle ge eleverna inblick och förståelse för hur våra nuvarande entreprenörer arbetar, vad de behöver ha för värderingar, hur de lyckas, vad som krävs av dem etc. Examensarbetet indikerar att politikernas önskningar kommer att tillgodoses i väldigt liten grad vilket kan kännas oroande. Vad det får för konsekvenser är en frågeställning som samhällskunskapslärarna borde försöka besvara. Det är en sådana analys som just de borde ha bra utbildning för. Jag har ett mycket positivt intryck av nuvarande samhällskunskapsundervisning men hur lärare ska möta nya samhällsfenomen och samhällskrav kring entrepenörskap är en utmaning de inte kommer kunna backa från.

Min spontana reaktion inför tillämpningen av det som tas upp i examensarbetet är att om Karlsson själv använder det så kan det skapa en mycket variationsrik och rolig undervisning men jag hittar så många dolda arbetsuppgifter för att lyckas med alla elevmöten att jag undrar hur de ska hinnas med. Jag återknyter till Johan Kants bok Yrke: lärare och hans berättelser om hur mycket han arbetade som nyutexaminerad lärare med höga ambitioner. Samhällskunskapslärare kommer inte att komma undan att möta kraven på att eleverna ska ha mer förståelse för entreprenörskap men de flesta kommer ändå att ha mer nytta av att fundera kring hur de lyckas med seminarieundervisning. De flesta kommer också ha mycket nytta av att ha funderat igenom hur de lyckas utan att arbeta ihjäl sig.

Publicerat i skolutveckling | 7 kommentarer

Försvara lärarkåren

ska vi ta en liten fundering kring hur vi gör ....En diskussion hos Helena von Schantz, Världens bästa skitskola i Almedalen väcker många tankar kring attackerna på lärarkåren. Följande kommentar av Bertil Törestad får bli utgångspunkt för en analys av lärarna: ”Lärare försvarar sig inte utan de skyller ifrån sig och tror att de därmed blir av med hela ansvarsbördan” och jag ska försöka hitta distinktionen mellan försvar och att skylla ifrån sig medan jag utvecklar ett försvar för oss lärare.

Vad är då anklagelsen?

  1. Jag börjar med Gösta Brodin i Åstorp som 1982 med sitt ryckande i låsta skolportar

    I Norge vid Rosendal så ger utsikten översikt över utmaningarna

    på loven kom med anklagelsen att lärare arbetade för lite.

  2. Följer upp med citat av Bertil Törestad ”sorgligt med bristen på ämneskunskaper (och didaktik) hos lärarna i den svenska skolan” och ”en hel del lärare är dåligt utbildade pga låg kvalitet på synen på kunskap i lärarutbildning (och skolforskning)”
  3. Avslutar med Malin Siwes attack om att lärare ska ta ansvar för allt från betygssystem till lönesättningsprinciper: Låt stå, lärarpampar! Det blir verkligen en fullständig lista  över anklagelser även om det kallas tips om ansvar vi ska ta.

På punkt 1 är det knappast så att lärare skyller på någon annan part, även om det blivit sorgligt mycket internt skyllande om att de finns andra lärare som är lata, bara inte vi och våra kollegor, gärna en lärarkategori så annorlunda som möjligt. En försvarsadvokat skulle nog göra en hel del av att Gösta Brodin var en rejält otrevlig människa som vevade vilt och drogs till mycket extrema åsikter. De kraftfullaste angreppen om arbetstiden har oftast kommit från människor med vassa armbågar. Det borde väl gå att undersöka en så påtaglig sak som arbetsinsats så att försvaret skulle kunna vila på lite mer faktamässig grund men tyvärr finns inte någon så objektiv undersökning att jag skulle vilja kalla den vetenskaplig. När jag bytte till läraryrket så trodde jag att min arbetsinsats skulle gå ner men upptäckte att det blev tvärtom så det är viktigt att påpeka att anklagelsen har lika lite faktamässig grund. Jag har sedan dess gjort ganska omfattande egna undersökningar av lärares arbetstid och funnit att de flesta arbetar mer än medelsvensson men något som är ännu intressantare är de diskussioner jag haft med barn till lärare som verkade på 1980-talet och att jag därvid funnit att deras föräldrar hade mindre tid för hushållsarbete och sina barn än mina icke-lärare. En argumentation som i inlägget Okunnighetens makt skulle förstås kunna användas för att såga detta försvar men det är självklart så att de undersökningar som de som anklagar lärarna gjort är behäftade med samma svagheter. Tycker dock att bevisbördan ska ligga hos den som anklagar och att lärarna ska behandlas som oskyldiga tills motsatsen bevisats.

Den intressantaste punkten är den om ämneskompetens och den där till kopplade didaktiken. Lärare klagar ofta över hur nonchalant arbetsgivaren är till detta och hur lite möjlighet till fortbildning som finns inom detta men en lärare med för låg sådan kompetens kan inte skylla på arbetsgivaren. Något som är så centralt för läraruppdraget kan inte bli arbetsgivarens ansvar, det ansvaret stannar hos den enskilde läraren oavsett hur dåligt arbetsgivaren agerar. Jag blir oerhört chockerad och illa till mods ifall jag stöter på en kollega som hävdar att nu med internet lätttillgängligt så finns kunskapen också bara en knapptryckning bort och skolan ska fokusera på annat. Det kräver ännu mer förståelse och förkunskaper för att kunna välja relevant information än de tidigare behövdes för att utnyttja information. Den moderna tekniken gör grundkunskaper och djup förståelse till något ännu mer avgörande. Det går inte att försvara den alltför stora andel lärare som missköter ämneskunskaper och sveps med av en urvattnad kunskapssyn så försvaret får nöja sig med att försöka visa att andelen ännu inte är så stor. I boken Visible Learning så studeras effekterna av ökad ämneskompetens och de visar sig inte bli så stora, en trolig orsak enligt Hattie är att ämneskompetensen redan ofta är tillräckligt hög och att därför andra faktorer tar över. Detta säger i och för sig bara något om hur det är internationellt men så länge Sverige åtminstone står sig någorlunda väl internationellt så finns det ändå grund för att anse att motsvarande åtminstone delvis är sant i Sverige. Trenderna kan förstås gå åt fel håll men än så länge finns det många tillräckligt ämneskompetenta lärare här.Det känns olämpligt att kritisera lärare i allmänhet för brister som enbart gäller en minoritet.

Norges största stavkyrka

Den sista punkten är förstås den som är svårast att försvara då den grenar ut sig åt alla möjliga håll. Det är också den punkt som öppnar upp för mest kritik av att försöka skylla på andra. Det kan förstås vara möjligt att påpeka att ingen yrkesgrupp haft framgång genom att hävda att de tar ansvar för sådant den inte har befogenheter för om de inte genast haft en strategi för att skaffa sig dessa befogenheter. Avgränsning av yrkesroller är en viktig och svår balansgång och det finns ingen anledning för lärare att bredda en redan alltför bred yrkesroll. Jag låter Helena von Schantz genomföra huvuddelen av försvarstalet i sitt inlägg Allt är lärarnas fel 13, eller Malin Siwes sex budord eller något av de andra utmärkta inläggen i samma serie och konstaterar att den här typen av kritik säger mer om anklagarens bristande kunnande när det gäller skolfrågor än om vad vi lärare ska förändra.

Det finns områden för lärare att förbättra och arbeta med och mycket ansvar för lärare att ta men det finns ingen grund för svepande kritik av den svenska lärarkåren. I rest my case.

Publicerat i skolutveckling | 38 kommentarer

Formativ bedömning

Skollyftet har haft en serie av inlägg kring Bedömning för lärande och andraspråksutveckling del1, del2, del3 som på ett intressant sätt belyser tillämpning av formativ bedömning för att öka lärandet. Bedömning för lärande, BFL är en uppsättning praktiker för att stötta just professionell formativ bedömning och Christian Lundahls bok Bedömning för lärande används ofta som utgångspunkt. På vår skola genomgick vi en förberedelseaktivitet med bland annat videos och en enkät inför en satsning på BFL till hösten. Mitt intryck är att förberedelseaktiviteten hade mycket av ett syfte att uppmärksamma oss på hur stora effekter på elevens lärande formativ bedömning kan ha och ge oss en försmak på vilka sätt det kan göras. Ifall någon känner tveksamhet på att formativ bedömning är viktigt för elevens lärande så ta en titt i John Hatties Visible learning där formativ bedömning hamnar i topp bland viktiga faktorer.

Sven Järgenstedt börjar i inlägget Lägg inte alla ägg i en korg ägna sig åt en kritisk granskning av den stora lanseringen av formativ bedömning och hans huvudtes är att vi inte får glömma bort alla andra saker som behövs:

Det här inte Columbi ägg, placera inte alla ägg i samma korgSamtidigt önskade jag att vi inom skolan (och för den delen utanför skolan också) hade ork att läsa vidare på Hatties lista. Att bara satsa på formativ bedömning är som att lägga alla äggen i en korg. Det finns, även om alla inte är möjliga att använda, åtminstone 40 faktorer som skulle kunna ge  riktigt bra effekt på inlärningen eller undervisningen. Dessutom finns det ju faktiskt mycket som vi redan gör bra. Det är dumt att kasta ut det bara för att skapa förändring!

Det känns absolut som att jag håller med Sven Järgenstedt men min första poäng är att jag inte tycker att det här är ett enda dugg nytt. Duktiga lärare har gett eleverna återkoppling sen långt innan jag var född och min första riktiga formativa bedömning med både nulägesbeskrivning/uppnått och nästkommande steg, den fick jag för cirka 45 år sedan. Det här är ingen förlösare av vår svenska skola eftersom det redan tillämpas.

Sen understödjer jag Svens tes om att bry sig om de andra faktorerna för det är förstås nödvändigt att eleven är aktiv mellan tillfällena då den får formativ bedömning och det är verkligen en av läraryrkets stora utmaningar. Ägnar man sig mycket åt en elev är det vanligt att de andra tappar farten och man måste ha gett dem mycket motivation och redskap för att de ska hålla farten uppe. Då kommer många av de undervisningsgrepp vi redan tillämpar till heders och det finns många fler av Hatties faktorer att söka inspiration till förbättringar från.

ska vi ta en liten fundering kring hur vi gör ....Slutligen vill jag problematisera med utgångspunkten lärarnas tid. Återkoppling kräver att man sätter sig in i något eleven producerat och en enkel beräkning visar att en minuts återkoppling ska göras på minst en halvtimmes aktivt elevarbete. Denna återkoppling kräver gediget både för och efterarbete. Det finns många intressanta tankar kring kamratåterkoppling etc. för att spara tid för läraren men ingen av dessa vägar är vare sig självklar eller enkel. Elever kan ha höga förväntningar på att få återkoppling från just läraren, många elever kan känna stor olust inför att kamraterna har åsikter om deras prestationer och det här blir ju något slags grupparbete och alla lärare är väl numera medvetna om att alla grupparbeten kräver gedigen förberedelse av läraren. Alltså intressant men inte lätt att göra något som inte innebär en tydligt ökad arbetsbelastning.

Hur passar då det här med satsning på formativ bedömnig in i rådande svensk skola och vad bidrar det med? Till att börja med så får ju många lärare nu återkoppling på att deras återkoppling har varit något bra. Det är förstås roligt för lärarkåren att få känna att något vi gjort sen länge är något riktigt bra. Dessutom finns det nu ett bra utbud av inskolning för nya lärare där de kan diskutera undervisningen med sina kollegor och fundera kring hur teorierna blir i praktiken. BFL kan säkert bli över genomsnittet intressant aktivitet på kompetensutvecklingsdagar.

Det är väl när jag funderar på ambitionerna för förändringen som jag kan börja känna tveksamhet. Det verkar ju inte finnas speciellt stora insikter i hur brett metoden redan används och inte heller i varför användningen begränsas. SKL tog i ett nummer av sin tidning Dagens samhälle upp en hel del om att förbättra lärares löner etc. men den röda tråden var att minskad lärartäthet var lösning på hur detta skulle gå till inom befintlig budget. Denna tidning låg i mängd i lärarrummet så det verkar tydligt att det är ett budskap som de vill ha ut. Efter Sollentunadomen går det dessutom mängder av rykten om tuffare tjänstefördelning etc. på nästan alla skolor, även om resultatet är svårt att sia om än. Lärarnas tid är verkligen den trånga sektorn och hur BFL ska passa ihop med önskemål om minskad tid för förberedelse och efterarbete eller större klasser känns som en stor utmaning. Att få tillstånd stora förbättringar kring elevernas lärande samtidig som vi har en arbetsgivare som har stort fokus på att minska lärartäthet är för mig en stor gåta.

Johan Kant tar i inlägget Dags att släppa John Dewey upp den felaktiga polariseringen mellan summativ och formativ bedömning och går också vidare med tankar kring processmål och en polarisering mellan process och kunskapsmål. Detta ska göras i samklang. Christermagister tar i Rättvisande betyg upp att det är förmågor som ska bedömas och inte fakta. Detta gäller förstås i lika hög grad formativ bedömning. Hans slutsats om att vi måste avgränsa och begränsa användningen av betyg för saker de inte prognosticerar ger ett viktigt perspektiv även på formativ bedömning. Lärare kan även i den lilla vardagliga processen lockas långt utanför vad de kan observera eller prognosticera. Gertie Hammarberg Tersmeden tar i Vikten av kvalitativt utformade prov och andra utvärderingssätt upp att ”faran med att ensidigt fokusera på en sorts bedömning”och att detta gäller i lika hög grad formativ bedömning. Helena von Schantz har ett mer personligt inlägg Bedömning och bloggvänner i Malmö som mest handlar om hur centralt bedömning är för en bra skola. Tysta tankar tar sig i inlägget Jag är en obotlig tidsoptimist an det här med bedömning utifrån ett helt annat perspektiv.
Publicerat i Uncategorized | 23 kommentarer

Vi lärare behöver olika uppdrag.

Det ska vara lätt att vara lärare

En uggla i kvällssolen över havet

Jag hade en diskussion med en skolledare kring en stor grupp kvinnliga lärare som alla hade drabbats av utbrändhet. Vad är orsakerna till detta? Jag började i änden att fråga med utgångspunkten en kommentar om att det fungerar inte att arbeta heltid som småbarnsförälder men mötte svaret att det det ska det visst kunna vara. Jag undersökte om det här med att det inte tillsätts några vikarier och att lärarna istället ska ha förberedda lektionsupplägg kan vara ett problem men fick svaret att många lärare hellre vill göra så än få in en okunnig vikarie som strular till det. Jag undersökte om inte förberedda lektioner leder till stora mängder efterarbete och fick svaret att uppgifterna borde vara utformade som presentationer etc. så att bedömning och återkoppling kunde ske under lektionstid.

Tar vi och studerar en konkret situation med en förälder/lärare som har några stycken sådan där dagisinskolningsår då något barn är sjukt i genomsnitt en dag/vecka, dvs 20% av arbetstiden försvinner som VAB dagar som arbetsgivaren inte betalar för. Det är helt klart att okunniga vikarier är det inte många som ser någon vinst med men det finns förstås system för att kunna tillhandahålla kunniga vikarier. Vi analyserar i alla fall vidare utifrån att läraren är ansvarig för att förbereda 20% av lektionerna som självstudiepass men med flexibilitet kring att det inte går att förutsäga när de inträffar. Det är förstås ingen som orkar med en ökning av sin tjänst med 20% men vi har ju samarbete att ta till, kollegor som delar med sig av lektionsplaneringar etc. Frågan är dock om det går att ta ens en självstudieövning bara rakt av från hyllan eftersom man ju leder och sonderar gruppens kunskapsutveckling för att veta när de är mogna för en viss typ av övning och ändå måste man nästan alltid modifiera och förklara något man upptäcker när de får övningen. Vi funderar nu också på efterarbetet som ju blir en enorm backlogg av rättning av skriftliga inlämningar av den oförsiktige läraren som inte har utformat övningarna med alternativ bedömningsmetod. Det innebär ju en sådan total omöjlighet att klara så att vi funderar på vad som krävs för flexibilitet för att möta behovet av muntliga bedömningar på alla själstudieuppgifter, en planering där inte bara självstudier utan också uppföljning måste ha total flexibilitet tidsmässigt. Hur det ska gå ihop med progression i ämnet och att olika samhörande områden innehåller olika mycket skriftliga och muntliga moment är förstås svårt att addressera. Visst blir det här ett oerhört kraftfullt paket med lärarutmaningar, något som hade varit väldigt spännande för en lärare som vill visa sig på styva linan. Tyvärr ges dock utmaningarna till någon som redan har svårt att få livspusslet att gå ihop.

Här kommer listan över utmaningarna:

  1. Hur fungerar ett samarbete som blir helt enkelriktat?
  2. Hur kan man få självstudieövningar som snickrats ihop långt i förväg att ens komma i närheten att möta varje elevs behov när dessa förändras så fort.
  3. Hur kan man utforma självstudieövningar så att de blir spännande och utmanande samtidigt som att de inte finns några risker att eleven har svårt att förstå dem oavsett förkunskaper.
  4. Hur möter läraren elever som hungrar efter personlig återkoppling från läraren och detta förstärks av att läraren är mycket borta.
  5. Vilka kompetensutvecklingskrav och personlighetsändringar krävs för att byta från bedömning av skriftliga prestationer till muntliga.
  6. Hur går radikala förändringar av examinationsformerna ihop med de innehållsmässiga kraven i ämnet?
  7. Hur skapas en bra progression i ämnet där elevens förståelseväv byggs ut i lagom takt när lektionsplaneringen måste innehålla upp emot 40% flexibilitet?
  8. Hur passar flexibiliteten ihop med de krav på ämnesinnehåll och anpassning efter lärarens starka sidor som är nödvändig för bra lektioner?

Kommer du kanske på fler? Det känns inte så realistiskt att den som har ett svårt livspussel kan möta detta men hur är det med oss andra.

Finns det några som har tid över? Är det en vanlig lärarverklighet? Vi hjälper förstås en lärare som har det svårt men när vi lägger ned mycket enkelriktat hjälpande så känner vi hur vårt eget uppdrag blir lidande. Det är ingen lärare som får känna sig som de lyckas med sitt uppdrag utan alla får vi dras med mängder av krav utöver det vi klarar och öva upp vår förmåga att prioritera. Läraruppdraget innehåller den onda och den goda cirkeln och vi är alla medvetna om att ifall vi tappar fokus så förlorar vi den inspirerande positiva cirkeln där elevernas härlig utveckling stärker oss i ständiga nya positiva initiativ. Den byts så lätt i den där tröttheten som kommer när eleverna inte känner sig nöjda, det där motståndet som kommer när vi inte lyckas möta dem.

Jag tar ytterligare en utgångspunkt för att belysa frågan och refererar till Mindre klasser i skolan ger bättre resultat och högre lön. I John Hatties Visible learning visas att minskning av klasstorleken inte med automatik ger stora positiva effekter på elevresultat. Däremot tar han upp att det mycket väl kan vara en förutsättning för att komma långt med andra åtgärder. Självskattning av förmåga, bedömning för lärande och relationer lärare elev som har starka positiva effekter blir för de flesta lärare mycket bättre i en mindre elevgrupp. Det finns så många olika sätt på vilket en liten elevgrupp blir nödvändig. Sen är det dessutom så att olika lärare fungerar olika bra med många elever och det är en faktor som de underliggande undersökningarna till Hatties rapport helt skalar bort genom sitt urval av lärare. Jag tror att svenska skolan även behöver de lärare som bara mäktar med mindre klasser. De kan uppnå så bra resultat att de mer än väl fyller sin funktion. Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft har jag hävdat tidigare och jag vill bredda det till att lärare är olika är det som ger skolan kraft.

Det ska vara lätt att vara lärare

En uggla i kvällssolen över havet

Jag kopplar detta till diskussionen om lärare som inte orkar med sitt uppdrag och lyfter att skolan har allt att förlora på att köra hårda pressen här. Vi behöver söka vägar för att skapa en situation där många lärare  blir duktiga lärare genom att de ges de förutsättningar just de behöver. I ett läge där inkompetensen kryper in allt djupare i lärarkåren är inte metoden kölhalning av de som inte orkar så att vi får ännu färre som är intresserade av yrket. Den enda vägen rätt är att anpassa uppdragen så att många lärare kan få bli duktiga lärare. Den enda vägen är att skapa reserver så att den som inte orkar med sitt uppdrag kan få stöttning. I projektet skolan så går den kritiska linan via de lärare som inte orkar och för att projektet ska undvika isberget så måste just dessa uppdrag få den nödvändiga kraften över tröskeln in i den goda cirkeln där eleven skapar kraften i skolan.

Det känns förstås helt rätt att börja med det belysande kollegiala perspektivet och inlägget Uppbackning och reparation och fylla på med faran att negligera sin hälsa i Knoppen en del av kroppen. Tankar från en magsjuk lärare beskriver ett så typiskt exempel på vad just vi lärare kämpar med för kval när vi är sjuka. Undervisningstid vs planeringstid (2) är förstås en alltid aktuell frågeställning när det gäller arbetsbörda. Ökande administrationsbörda, ökad yttre press och rent juridiska processer in i  skolan är förstås rena rama katastroferna för den som redan är på gränsen och som symbol för alla dessa tar jag upp de tokiga förslagen om att sätta betyg på lärare och ett inlägg där det bemöts, Jan Björklund har nu haft rätt två gånger. Pålövning påbjuden är ett inlägg om att när kommunerna felaktigt dragit ned på resurserna för skolan, använt skolan som budgetregulator, då kan det vara dags att börja tillföra resurser istället. Som avslutning Vad kan man göra om man inte vill fortsätta att jobba som förskollärare för att belysa den där mänsklig ångesten när man står vid vägs ände och inte vet hur man ska kunna fortsätta med det man gör.
Publicerat i skolutveckling | 21 kommentarer

Fru Bouveng och hennes roll i skolan

Fru Bouveng var en kvinna som hade i uppgift att vara mina lärarinna i 5:an men hon var inte lärare. Hon var en ganska kort kvinna som rörde sig långsamt och hade håret i en prydlig knut och det var frågan om en mycket vänlig och snäll människa som fick det ganska arbetsamt med en liten nyinflyttad kunskapshungrig Jan. Hon hade bott där ute på landsbygden i Skaraborg hela sitt liv och det här med att resa och se andra platser hade aldrig varit något viktigt för henne. Hennes gudstro var av den där självklara sorten som inte ifrågasätter något av det som den lokala prästen förmedlade och centralt för hennes uppdrag i skolan var att lära ut ett gudfruktigt sätt att uppträda.

Det är inte rimligt att kräva att någon som aldrig gått en lärarutbildning skulle inse att skolans mål hade flyttats till en annan tid. Däremot är det inte rätt mot eleverna att skolledningen låter någon ”undervisa” som inte har det klart för sig. Det är inte ens ok i ”en obetydlig landsortskola”.

På gymnastiken kunde fem killar lätt rösta fram basket trots att tjejerna var många fler. När halvtimmen av morgonbön var avklarad på morgonen tyckte hon att hon gjort det viktigaste och önskemålen om att leka ”Rita gissa spring” började tidigt på dagen. I svenska och engelska böckerna hade hon knappt kommit någonstans även om hon försökte praktisera att vi elever högläste ur dem. Jag stängde förstås av detta och ägnade mig åt fantasier och påhitt. Själv undvek hon att säga något på engelska då hon insåg att hon inte kunde. Historieböckerna låg så vackra och oanvända i allas bänkar. När det gällde teckning så var det alltid fri teckning som gällde så jag valde att enbart måla avrättningar med pastellfärger så att blodet som forsade kunde bli riktigt rött.

En klass utan något ledarskap när det gäller kunskap, drabbas av någon slags letargi, oerhörd trötthet och skolklockan kommer som en befriare. En riktig lärare som visar eleverna på ny kunskap och öppnar upp perspektiv för dem, interagerar och utmanar är verkligen något att värdesätta. När skolan inte erbjuder det så blir den som ett fängelse för unga själar.

Den riktige läraren som tog över klassen måste ha rivit sitt hår många gånger då dessa landsortsbarn visade upp den mesta skrämmande okunskap på än det ena än det andra området. Klassens skolresa hade gått till Husaby kyrka flera år i rad så redan Visingsö och Gränna hade varit en stor händelse men att få åka till stora staden Göteborg i sexan var verkligen en stor sak för barn som hade vant sig vid att landsortsbarn är inte så viktiga. För mig blev sexan ett helt fantastiskt år fyllt av kunskapsresor men för flera klasskamrater blev det ett år mycket färgat av att de upptäckt hur lite de kunde.

Det är dock mycket lättare att lära barn att de inte är viktiga än att de är viktiga. I fall en klass ges ett värdelöst skolår så känner alla sig värdelösa när de upptäcker att förväntningarna på vad de skulle lärt sig låg mycket högre. Problemen hänger i på det ihärdigaste vis.

Jag hör diskussionen om att behörighetsregler och nu lärarlegitimationen som ställer till det i de små landsortskommunerna dit det är svårt att locka riktiga lärare. Hela tiden tänker jag på alla de livsöden som kan få så mycket sämre förutsättningar av att det inte satsas på lärare. Visst är alla elever värda lärare som odlar deras längtan efter kunskap.

Det här väldigt konkreta lilla återberättandet vill jag kontrastera mot mycket mer abstrakta funderingar kring den ideala läraren i Vygotskij goes neoliberal. Det känns också naturligt att komplettera med Dagens citat: lärarlöner och Låt oss indigneras forts med tankar om eleverna och jag citerar ”Men jag bekymrar mig över hur de liksom glöms bort i all denna rättfärdiga indignation”. Nuvarande VFU, Övningskolor eller annat tillför dimensionen med hur vi får riktigt bra lärare. Antibjörklundismen tar upp hur starkt motståndet har blivit mot att vi ska ha lärare som kan det som de ska undervisa i och får vara autonoma i sitt val av verktyg.
Publicerat i skolutveckling | 6 kommentarer

Vad håller kommunerna på med?

I våras startades en intensiv debatt kring den svenska skolan och varför resultaten inte förbättrats utan istället försämrats på flera punkter. Maciej Zaremba hade en gedigen artikelserie som väckte mycket debatt och nu finns som bok Hem till skolan. Alla debattörer verkade grundligt överens om att vi behöver odla lärarskickligheten som ett led i att bygga en bättre skola och ingen verkade argumentera mot att skolan behövde en rejäl satsning. SKL och kommunerna blev i och för sig ofta tydligt utpekade som skapare av skolans problem men man tycker att de ändå borde vilja visa att kritikerna hade fel. Det kändes som att de fanns en öppning för att vi lärare skulle få en bättre arbetssituation äntligen och att 2011 skulle bli ett skolår där vi vänder svenska skolan rätt.

Att lönerna höjdes minimalt och det sämsta på länge kunde ju skyllas på att vi hade ett uselt löneavtal men sen dök det bara upp mer och mer. Att reformer kräver byte av läromedel och utbildning av lärare borde inte direkt ha kommit som en överraskning men ändå så var det många kommuner som inte hade planerat in en enda krona för detta. Sen kom det ena efter det andra, personalneddragningar både på lärare och stödpersonal, ökning av administrationsuppgifter, budgetrestriktioner av mängder av olika slag och reduceringar av pengar för personalvård och motivationshöjningar. Värst känns det med vikariestopp, jag som lyft professionellare vikariehantering som en av de viktigaste vägarna till att förbättra skolan. Ännu en duktig lärarvän in i väggen är något som jag skyller på den ökade pressen i allmänhet och uteblivna vikarier i synnerhet.

Vad håller kommunerna på med? Deras ekonomi är oftast bättre än på länge.

En kollega hävdade att kommunerna vill ge igen för att lärarna sa blankt nej till ändrade arbetsvillkor men detta är ju ett dödfött förslag som vi lärare är övertygade om kommer att leda till lägre effektivitet. Så oprofessionell kan väl inte huvudmannen för något så viktigt som skolan vara? Knäcker de lärarna så knäcker de samtidigt sin egen skola. Lärare behöver ta ansvar och kan någon tro att knäckta lärare kommer ta ansvar för något?

I Världens bästa skitprogram diskuterar Helena von Schantz TV serien Världens bästa skitskola och raljerar kring en del obetalbara tokigheter som ”kommunpolitiker vet bäst hur den ska skötas”. Härliga Tysta tankar som balanserande kommunförespråkare får ge ett annat perspektiv med Vett blev plantat? Ett inlägg om Skolväsendets överklagandenämnd tycker jag passar fint in i ett sammanhang där lärarlösa lektioner håller på att öka i strid mot mängder av lagar och regler och visst sitter ett inlägg om Härskarteknik och konspirationsteorier också som handen i handsken. Frekar06 ser ofta problemen kring lärarnas höga arbetsbörda komma från annat håll och Vad trött jag blir på Metta Fjelkner argumenterar för att de är ännu inte genomförda reformer kring lärarlegitimation etc. som är problemet när det gäller lärarnas arbetssituation. Bertil Törestad säger ”Enligt min mening är rekryteringen till lärarutbildningen skolans absoluta ödesfråga” i sitt inlägg Om lärares sjunkande standard.

I kommentarerna nedan kommer en mycket viktig synpunkt om att regeringens ambitioner om detaljerad uppföljning ända ner på klassnivå med hjälp av nationella prov etc. och att det skapar en riktigt kraftig administrationsbörda. Det blir mycket extra dokumentation som tar tid från interaktionen med eleverna.Att satsa på att lärare ska ha stor autonomi och ansvar men med en rektor som genomför kraftfull uppföljning på effektivaste sätt, tror jag är en mycket framkomligare väg. Sen ska vi inte minska de nationella proven men de ska användas som hjälpmedel av lärarna och som uppföljningsinstrument endast på skolnivå.

Publicerat i skolutveckling | 25 kommentarer