Kritisk analys av inkludering

”Inkludering och delaktighet” är ett stort kompetensutvecklingspaket under Specialpedagogik och dess placering skulle kunna ge intrycket att det inte gäller alla lärare men detta paket handlar nästan helt om att argumentera för att alla lärare är ansvariga för specialpedagogiken.

341EA56C-C627-40C3-8F96-30E24B104D20

Innehållsförteckning för kompetensutvecklingen

Det argumenteras för att alla ska inkluderas i vanliga klasser oavsett svårighetsgraden hos funktionshinder eller andra utmaningar när det gäller att klara skolans mål. Lösningen på detta är att anpassa skolan efter eleven istället för att eleven ska behöva anpassa sig. I de mer detaljerade metoderna för detta så lyfts att elevens individuella perspektiv ska lyftas och med mantrat ”olikhet som tillgång” så är elevens eget inflytande över sitt lärande en viktig beståndsdel.

Ungefär 2006 avklingade en period då begreppet individualisering genomsyrade det mesta från våra skolmyndigheter. En av de mer tydliga men samtidigt mycket nyanserade kritikerna av detta begrepp var Monika Vinterek och någon typ av inblick i hennes tankar genom exempelvis skriften Individualisering i ett skolsammanhang kan ge insikt i de invändningar som kan resas även när det gäller inkludering.

Det är förstås så att de som lanserar inkludering är medvetna om tidigare misstag och de bemöter det med en ”gemenskapsorienterad definition av inkludering”:

Inkludering innebär att ett skolsystem är ansvarigt för alla elever oavsett deras individuella egenskaper och att inga segregerande lösningar skapas för olika kategorier av elever (utöver sådana som rör spatialitet, boende, och temporalitet, ålder). I ett inkluderande system finns gemenskap på olika nivåer i systemet och olikhet ses som en tillgång. Samarbete och gemensam problemlösning är betydelsefulla aspekter av en sådan gemenskap och demokratiska processer är centrala. Alla elever ska känna sig socialt och pedagogiskt delaktiga.

Vi inser sedan att det uppstår olika typer av konfliktrisker ifall alla ska tas med vare sig de vill eller inte. Bo Hejlskov Elvén torgför ett arbetssätt som kallas lågaffektivt bemötande för därigenom undvika konflikter. Det är utformat som ett arbetssätt/verktyg riktat för att vi ska kunna hjälpa personer med svåra neuropsykiatriska funktionshinder (NPF). Som ett sådant anses det inte ha mött någon kritik men följande artikel visar att det kan ha mycket tveksamma effekter om det breddas som en formula för bemötande av alla elever: Lågaffektivt bemötande har kört i diket.

Tvistefrågan är inte om det finns kraftfulla metoder att bemöta även individer med svår NPF problematik utan om ett synsätt där metoden ska generaliseras till alla. Det är kanske inte så effektivt att inte ryta till mot elever som missköter sig när de vet och kan uppföra sig men bara behöver väckas till insikt om att de också vill göra det. Det kanske inte skickar rätt signaler om en ungdomsrevolt bemöts utan att den vuxne visar känslor av avståndstagande. Ungdomar behöver träna sig på att ha fel både genom att backa ödmjukt och visa respekt för att någon annan blir både arg samt sårad. De behöver ta sig igenom hårt motstånd när de har rätt utan att hamna på kant med allt och alla. En vuxenvärld som godkänner allt är rent skadlig för dem när de behöver träna anpassning.

Inkluderingsivrarna hamnar heller inte helt snett förrän de ska börja generalisera sina metoder till att gälla alla. Lärare har sedan lång tid tillbaka försökt att hitta balansen mellan förtydligande/repetition och att komma framåt i kunskapsstoffet så att inte elever får det långtråkigt. Att lärare förmedlar budskapet på flera olika sätt kan vara bra för alla elever men flyttas lektionens fokus helt dit så tappas farten och spänningen. Inkluderande åtgärder kring förtydligande och fler presentationsformer kan vara bra för många men det finns en gräns där de helt förstör undervisningen. Elever som behöver mer bekräftelse än andra kan tolereras av klasskamraterna och vänja dem vid solidaritet men blir proportioner för extrema blir resultatet istället ilska, känsla av orättvisa och faktiskt ofta ren mobbing.

När vi talar om anpassning av skolan till elever istället för tvärtom så låter det bra tills vi ska börja anpassa skolan till alla elever.

Det är ju så att den viktigaste delen av skolan är klasskamraterna. När anpassningen av skolan innebär att klasskamraterna måste anpassa sig börjar det orimliga uppenbara sig. Där har vi 30 unika elever där deras behov av anpassningar för att de ska trivas ställer krav på de 29 andra att anpassa sig. Varje elev får 29 ibland rent motsägelsefulla krav på anpassning.

Då är det så att beprövad erfarenhet kring hur man skapar ett bra klassrumsklimat är bättre än att väga samman uppåt 900 aspekter i realtid.

En erfaren lärare som tycker om heterogena grupper kan uttrycka sig så här:

Jag utnyttjar situationerna som uppstår

och jag känner igen mig i att väldigt många elevsituationer erbjuder lärande för hela gruppen. Hela mitt uppträdande kan förmedla hur en projektledare uppträder inför en sen ankomst och leda in på projekt och tidsplaner. En elevs svårigheter med ett begrepp ger chansen att förmedla hur mångfacetterat något kan vara fastän det känns självklart för andra. Sedan är detta inte lika lätt i alla ämnen, situationer och elevgrupper. Läraren som citeras älskar väl inte direkt enorma klasser, jag har stora skillnader mellan hur lätt jag hanterar situationerna beroende på ämne samt undervisningsmetod och det finns elever som inte alls klarar av att man försöker slå två flugor i smäll när de behöver renodlad bekräftelse.

När Skolverket med en väldigt stor ordkavalkad försöker sälja in att de har receptet för hur alla lyckas med inkludering, att inkludering kan drivas hur långt som helst, då känns det som en återkomst av deras individualiseringsiver. En indoktrineringsinsats som ställer till det för oss och får skolan att överanvända inkludering, tvinga in elever i en likformighet som är förödande för dem.

Baserat på beprövad erfarenhet kan vi åstadkomma mycket inkludering men Skolverkets kompetensutveckling är rent kontraproduktiv.

Annonser

Om janlenander

59-årig gymnasielärare i matematik, fysik och teknik med bakgrund som civilingenjör och arbete på Patentverket, Ericsson och Choicebridge. Två gulliga döttrar och en härlig hustru.
Det här inlägget postades i skolutveckling. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s