Möt individerna i grupp

Vardagsfrågan för oss lärare är hur möter vi varje individ i en grupp samtidigt som vi möter hela gruppen. En berättelse fick mig att fundera kring en aspekt av detta. Lisa går i en klass där de får veckobrev med hem till föräldrarna och nu det senaste så står det varje vecka  i brevet ”tala med ert barn om inte springa omkring och stöka” eller något liknande. Lisa och hennes mamma har tillämpat attributionsteorin [1] på detta meddelande, helt omedvetet. De har funderat på orsaken till den här återkopplingen på Lisas beteende och funnit att platsen är kemilektionen, att den här återkoppling är stabilt återkommande och att Lisa inte har någon kontroll över om hon ska få den här återkopplingen eller inte. Det handlar egentligen bara om att Kevin, Robert och Oskar inte trivs med kemiläraren och ställer till det. Ändå väljer klassens lärare att skriva på detta sätt till alla.

Poängen är att även om det i mitt exempel ovan framstår som ett idiotiskt agerande av lärarna så använder vi nog alla ändå någon gång en del liknande saker i klassrummet. Skälet är förstås rädslan för att hänga ut en individ och vi har förstås många gånger fått exempel på när någon elev mått oerhört dåligt efter att ha blivit utpekad. I ett inlägg där Kevin är anonym kan man säga att Kevin’s pappa har en mycket konstig inställning till att Kevin ska behöva anpassa sig efter andra men i verkligheten vore det en katastrofal form av föräldrarsamverkan. I det här inlägget vill jag dock belysa det andra dåliga valet och jag ska peka på kraftigt negativa effekter av generaliserande återkoppling och generella regler så att vi alla tänker efter innan vi använder dem. Någon liten ledtråd till hur vi bör agera kommer kanske men det här är förstås ett område som de flesta lärare brottas med och där det finns många som kommit längre än jag i att hitta lösningar.

Fundera på vad som händer inne i en elev som Lisa som blir riktigt orättvist behandlad och får totalt grundlös negativ kritik. Fundera på attributionsteorin [1] och vilka känslorna blir mot de orsaker som finns till det negativa som individen upplever. Fundera på vad som blir nästa åtgärd,  för farligt att genomföra laborationer, föräldrarmöte etc. och vad som händer med studiemotivation och föräldrarengagemang. Ken Robinson har fel när han säger att Schools kill creativity men vad händer med elever när de utsätts för regler som är onödiga för dem och får negativ återkoppling på saker de inte har kontroll över. Jag hävdar att det skadar engagemang och kreativitet in i grunden.

Övermotivering har negativa effekter. När invånarna i den lilla byn skulle få betalt för att ta emot avfallet från den gemensamma anläggningen så blev de genast mycket negativa. Den pedagogiska diskussionen om inre motivering och yttre motivering är långt ifrån avslutad men några tankar kring problemen med ”overjustification” [2] har nu verifierats så tydligt att de kan tillämpas utan risk. När vi i skolans värld har uppgifter med små delmål och belöningar på varje litet steg ägnar vi oss åt dramatisk övermotivering för de allra flesta av eleverna. Det innebär inte att en enskild individ kan behöva beröm för varje framsteg men här vill jag framför alt lyfta fram faran med ett generellt belöningssystem.

Generella regelsystem får ännu starkare effekter än övermotivering då individens minskade motivation på grund av att målen känns för triviala också förstärks med en stor känsla av orättvisa. En kombination av attributionsteorin och tankarna kring övermotivering visar att skolan bör vara ytterst försiktig med generella regler. Det är förstås orealistiskt att slopa alla generella regler och att skolan har en del sunt förnuft regler om att bry sig om andra och att välja samtalssätt efter gruppen mm tror jag inte skapar något negativt men när vi skapar en generell regel för att addressera ett specifikt problem då är vi ute på farlig mark. Att läraren ber en enskild elev att ta av kepsen för att den kan orsaka fara på kemilaborationen är bättre än ett generellt kepsförbud.

Det finns en stor fara i att vi fokuserar så starkt kring problematiken kring en individ att vi behandlar de andra som en homogen grupp istället för att se dem som individer. Många har kommit långt med att göra det här bra men vi kan nästan alla fundera på om vi kan göra det bättre. Vi ska bli riktigt duktiga att undvika de generella åtgärder som hindrar oss att möta individerna i grupp.

1. Heider, Fritz. (1958). The Psychology of Interpersonal Relations. New York: John Wiley & Sons. ISBN 0-471-36833-4

2 Lepper, M.R., Greene, D., & Nisbett, R.E. (1973). Undermining children’s intrinsic interest with extrinsic reward: A test of the ”overjustification” hypothesis. Journal of Personality and Social Psychology, 28, 129-137.