Fru Bouveng och hennes roll i skolan

Fru Bouveng var en kvinna som hade i uppgift att vara mina lärarinna i 5:an men hon var inte lärare. Hon var en ganska kort kvinna som rörde sig långsamt och hade håret i en prydlig knut och det var frågan om en mycket vänlig och snäll människa som fick det ganska arbetsamt med en liten nyinflyttad kunskapshungrig Jan. Hon hade bott där ute på landsbygden i Skaraborg hela sitt liv och det här med att resa och se andra platser hade aldrig varit något viktigt för henne. Hennes gudstro var av den där självklara sorten som inte ifrågasätter något av det som den lokala prästen förmedlade och centralt för hennes uppdrag i skolan var att lära ut ett gudfruktigt sätt att uppträda.

Det är inte rimligt att kräva att någon som aldrig gått en lärarutbildning skulle inse att skolans mål hade flyttats till en annan tid. Däremot är det inte rätt mot eleverna att skolledningen låter någon ”undervisa” som inte har det klart för sig. Det är inte ens ok i ”en obetydlig landsortskola”.

På gymnastiken kunde fem killar lätt rösta fram basket trots att tjejerna var många fler. När halvtimmen av morgonbön var avklarad på morgonen tyckte hon att hon gjort det viktigaste och önskemålen om att leka ”Rita gissa spring” började tidigt på dagen. I svenska och engelska böckerna hade hon knappt kommit någonstans även om hon försökte praktisera att vi elever högläste ur dem. Jag stängde förstås av detta och ägnade mig åt fantasier och påhitt. Själv undvek hon att säga något på engelska då hon insåg att hon inte kunde. Historieböckerna låg så vackra och oanvända i allas bänkar. När det gällde teckning så var det alltid fri teckning som gällde så jag valde att enbart måla avrättningar med pastellfärger så att blodet som forsade kunde bli riktigt rött.

En klass utan något ledarskap när det gäller kunskap, drabbas av någon slags letargi, oerhörd trötthet och skolklockan kommer som en befriare. En riktig lärare som visar eleverna på ny kunskap och öppnar upp perspektiv för dem, interagerar och utmanar är verkligen något att värdesätta. När skolan inte erbjuder det så blir den som ett fängelse för unga själar.

Den riktige läraren som tog över klassen måste ha rivit sitt hår många gånger då dessa landsortsbarn visade upp den mesta skrämmande okunskap på än det ena än det andra området. Klassens skolresa hade gått till Husaby kyrka flera år i rad så redan Visingsö och Gränna hade varit en stor händelse men att få åka till stora staden Göteborg i sexan var verkligen en stor sak för barn som hade vant sig vid att landsortsbarn är inte så viktiga. För mig blev sexan ett helt fantastiskt år fyllt av kunskapsresor men för flera klasskamrater blev det ett år mycket färgat av att de upptäckt hur lite de kunde.

Det är dock mycket lättare att lära barn att de inte är viktiga än att de är viktiga. I fall en klass ges ett värdelöst skolår så känner alla sig värdelösa när de upptäcker att förväntningarna på vad de skulle lärt sig låg mycket högre. Problemen hänger i på det ihärdigaste vis.

Jag hör diskussionen om att behörighetsregler och nu lärarlegitimationen som ställer till det i de små landsortskommunerna dit det är svårt att locka riktiga lärare. Hela tiden tänker jag på alla de livsöden som kan få så mycket sämre förutsättningar av att det inte satsas på lärare. Visst är alla elever värda lärare som odlar deras längtan efter kunskap.

Det här väldigt konkreta lilla återberättandet vill jag kontrastera mot mycket mer abstrakta funderingar kring den ideala läraren i Vygotskij goes neoliberal. Det känns också naturligt att komplettera med Dagens citat: lärarlöner och Låt oss indigneras forts med tankar om eleverna och jag citerar ”Men jag bekymrar mig över hur de liksom glöms bort i all denna rättfärdiga indignation”. Nuvarande VFU, Övningskolor eller annat tillför dimensionen med hur vi får riktigt bra lärare. Antibjörklundismen tar upp hur starkt motståndet har blivit mot att vi ska ha lärare som kan det som de ska undervisa i och får vara autonoma i sitt val av verktyg.