Lärare måste börja ta ansvar för sin egen situation skriver Morrica i sitt inlägg Lärares ansvar och jag citerar följande:
”Vi måste, själva, på egen hand och av egen kraft, börja prioritera bland de arbetsuppgifter vi utför. Det som inte ingår i jobbet måste vi våga lämna därhän. Kanske förblir det ogjort om vi inte gör det. Världen går inte under av otvättade fönster. Kanske blir det gnäll och klagomål, kanske blir vi rent av tillsagda att göra uppgifterna ändå. Då måste vi våga stå på oss, förklara med lugn och stadig stämma att nej, detta ingår inte i mitt arbete.”
Gertie Hammarberg Tersmeden har i kommentarerna till inlägget av Morrica skrivit följande tänkvärda ord:
”Det som oroar mig är när så mycket ansvar läggs på läraren att tiden inte räcker till för att sköta uppdraget maximalt, när läraren på grund av detta tvingas prioritera, fast han eller hon inte borde behöva göra det.”
Undersök hur många av de lärare du känner som går på knäna och arbetar långt utöver den arbetstid de har och det blir uppenbart varför vi måste ta så allvarligt på att avgränsa lärares uppdrag. Ifall man missköter uppdraget så bryter man mot lagar och förordningar och det finns ingen möjlighet att skylla på något, det kvittar om rektorn blev glad över den administrativa hjälpen, det extra elevstödet etc. Alla lärare måste ta ansvar för sitt uppdrag i första hand och se till att det avgränsas så att det kan genomföras.
I det refererade blogginlägget så är författaren mycket tydlig när gäller alla de extra uppgifter som inte bör tillhöra yrkesrollen lärare men stannar sen upp i sin avgränsning av uppdraget. Hon har åsikten att läraren inte kan prioritera mellan elevbehov utan måste tillgodose alla elevers rättigheter enligt skollagen. Den här inställningen är hon inte ensam om utan jag har mött den hos många medkännande och engagerade lärare men jag vill ändå analysera åsikten. Vad händer då om uppdraget från rektor omfattar fler elever än man klarar av att ge deras rättigheter eller om uppdraget enligt skollagen på något annat sätt blir för stort för vad man mäktar med? Det är nödvändigt att välja en annan ståndpunkt och jag förtydligar det på två sätt:
- Lärarens uppdrag pekar in mot skolans styrdokument och det är alltså bara i andra hand bindande för individens ansvar. Uppdraget är definierat till att vara 45 timmar och det ingår inte i individens ansvar att ta på sig något där utöver. I Svällande arbetsbörda är arbetsgivarens ansvar har jag på djupet diskuterat att vi rent juridiskt har riktigt mycket rättigheter att avgränsa vårt uppdrag.
- Det är mycket mer fatalt för en organisation och de som har behov av den att någon misslyckas, bränner ut sig och blir sjuk än att individer avgränsar sina arbetsuppgifter. I en organisation som drabbas av överkrav är det därför extra viktigt att individer avgränsar sina arbetsuppgifter så att det som inte täcks in blir tydliggjort och kan åtgärdas på en överordnad nivå. Vi lärare måste inse att vi inte gör skolan och eleverna en tjänst genom att pressa oss och ta på oss mer än det som täcks in av 45 timmar och detta gäller även om det är viktiga elevbehov det handlar om.
När elevers rättigheter blir alltför dåligt tillgodosedda bör vi som lärarkollektiv driva detta kraftfullt och se till så att våra fackliga organisationer agerar men det är oerhört viktigt att skolledningen känner att de har fulla helhetsansvaret. Vi lärare har både rättighet och en moralisk skyldighet att avgränsa vårt uppdrag och vårda vår egen hälsa, kompetens och uppdraget mot eleverna. Det är viktigt för eleverna att vi avgränsar vårt uppdrag, i förlängningen oftast även bra för de elever som vi som individer inte kan hjälpa.
Jan Lenander - Lärare är bra att ha, blogg 
Hej Jan, det var så bra att du skrev om det här. Nu mot slutet av terminen så känns det som att jag faller ihop plattare än en pannkaka av allt det som rektor tycker jag ska göra. De borde skriva om vilka rättigheter vi har när det gäller allt extrajobb, det borde skrivas mycket mer om det i Skolvärlden och Lärarnas nyheter.
Den viktigaste rättigheten du har är ändå att du kan prata igenom din arbetssituation med din rektor. De flesta rektorer är väldigt bra bollplank just när det gäller sådant här.
I en kommentar i detta ämne hos Morrica har jag skrivit om ett alternativt mer kampinriktat perspektiv på läraransvar. Morrica föreslår också en synvända där den som känner sig maktlös och nedtryckt ska byta till ett perspektiv med större ansvar och då kunna känna hur makten växer. Här kommer min kommentar:
”Det finns ett perspektiv på lärarrollen och dess ansvar som innebär en kamp för elevernas rättigheter. Där ska vi ställa oss upp på barrikaderna och slå ner minsta försök att lägga på oss något som inte tillhör yrkesrollen. När det gäller vaktmästarsysslor ska rektorn få veta att h*n lever om h*n så mycket som knystar om detta. När det gäller elevens rättigheter ska vi däremot aldrig backa en millimeter, utan hitta lösningar för alla elever som vi undervisar eller på något annat sätt får ansvar för. Vi ska vara ödmjuka i att det är ett stort gemensamt projekt och att de riktig starka lösningarna finns i gruppen, samarbetet och att stärka skolledarna i deras roll som pedagogiska ledare. Vi ska däremot aldrig släppa ansvaret för eleven och elevens rättigheter.
Jag saluterar alla lärare som tar sig an denna utmaning. Ni kommer att bli hjältar på vägen till framtidens skola. Jag blev nedskjuten från barrikaden och slickar fortfarande mina sår och ägnar mig åt att skydda min egen tillvaro men jag är på er sida i kampen för att alla elever ska få en bra svensk skola.
Ett läraransvar direkt mot vår fina skollag är verkligen något att vara stolt över.”
Jag diggar det mer offensivt glädjefyllda nya alternativet mest. 😉
Ett strålande inlägg Jan! Vi är många som går på knäna trots att vi bara gör det som ingår i tjänsten. Jag har arbetat mer än 45 timmar varje vecka den senaste månaden, ändå finns det en drös saker jag inte har gjort, många okommenterade elevarbeten ett bortglömt åtgärdsprogram och en lång rad otillräckligt förberedda lektioner. Det jag måste ta itu med i morgon bitti om jag inte vill få skit är åtgärdsprogrammet. Eleven är nöjd, föräldrarna är nöjda, stöd har satts in allt är som det ska, men vad spelar det för roll när det inte är korrekt dokumenterat? Att jag hållit halvdana lektioner och att eleverna får vänta en månad på att få feedback på sina arbeten, det bryr sig ingen om. Minst av allt eleverna för sådant är de vana vid.
Återkoppling på elevarbeten är nog tyvärrr ofta något som kommer i strykklass och jag har upplevt suckarna så där lite uppgivet som att eleverna är vana och det blir inget bråk. Ska man få dem att komma långt med hög motivation så behöver åtminstone jag ge återkoppling. Jag måste fixa lite kommentarer på alla skriftliga arbeten, annars mår jag dåligt och känner mig som en svikare.
En av anledningarna till att leta efter en bra skola, det är skönt att få 3 minuter per elev, det som LR vill att alla ska ha rätt till.
Det finns fördelar med dokumentation och i en riktigt bra skola tror jag inte dokumentationen är mindre, bara bättre utformad än i dagens skola. Hade vi inte varit så väldigt pressade hade vi nog kunnat se dokumentationen på ett annat sätt.
Pingback: Hemska tanke? « metabolism
Låt oss anta att jag får något som lärare på mitt bord som kanske ligger utanför det jag så att säga ska ägna mig åt. Då tycker jag att man ska ställa två frågor till arbetsgivaren. För det första: Om du nu vill att jag ska göra detta, vad är det då som ska prioriteras ner? Är det undervisningen? Tiden för för- och efterarbete av lektioner? För det andra: Har jag befogenheter att ta de resurser i besittning som behövs för att utföra den uppgift jag nu har fått och som egentligen ligger utanför mitt uppdrag som lärare?
Man kan inte längre lägga på oss lärare en massa arbetsuppgifter och sedan tro att man ska kunna utföra dessa utan att ge oss de resurser som behövs. Resurserna är ju så att säga en förutsättning för att jag ska kunna göra den uppgift jag blivit ålagd!
Frekar06
Ett annat sätt att se på saken är att om jag får ett direktiv som lärare från min arbetsgivare
Håller helt med om dina två frågor.
I mitt inlägg försöker jag gå ett steg längre och fundera kring hur man agerar när man upptäcker att uppdraget växer efter att man tagit på sig det. Då är ju mitt förslag att man aktivt skaffar sig tillfälle att ställa de två frågorna för det ska ändå inte vara så att man arbetar för mycket.
Jag förbereder också för tankar kring att man får väldigt otillfredställande svar på de två frågorna av sin rektor dvs. svar av typen skära ner på något som är för litet eller hänger ihop med något annat viktigt. Detta är en ytterst svår utmaning som det här inlägget bara är en början på att diskutera.
Vet inte om du såg Skolfront igår? BEO driver en hård linje om lärares ansvar att arbeta förebyggande:
http://www.ur.se/play/158974
Jag har inte hunnit lyssna till hela debatten men fick ändå intrycket att Anders Almgren från LR lyckades få tydliggjort att förebyggande inte ska tolkas som omfattande ansvar för fritidsaktiviteter. Lars Arrhenius kämpar verkligen för sin ståndpunkt och jag är djupt oroad av att skolan ska lösa mängder av olika samhällsproblem när vi redan är så långt från att lyckas med huvuduppdraget, tillräckligt med kunskap. Tills vidare bör vi dock ändå kunna agera enligt den tolkning LR gör.
Jag rekommenderar också Nätmobbning ett skolproblem? som jag tycker gör en djupare analys men som liknar min.
LRs ordförande Metta Fjelkner gör nu gemensam sak med barn och elevombudsman Lars Arrhenius i en gemensam debattartikel i GP Skolans ansvar att motverka nätmobbing och min tidigare försiktiga tolkning av ansvaret kommer nog inte hålla.
Det kommer säkert uppstå ett tryck på att lärare ska ta på sig mer ansvar och arbetsuppgifter relaterat till detta. Vi kommer säkert ha många lärare med stort personligt engagemang i de här frågorna och jag hoppas att dessa ser till att få tillräckligt med tid allokerat i sin tjänst. Den tidigare diskussionen kring att avgränsa både yrkesrollen och det personliga uppdraget blir här ytterst relevant. Det är inte tillåtet att svika kunskapsuppdraget eller någon elevs lagstadgade rättigheter till att få kunskapsbehov tillfredställda med hänvisning till detta.
Precis! Du är inne på något viktigt i din senaste kommentar. Ett uppdrag som till en början ser ut att inte vara så stort har en tendens att efter det att man tagit det på sig och accepterat det växa. Till exempel om jag får ansvaret för att se till att det är snyggt och städat i ett klassrum så riskerar det ansvaret inom en inte allt för lång tidsperiod ha växt till att jag helt plötsligt har ansvar för samma sak i fem till tio klassrum istället. Då är uppdraget ett helt annat än det jag från början faktiskt tackade ja till. Frekar06
Helt riktigt när vi redan arbetar full tid så är det alltid arbetsgivarens problem om uppdraget blir tyngre även när man som lärare kanske borde förutsett utvecklingen.
I det av dig valda exemplet kan man troligen vara ännu tuffare, baserat på tankar hämtade från Morrica kan man hävda att en arbetsgivare som inte uppfyller alla lagkrav när det gäller elevers rättighet till undervisning är ute på mycket farlig mark om den beordrar minsta lilla uppdrag utanför lärarrollen.
Hej Jan,
Jag kunde inte hitta din epostadress någonstans och därför meddelar jag mig här istället. Jag har svarat på din kommenatar till det jag skrev på Mats Öhlins blogg.
http://www.matsohlin.com/?p=139
När det gäller betyg har jag ännu inte formulerat något riktigt fullständigt inlägg utan hänvisar exempelvis till Johan Kants och Christermagisters bloggar där jag kommenterat en hel del. Kort sammanfattat anser jag:
1. att formativ och summativ bedömning hänger samman och behövs i skolan.
2. att omdömen som ges till eleven ska vara tydligt avgränsade och kalibrerade mot andras omdömen
3. att om 1 och 2 uppfylls så är tidpunkten för när elever ska börja få betyg tämligen ointressant.
Den här debatten riskerar att bli lite parallell. Zoran tar upp det på LR:s blogg och jag såg att du kommenterat där också.
Två begrepp behöver definieras: ”skolanknuten mobbning” och ”kunskapsuppdraget”.
Jag menar nog att LR försökte göra en vettig avgränsning men ser Fjelkners och Arrhenius text som ett svagt försök till damage control. Vad är det för annan personal som de syftar på? LR:s försök att se sig som representanter för ”de riktiga lärarna” riskerar att hoppa upp och bita dem i näsan.
”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling” är formuleringen som gäller för kunskapsuppdraget. Observera att i den här paragrafen finns det inget som handlar om att skydda mot mobbing, övervaka lekar eller skydda mot andra faror. Det finns förstås andra lagar och regler som omfattar detta men för mig ger det här en tydlig gränslinje mellan kunskapsuppdraget och omvårdnadsuppdraget. I båda fallen är en pedagogik byggd på relationer med eleverna den framgångsrikaste och därför kan man tro att skiljelinjen inte finns men jag hävdar att skillnaden ändå är tydlig.
Varför tycker jag att det är viktigt att särskilja de två uppdragen då? Det beror på att de kräver olika slags kompetens. Vi behöver stärka lärarutbildningen för lärare i senare årskurser åtskilligt när det gäller kunskapsuppdraget och hur man utmanar elever med riktigt svåra saker och vi måste sen utnyttja de lärare som har dessa kunskaper effektivast möjligt. Det finns inget överskott av den sortens lärare.
Jag tycker att det är sorgligt när lärare i högre årskurser försöker avgränsa sitt uppdrag mot sin kompetens så möter de motstånd från lärarkollegor på förskolan och i lägre årskurser. Det är viktigt att tala om ”riktiga” högstadielärare, ”riktiga” gymnasielärare för de kunskapsutmaningar som eleverna behöver kräver så hög kompetens att det är nödvändigt att främja specialisering.
Frågan om nätmobbing är jag dåligt insatt i och lämnar gärna till andra forum men skillnaden mellan kunskapsuppdrag och omvårdnadsuppdrag är en viktig frågeställning när det gäller att avgränsa många lärares uppdrag och något där jag gärna tar emot fler kommentar.
Jag tror också vi måste försöka hälla isär.
”Trygg, rolig och lärorik” – men inte nödvändigtvis samtidigt och inte alltid i den ordningen.
Samtidigt kommer vi nog aldrig att kunna se den gränsen du efterlyser.
Omvårdnadsuppdrag känner jag inte igen (om vi inte pratar omvårdnadsprogram). Vi brukar prata om demokratiuppdraget som både har en individuell och samhällelig aspekt.
Lärorik är kunskapsuppdraget och målet, rolig är en av de bästa vägarna dit och trygghet behövs men samtidigt kan för mycket kväva.
Förvånande att du inte hört talas ”omvårdnadsuppdraget”, det är en gängse term ute på många skolor medan ”demokratiuppdraget” är något som föreläsare pratar om men som ofta upplevs som en blandning av självklarheter och trams. Under min utbildning upplevde jag demokratiuppdraget som väldigt spännande men ute i skolans värld har det använts för mycket av människor utan förankring i verkligheten.
När lärare ska följa med myndiga elever på bussen, när de ska gå vakt vid övergångsställen, när de täcker upp för en kurator, en skolsköterska, etc. som inte finns på skolan. Då pratar många om omvårdnadsuppdraget.
När en EVK handlar om hur eleven ska lyckas ställa väckarklockan på morgonen stönar man om det förb…. omvårdnadsuppdraget.
Jag skulle fylla på med exempel från lärarutbildningen men tror inte att de skulle glädja dig!
… kanske inte glädja mig …. men oj vad du gör mig nyfiken.
Lyfter lärarutbildningen in fler omvårdnadsaspekter högre upp i årskurserna är jag inte nödvändigtvis motståndare. Det jag helt avskyr är otydligheten, de dubbla budskapen, det som innebär att rekrytering av lärarstuderande, lärarutbildning, skolverklighet och vad samhället vill uppnå går helt i otakt.
”När en EVK handlar om hur eleven ska lyckas ställa väckarklockan på morgonen stönar man om det förb…. omvårdnadsuppdraget.”
Om en Elevvårdskonferens kallas för att diskutera hur eleven ska lyckas ställa väckarklockan på morgonen så har något gått allvarligt fel. EVK ska kallas när man har något konkret och komma med och inte missbrukas av skolan.
”Under min utbildning upplevde jag demokratiuppdraget som väldigt spännande men ute i skolans värld har det använts för mycket av människor utan förankring i verkligheten.”
Om vi ska kunna förmedla och förankra den demokratiska värdegrunden hos eleverna så får vi börja med att implementera en större mängd demokratiska arbetssätt. Sen måste demokratiska fri- och rättigheter garanteras i skolan. Därutöver behöver vi faktiskt någon form av riktlinjer för vad som egentligen omfattas av detta demokratiuppdrag.
Frekar06
Inga EVK:er kallas för att diskutera väckarklockor men ibland kan jag uppleva att skolor väljer en ganska passiv inställning till elevproblem. Om man som lärare är öppen med vad man sett och vilka bedömningar man gör tror jag att man därmed kan känna sig fri från ansvar för slutsatserna i och med att rektor är med. Observera dock det alternativa förhållningssättet inspirerat att Morrica och att de skulle kunna leda till ett annat agerande.
Släpps en klass fri utan kontroll uppnås sällan demokratiska arbetsformer av sig själv. Det betyder att lärare i ganska stor utsträckning leder och styr eleverna mot demokratimognad. I vissa grupper kan detta ta ganska lång tid. Sen omfattar det som menas med ”demokratiuppdraget” en mängd aktiviteter med temadagar, lektioner och gruppövningar kring ett brett spektrum av olika samhällsfenomen med allt från hedersvåld till homosexualitet.
Jag är lite cynisk kring alla dekret om demokrati som kommer från människor som absolut inte själva tillämpar det som styrform.
Jan:
Jovisst du har en poäng där. Det jag egentligen vill komma fram till är att om vi ska kunna lära eleverna vad demokrati är och hur man tillämpar demokratiska arbetsformer så måste vi börja med att faktiskt praktisera demokratiska arbetsformer själva först. Eller med andra ord, det vi vill att eleverna ska göra måste vi också göra själva.
Jag tror att en viktig sak inför EVK:s är att man är väl förberedd och har argument för de påståenden om eleven som läggs fram vid en sådan konferens. Då har man inte heller några stora problem att genomföra en sådan. Och framförallt så har man som lärare då heller inga problem med att ta ansvar för det som blir slutsatserna av EVK:n. En viktig sak tror jag också är att man som lärare faktiskt säger ifrån om det är så att man inte känner sig bekväm eller nöjd med de slutsatser som dras efter en EVK. Då kan man diskutera de slutsatser som dras efter en EVK och förhoppningsvis kan man då nå en lösning på det hela som alla parter känner sig nöjda med. Frekar06
Ditt resonemang om EVK är i huvudsak korrekt men som en del av just den här tråden vill jag lyfta fram, bristande tid, bristande resurser och bristande kunskaper som en viktig orsak till att vi inte löser problem. Det finns ett så tydligt krav på arbetsinsatser när det gäller problemlösning så att i den pressade situationen kan man möta en mängd beteenden inriktade mot att sopa under mattan. Det är inte alltid jag som lärare orkar sticka ut hakan alltför mycket medveten om att jag kan få med mig en rejäl mängd extra åtaganden ut från mötet. Jag har provat hur det kan påverka både de andra eleverna och privatlivet.