Ledarskap för bra kompetens

I Agurketider dyker det upp en hel del resonemang kring principiella skillnader mellan de två lärarfacken och ett viktigt område är ju då kompetenskrav och olika synsätt på dessa. I vilken mån ska vi ha generalister och i vilken mån ska vi ha specialister som lärare? Är det bra med tydliga ämnesavgränsningar och formella behörighetsregler och hur ska skolans organiseras för att använda kompetensen bra? I Ledarskap och avvägningar i klassrummet diskuteras hur ansvar och ledarskap fungerar tillsammans och i Om pedagogiskt ledarskap tas det upp hur skolan får mesta nytta av lärarna för det viktigaste uppdraget.

Det känns därför viktigt att diskutera hur ledarskap, kompetens och ansvar bör hänga ihop. Jag tänkte ta upp följande aspekter:

  1. I vilken mån ska lärare vara specialiserade eller generalister?
  2. Är skolans största brist pedagogiken, didaktiken eller ämneskompetensen?
  3. Vad kan uppnås med nya organisationsformer och undervisningformer?

Förhoppningen är att det ska väcka tankar kring principer för hur vi ska förändra skolan och det finns en förhoppning om att detta ska hjälpa oss att skapa en bättre bild av hur framtidens skola bör organiseras och ledas.

Ur ett elevperspektiv kan det förstås finnas olika behov av lärares kompetens och en elev har behov av progression upp till en betydande förståelse medan någon annan mer behöver en generalist som kan hitta de exempel och utgångspunkter som är mest rätt för den eleven. Lärares utbildning är lång men kraven på att den ska innehålla mer är omfattande. Ämnesintegrering är viktigt och kommer bli allt vanligare men det kräver inte lägre specialistkompetens. Är man två lärare med en dubbelt så stor grupp så kommer var och en att få dubbelt så mycket utmaningar av sin specialistkompetens för eleverna har rätt att möta ny kunskap. Det är dags att uppvärdera specialistkompetensen och satsa på Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft

Som matematiklärare häpnar jag över vilka grunda matematikkunskaper en del av de som undervisar i detta ämne har och kunskaperna om fysik hos de som undervisar om det på högstadiet kan få mig att må fysiskt illa. En del abstrakta kunskaper kring algebra och talteori har tillämpning på matematikdidaktik i ettan. Det känns inte som att det finns några genvägar till kunskap och ska det nödvändiga djupet nås så är gedigen ämneskompetens hos lärarna nödvändig. Ferenc Marton’s tankar pekar mycket på att vi ska börja med innehållet och sen se hur vi ska nå elevgruppen. Det innebär för mig ett krav på att ämneskompetensen måste utgöra grunden och att denna krävs i tillräcklig omfattning för annars blir didaktiken meningslös. Den riktigt kunniga läraren som brinner för sitt ämne åstadkomma underverk medan den som bara kan ytan lurar eleverna. Även ett avgränsat specialistområde ger mängder av möjligheter till lektionsvariation och mötena med eleverna blir mycket genuinare.  Det finns mycket som indikerar att vi har satsat för lite på ämneskunnandet och att vi snarast måste börja prioritera upp detta.

Det är väldigt inspirerande med entreprenörskap, nya lärformer och gränsöverskridande men vi måste vara medvetna om att det kräver mer kompetens. När någon tror att det här ska spara så mycket tid  och minska kompetensbehoven så ska vi slå på bromsarna. Resultatet när det synsättet fått fäste är att ytlig kunskap och jargong breder ut sig istället för kunskap och att elever  hela tiden ska hitta genvägar och tricks istället för ta sig över trösklar. Vi har en fascinerande stark bas av olika undervisningformer och dessutom organisationsformer i arbetslag och ämnesgrupper som vi kan tillämpa för att komma långt. Det behövs inte en mängd nytt utan det behövs ett pedagogiskt ledarskap som kan utnyttja kombinationen av kompetens och organisatoriska redskap på bästa sätt.

Vi bör kämpa för ökat djup hos lärares kunskaper och att glädjas åt olikheter som ett redskap för att nå längre med ett bra pedagogiskt ledarskap och ständiga förbättringar.

Lite intressanta länkar: Rektors ledarskap, Ständigt denna .. …. Skoleriska begreppshierarkieer reder ut hur orden påverkar hela debatten om kompetens.

Annonser

Om janlenander

59-årig gymnasielärare i matematik, fysik och teknik med bakgrund som civilingenjör och arbete på Patentverket, Ericsson och Choicebridge. Två gulliga döttrar och en härlig hustru.
Det här inlägget postades i skolutveckling. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Ledarskap för bra kompetens

  1. Nils skriver:

    Skolsverige ha glömt bort behovet av ämneskompetens? Undervisningen tappar ju allt intressant om läraren inte kan tillräckligt mycket? En biologilaboration kräver kunskaper om biologi så att det går att besvara elevernas frågor och rätta till det som går snett. Jag uppskattar samtalen med kollegor om allt mellan himmel och jord men det märks att de inte skulle kunna förklara någonting inom biologi. Den som är intresserad av något tillräckligt mycket för att kunna förklara det har förstås ägnat lång tid åt att lära sig mer om ämnet.

    • janlenander skriver:

      Jag håller med dig Nils om att det är fascinerande hur en bra lärare är det för sitt ämnesområden och faktiskt inte för något annat. Förberett vikarierande för en annan lärare kan fungera bra för då kan man i förväg byggt upp något baserat på vad vikarierande kan och täcka upp för enstaka lektioner. Då kan man ta avstamp i vikarierande lärares intressen och förmågor för att belysa någon aspekt av ämnet på ett nytt och bra sätt.

      I diskussionen här i Skolsverige missar vi fortfarande kopplingen mellan kompetens och intresse. Det är förstås så att en ämnesnörd kan vara ointresserad av eleverna och en usel lärare men det är faktiskt mycket vanligare att en generalist egentligen inte är intresserad av ämnets själ och saknar engagemang för stoffet och alla de sätt eleverna kan uppleva det på.

  2. Monika skriver:

    En grundkompetens gällande ämnet är naturligtvis A och O, om man skall kunna lägga upp undervisningen på ett sätt som leder till ett lärande och att målen skall kunna uppnås. Men även annat behövs i lika hög grad. Jag ser det vara olyckligt att ställa det ena mot det andra, ta bort för att lägga till utifrån vad man anser vara viktigast.

    Jag ser pedagogik som lika mycket ett ämne som t.ex. matematik och om man drar ner på det ena till förmån för det andra, blir det ändå en ”brist” i lärarens kompetens. För pedagogik är ju inte didaktik och ämnesdidaktik. Vilka ämneskompetenser talar vi om här?

    Den pågående lärarutbildningen har sina brister, men i stort sätt är tanken innovativ att alla lärare skall ha gemensam kunskapsbas och yrkesspråk, då det inte är möjligt som jag ser det att isolera lägre årskurser från de högre. Det skapar lätt glapp mellan de olika övergångarna, som den nästkommande får ta hand om.

    Vad jag önskar är att lärarna får inom lärarutbildningen denna gemensamma bas, men också en inriktning, precis som det är nu. Men att man sen under anställningstiden får möjlighet att specialisera sig efter behov som behövs. Behov som rektorerna signalerar om. Min erfarenhet säger att med den pågående lärarutbildningens upplägg, blir det enklare för lärarna att läsa in nytt, då de får verktygen samt gemensamma kunskaper.

    När det skapas en ny kurs inom mitt område, läser jag inte endast in litteraturen som är till den utan läser in ämnet på olika sätt. Nu finns det utrymme för detta i min tjänst och det borde finnas även för lärarna. Det är ett feltänk att allt lärande och kunskapstillägnande skall ske på utbildningen för att täcka upp för en lång lärarkarriär. Detta på grund av att det går så fort inom utbildningens område. Hela tiden behöver man hålla sig ajour och uppdatera sina kunskaper, genom att ta till sig nya rön, men även fördjupning av det.

    Lärare som gått äldre lärarutbildningar skulle för länge sen ha fått möjlighet att komplettera sina kunskaper, då Lpo94 kom. Men om man tror att en lärarutbildning kan täcka upp för 20-30 år framåt eller att man kan gå tillbaka i tiden, vet man inte så mycket om utbildningsområdet.

    Skolan skulle för länge sen ha fått möjligheten anpassat sina ämneskombinationer efter lärarutbildningen. Dvs. inte sökt efter de traditionella kombinationerna utan efter att lärare valt otraditionella.

    Det är så jag ser det. När en ny läroplan kommer, organiseras lärarutbildningen efter det nya uppdraget och skolorna efter vilka lärarna som kommer ut kan och har valt eftersom det bygger på läroplanen. Som det är nu, har skolorna varit kvar i gamla ordningar.

    • janlenander skriver:

      En väl genomförd tankegång kring hur lärarutbildningen addresserar det här med ämnesfördjupning mot generella kunskaper. Det är också viktigt att du lyfter fram att både pedagogik och något annat exempelvis biologi behövs för att lärare ska klara arbetet. Lägger man då dessutom till ett tredje ben att läraren ska fungera i en undervisningssituation efter examen så syns det att kraven på lärarutbildningen är mångfacetterade och höga. Det syns att det blir en svår ekvation att få att gå ihop med att lärare ska vara billiga, en av de längsta utbildningarna och en av de lägsta lönerna är inte en lockande kombination för den som ska välja yrkesinriktning.

      Argumenten kring att underlätta kommunikation och övergångar mellan olika åldersgrupper känns inte som tillräckliga för att motivera gemensam ingång för alla lärarutbildningar när pressen på vad som ska hinnas med ändå är alldeles för stor. Även om en hel del baskunskaper och språk är lika så är det väldigt viktigt att eleverna får möta många exempel och förklaringar baserade på den framtida skolverklighet just de ska verka i. Det känns som att vi behöver lägga ansvaret på enhetlig vokabulär etc. på lärarutbildarna och inte låta detta påverka utbildningens struktur i grunden.

      Diskuterar jag med mina kollegor så upplever nästan ingen det som att problemet är att skolan är för långsam med att ta in nytt utan de flesta upplever istället ett enormt problem med ogenomtänkta reformer och en implementering av nyheter som är alltför dramatisk istället för att vi arbetar med ständiga förbättringar som del av vår vardag. Dina tankar om att ”När det skapas en ny kurs inom mitt område, läser jag inte endast in litteraturen som är till den utan läser in ämnet på olika sätt” känns som oerhört viktig men den borde faktiskt även gälla ämneskompetensen pedagogik. I nuläget så genomförs det alltför många förändringar genom att de rent praktiska rutinerna presenteras för lärarna utan att det inte finns något utrymme för att läsa på och diskutera de teoretiska grundvalarna för olika nya pedagogiska grepp. Jag upplever att en lärarutbildning med gemensam ingång är alltför utopiskt inriktad på att skapa en flexibilitet för ”20-30 år framåt”.

      • Monika skriver:

        Jag talar mer om skolan som institution och dess organisation än om enskilda lärare, vad gäller att skolan inte följer läroplanen och lärarutbildningen som för tillfället råder. Om man inte ger lärarna utrymme eller kompetensutveckling, sker förändringen långsamt. Det är lätt då att skylla allt på lärarutbildningen, när det i själva verket är skolan själv som inte följer det som råder, utan vill att utbildningen skall rätta sig efter praktiken.

        Absolut, men jag har gått igenom det mesta inom ämnet pedagogik vad gäller olika förhållningssätt och inriktningar. De som gäller är att hålla sig ajour med nya rön inom forskningen gällande ämnet, vilket en del av vår kurslitteratur innehåller. Den didaktiska förmågan utvecklar jag kontinuerligt.

        Men om du menar rent allmänt, så kanske det behövs. Vilket jag dock inte känner till i vilken utsträckning.

        • janlenander skriver:

          Ja, jag håller med om att skolan är usel på att arbeta med lärares kompetensutveckling och det finns aldrig någon koppling mellan vart skolan är på väg och den kompetensutveckling som ges. Det är oerhört snålt tilltagen budget och och de kompetensutvecklingsdagar som anordnas skulle om man snällt kunna kalla didaktik men egentligen handlar det nästan alltid om organisationsteorier, lagar och nya direktiv. Det måste vara frustrerande för lärarutbildare att beskyllas för diverse brister när skolorna har alldeles för dålig satsning på att skola in nya lärare och helt förlitar sig på att lärare på egen hand håller uppe sin kompetens.

          Det kommer en ström av nya läror om hur lärare borde arbeta och någon frälsare säger några kort ord om hur det borde göras och hänvisar till någon forskning som ingen har läst in sig på. Jag har dessutom ofta blivit djupt besviken på den pedagogiska forskningsgrunden när jag i efterhand undersökt det som de fört fram. När jag gick min lärarutbildning fick jag intressanta introduktioner till Ferenc Marton och jag introducerades till PBL genom att använda PBL men äldre kollegor har inte fått insyn i de pedagogiska grundvalarna utan bara fått möta något färdigsnickrat recept av helt distorderad Marton eller långa föreläsningar om basgrupper etc. utan att själva konceptet PBL problematiserats. Ute i skolans värd skulle det absolut vara lämpligare med mycket mer riktig pedagogisk forskning istället för det färdiglagade som inte passar in i en ny situation. Där är ni lärarutbildare mycket bättre än de kringresande gårdfarihandlare i kunskap som reser omkring. Lärarfortbildning borde ha en mycket större tyngd på ämneskunskap både i pedagogik och respektive undervisningsämne. Didaktik arbetar vi med varje dag men för lärarstudenter är detta däremot något nytt.

  3. Ett mycket viktigt och intressant inlägg Jan!

    Jag håller med om att ämneskompetensen är viktig, inte minst med tanke på en individanpassad och tematisk undervisning. Specialisering utesluter på intet sätt ett väl fungerande samarbete med andra kollegor, näringsliv eller högre utbildning. Våra ämnen berör eller till och med inkluderar även andra ämnesområden fast från lite olika perspektiv. Som du så riktigt påpekar så har vi lärare också olika kompetenser och personligheter som kompletterar varandra. Det faktum att man som lärare bör utgå från elevens verklighet och kunskapsnivå kräver ju också att läraren har det större perspektivet för syftet med undervisningen är väl att öka förståelsehorisonten genom att skapa en helhetsförståelse utifrån delarna – delar som för övrigt läraren omsorgsfullt utifrån sin ämnesdidaktiska kunskap valt ut.

    Jag har i mitt senaste inlägg ”Läraryrket, ett uppdrag att problematisera” länkat till dig.

    http://lararegertie.blogspot.com/2011/03/lararyrket-ett-uppdrag-att.html

    • janlenander skriver:

      Väldigt bra att du lyfter fram och förtydligar att ämnesfördjupning är väldigt viktigt för att ha ett tillräckligt väl fungerande samarbete med andra. Jag upplever att när jag har en lärare med riktigt hög kompetens i sitt ämne så ger det läraren en trygghet i kunskapsmålen som gör att diskussionen och upplägget kring ett gemensamt tema går så lätt. En otryggare lärare med lägre ämneskompetens innebär en mycket större utmaning att samarbete med även om det ibland kan vara en viktig investering inför framtiden.

      Jag har läst ditt inlägg och tyckte det lyfte upp många viktiga saker som jag ska fundera mer på och kanske vidareutveckla när de fått mogna hos mig.

  4. tråkmagistern skriver:

    Men vilken kunskap behöver matteläraren på högstadiet? Att kunna funktionalanalys verkar löjligt. Snarare behövs grundläggande kunskap om elementär algebra som grupper, ringar, kroppar. Vidare sådana bortglömda discipliner som projektiv geometri. Enkla riemannintegraler behövs men knappast längre inom analysen.

  5. janlenander skriver:

    Det problem jag ser mest är att grundläggande talteori som behövs för att besvara elevfrågor på ett bra sätt ända ner på lågstadiet har blivit obehagligt eftersatt. Frågan ”Vad är tal?” är en fråga som matematiklärare flyr från allt för ofta.

    Jag håller med om ditt resonemang men vill poängtera att även om funktionanalysen ligger långt från det stoff som ens de duktigaste eleverna hinner beröra så ser jag den som en viktig väg för att känna säkerhet i sin beskrivning av funktioner. Det är förstås viktigt att funktionsbegrepp som symmetri, extrempunkter etc. introduceras på ett korrekt sätt.

    Jag välkomnar en utvidgad diskussion om ämneskompetensens inriktning för behoven kommer att förändras hela tiden.

  6. tråkmagistern skriver:

    Funktionalanalys är något annat, jag vet knappt vad det är så jag drog till med det som något ytterst ointressant för högstadiet.

    Men kanske att läraren även borde kunna något om matematisk logik, t.ex. några av Gödels satser och något om oändligheter. Men det är inte lätta saker att förstå.

    Frågan om vad ett tal är dyker upp redan på mellanstadiet när man introducerar negativa tal. Vad är -(-1)? Varför då? Få kan svara korrekt på det.

    Vad gör vi med de allra duktigaste eleverna i skolan? Det är en enorm slöseri med deras talang.

  7. janlenander skriver:

    På gymnasiet har vi en del av innehållet i Matematik D som heter funktionsanalys som handlar om att förstå utseendet hos funktioner. Hilbertrum och ”Funktionalanalys, gren av den moderna matematiken där funktionsrum, och oändligtdimensionella vektorrum i allmänhet, studeras” (Wikipedia: Funktionsanalys) känns mera som att läraren i Matematik E på gymnasiet kan ha någon nytta av men man kan få gymnasiebehörighet i matematik utan att ha läst området. Matematisk logik kan nog vara bra och någon förståelse av Gödels satser, kanske utan att lära sig namnet på dem.

    Ditt exempel med -(-1) är intressantare för jag anser att lärare långt ner i åldrarna ska kunna svara på alla elevers frågor och det med rätt teoretisk bakgrund. Jag är inte riktigt säker på att vi behöver dela upp elever i mer homogena grupper och ha elitklasser för att möta de största begåvningarna men jag hävdar att vi måste ha en skolorganisation som gör att även de smartaste eleverna ska kunna möta lärare som kan utmana dem genom att själv ha bättre kunskaper.

  8. Anna Kaya skriver:

    Intressant inlägg med intressanta kommentarer!

    Jag började skriva ett svar här men så blev det så långt att jag skrev ett eget inlägg om mina tankar kring fördjupade ämneskunskaper, pedagogik och det som jag tycker alla lärare borde ha kompetens inom. Läs gärna: http://nyisvenskaskolan.blogspot.com/2011/03/vikten-av-lararens-kompetens.html

    • janlenander skriver:

      Vi är helt överens om att både pedagogik och ämneskompetens är helt avgörande och vi måste ändå ha en lärarutbildning som också kommer fram till att låta lärarstudenter få tillämpa och öva i själva klassrumssituationen så didaktiken är också ett viktigt steg. Min lösning är att specialisera både ämneskompetens och pedagogik riktat mot de utmaningar som olika lärare kommer att möta. Det är ohållbart att bara lasta på mer på en redan lång utbildning där lönerna inte motiverar stora studieskulder. Då får vi en ytlighet i uppdraget som blir helt förödande för elevernas lärande.

      Den stora förbättringspotentialen ligger i kompetensutvecklingen av befintliga lärare med stora kontinuerliga satsningar på det grundläggande i ämneskompetens och pedagogiska rön. Här övas ju didaktiken i det dagliga arbetet och kräver förstås en bra pedagogisk ledare men inte några extra utbildningssatsningar. Specialiserade lärare kan få kompetensutveckling som breddar deras arbetsfält både pedagogiskt och ämnesmässigt. Skolans nuvarande kompetensutveckling av sina lärare har fel fokus och håller alldeles för låg klass.

      Ditt inläggs funderingar kring språkutveckling och att ha rätt nivå på språket i alla ämnen leder förstås in i tankegången att många lärare behöver mer av detta men jag vill gärna kompletterar med att det här också kan vidareutvecklas hos befintliga lärare. I slutänden tror jag också att vi måste ha råd att ha två lärare med olika kompetens samtidigt för en elevgrupp där språkutvecklingen är en viktig stötesten för många.

  9. Bra att du tar upp Martons förhållningssätt till undervisning, eftersom det berör det mest försummade av alla delar: olika sätt man kan förstå/uppfatta ett område och hur vi som lärare kan leda eleverna från en typ av förståelse till andra, vidgade förståelser. Om du inte har gjort det så tipsar jag om att läsa även ”Classroom Discourse and the Space of Learning” av Marton och Amy Tsui, som är en uttömmande och givande redogörelse för det perspektivet på undervisning.

    Vad är då viktigast av ämneskunskaper och kunskaper i ämnesdidaktik? Jag skulle vilja säga (som jag tror att du håller med om) att ämnesdidaktiken är en funktion av kunskaperna i ämnet, åminstone för den enskilde läraren. För att se vad eleverna inte ser, måste man först själv se detta.

    Men ännu hellre skulle jag vilja jobba i team där jag som lärare har tillgång till en ämnesexpert på en regelbunden basis. Mina ämneskunskaper måste vara goda, men någonstans går en praktisk gräns med tanke på alla ämnesområden som finns. Jag tänker mig någon typ av ”kommitté” där jag som lärare deltar med goda ämneskunskaper och expertkunskaper kring var eleverna står i förhållande till målen med undervisningen. Ämnesexperterna i denna tänkta kommitté har goda (allmänna) kunskaper om hur lärande går till, men framförallt expertkunskap inom sitt område, så att de kan peka på avsnitt som är av central betydelse för förståelse av detta område.

    Någonting i den stilen…

    • Jan Lenander skriver:

      Det Marton ägnat sig åt är djup pedagogisk forskning där det ändå är möjligt att börja dra didaktiska slutsatser och att fundera kring hur dessa tankar bör påverka olika undervisningsformer. Jag önskar att svensk skola lade ner mycket mer kraft på att låta många lärare få fortbilda sig på djupgående pedagogisk forskning. Den diskussion som skulle kunna starta av detta passar så oerhört väl ihop med en atmosfär av ständiga förbättringar. Varför ska vi slösa tid på färdigpaketerade frälsningsläror när det finns sådana här forskningsresultat att lägga sin kraft på?

      Jag tycker om dina tankar kring expertkommitté men tycker inte att de egentligen principiellt sett skiljer sig från de befintliga arbetslagen och ämnesgrupperna. Däremot skulle de de kunna användas för att förädla befintliga arbetsformer och få ett större fokus på det pedagogiska ledarskapets ansvar för att åstadkomma grupper med tillräcklig sammanlagd nivå av kunskap. Tankarna skulle kunna användas för att sjösätta fler samarbetsformer kring lektioner och lektionsinnehåll. Du har en fin vision som är realistisk att uppnå utan att vända upp och ner på skolans nuvarande organisation.

      Vi måste börja lyfta fram ämneskompetensen som didaktisk möjliggörare på många olika sätt.

  10. Kul att du gillar idén! Jag tänker alltså att denna kommitté ska bestå av ämnesexperter utifrån skolan, t.ex. att en professor i matematik är med och planerar vårterminens arbete med matematik på mellanstadiet, som en del av sin tjänst. Så för mig (som jobbar på mellanstadiet) skulle en sådan kommitté bli en ganska radikal skillnad i tillförd expertis (vi är ganska utlämnade åt matteböckerna här…). Men nota bene: en sådan kommitté ska inte vara en ursäkt för lärarna att kunna mindre i sina ämnen, jag tänker att det är mer ”spetskompetensen” som de utifrån skolan kommande ledamöterna bidrar med. För att återknyta till matematik: jag tror många lärare skulle bli tryggare – och matematikundervisningen bättre – om man fick höra från en forskare att förmågor att se samband och mönster är av central betydelse i matematik och inte (som i skolmatematiken) av perifer betydelse.

    • janlenander skriver:

      Jättebra tankar, det ytterligare steget med extraexpertis med riktigt hög kompetens låter väldigt spännande och precis som du nämner behövs ändå hög ämnesk0mpetens hos de vanliga lärarna. För att kunna ha glädje av expertis måste man nå ganska långt själv.

      Jag välkomnar en diskussion om varför ämneskunskapen är så värdefull. Det skulle ge en extra dimension kring kunskapen som vi behöver och kunna vara något att nysta vidare på. Din tankar om forskar som berättar om mönstrens betydelse för helheten och kanske kommer ännu längre i matematikämnets helhet känns som en fin möjlighet att höja ett försakat ämne.

  11. Ping: Återerövra läraryrket för elevernas skull | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg

  12. Ping: Förutsättningarna för de kreativa lösningarna | Skollyftet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s