Jag är med i ett twitterflöde och sådana är ju inte så stringenta men jag hoppar ändå till inför ”progression anger vinkeln på utvecklingskurvan – det borde vara målet som är avgörande” och undrar hur en sådan här underlighet kan komma från en vanligtvis mycket kunnig debattör. Ett så avgörande begrepp för all utbildning känns som att det under lång tid fullständigt nonchalerats av lärarutbildningar. Rätta mig gärna om jag har fel, jag vill kunna hitta de positiva exemplen på att det här begreppet är förstått inom skolans värld.
Här är ett exempel på vad som menas med progression:
Progression i utbildningen innebär att studenterna ges möjlighet att bygga vidare på de kunskaper och färdigheter som de förvärvat mellan grund- och avancerad nivå, liksom inom respektive nivå. Tidsordning och förkunskapskrav kan också utgöra kriterier på progression eftersom ämnena eller ämnesområdena kan vara olika strukturerade. På program där undervisningen bedrivs integrerat över ämnes-, institutions- och nivågränser (t.ex. yrkesinriktade program på avancerad nivå) kan progressionen erhållas på programmet som helhet.
som är hämtat härifrån och då är det en definition som passerar bäst på gymnasiet och högskolan. Begreppet är dock minst lika avgörande tidigt för eleven och talbegreppet kommer före tallinjen och långt före variabelbegreppet inom matematik. Förståelse och skapande av orden kommer före dubbelstavning och sje-ljudet och långt tidigare än förståelse och skapande av olika stilformer. Kunskap bygger på kunskap. Förståelse och skapande på en nivå är en grund för att kunna göra det samma på nästa nivå och fakta som tillförs när den rätta grunden saknas blir bara meningslös.
Progression är ett viktigt begrepp för om vi inte tar hänsyn till vilket kunskapsläge eleven har och bygger vidare på det så kan vi aldrig få något riktigt djup och någon riktig kraft i kunskaperna. Det är kunskaper som bygger vidare på andra kunskaper som kan föra mänskligheten till framkanten av våra möjligheter och hjälper oss att bygga en bättre framtid.
Progression är också ett sätt att förklara vad som är lätt eller svårt för samhället att åstadkomma. En banbrytande vetenskaplig upptäckt görs av vetenskapsmän som haft en lång progression med matematik som bygger vidare på matematik, fysik som bygger vidare på fysik, teknik som bygger vidare på teknik och sen när riktigt många byggklossar lagts till varandra så är man framme vid vetenskapens ståndpunkt och kan tillföra det där extra som behövs.
Vi behöver ett samhälle där vi människor bygger vidare på tidigare kunskaper på mängder av olika sätt. Vi behöver en skola som också låter eleverna bygga vidare på kunskaper de har sen tidigare och där de verkligen får chansen att komma djupt efter att ha gått många steg på progressionens väg. Vi behöver lärare som har byggt vidare på tidigare mycket kraftfulla förkunskaper och sen tagit flera viktiga ytterligare kunskapssteg.
Progression är ett begrepp som borde vara lätt för alla i skolans värld. Det är så avgörande för att vi ska ha en bra skola.
Jan Lenander - Lärare är bra att ha, blogg 
Utmärkt skrivet!
Progression är kunskapbit lagd på existerande kunskapsbädd. Dessa bitar är ofta fakta, ibland lite mer komplicerade skeenden.
Somliga tycks betrakta lärande i sig (utan objekt) som det viktiga. En märklig ståndpunkt, i sanning!
Din kommentar förtydligar något som jag alltid förundrats över dvs. över hur kan man se kunskap som något som inte bygger vidare på annan kunskap. Hur kan man uppnå någon meningsfull kunskap utan att det bygger vidare på en enorm mängd förkunskaper.
Jag håller med dig. ”En märklig ståndpunkt, i sanning”.
Jag tror du är bekant med bolognaprocessen. En utbildning består av en serie kurser och dessa kursers mål förväntas beskriva en rörelse mot det eftersträvade målet så som det beskrivs i examensordningen.
På ett mer vardagligt plan skulle vi önska att det handlade om en Kierkegaardsk visdom och möta eleven där den befinner sig och låta de nya erfarenheterna möta de gamla kunskaperna i reflektion… Så ser inte en målstyrd högskola ut. Idag ska de här processerna beskrivas och kontrolleras i utbildningsplaner.
Lite trist och en stor risk att kursplanerna blir papperstigrar där målen skruvats upp för att se bra ut. Kurslitteraturen ska helst vara på engelska och avhandlingarna ersätter metodböckerna. De ökade kraven på självständighet och vetenskaplighet riskerar att tränga ut andra delar av yrkesutbildningen. Vi kallar det ”avancerad nivå”.
Antagligen är vi överens om att det vi kallar lärande är mer komplicerat än så
Väldig svåra saker kan ofta beskrivas på ett ganska bra och träffande sätt om vi väljer en översiktlig nivå och tillåter en variation utifrån detta. Jag är precis som du oerhört skeptisk till att försöka detaljspecificera en oändlig mängd variationer.
Sen är det oerhört lämpligt att försöka kalibrera vissa nivåer av tillägnad kunskap så att även grupper kan få göra en progressionsresa där kunskap bygger vidare på kunskap. Det finns många fina gamla erfarenheter kring hur detta kan uppnås och det är sorgligt att så mycket av detta kommer i vanrykte för att själva grundbegreppet fått vanrykte därför att det blivit svårförståeligt.
Det går att göra lätt. Kunskap bygger på kunskap och en bra skola måste byggas utifrån detta.
Har jag antytt att kunskap inte bygger på tidigare kunskaper?
Inom vetenskapen är många glada för metaforen ”att stå på giganternas axlar”. Jag är nöjd om det jag lär mig går att knyta till tidigare erfarenheter. I bästa fall ser jag på mig själv och världen genom nya ögon när jag genomgått en utbildning.
Nej det har du absolut inte antytt.
Vad jag vill lyfta fram är att vi måste förenkla begreppet progression så att alla verkligen använder det i skolan.
Ifall det är för svårt med många alternativa kunskapsvägar så får vi hålla fast vid en del gamla traditionella trappor så att vi kommer någonstans med att bygga vidare på kunskap. Alternativa perspektiv för att bredda lärandet går att spegla även runt en stelare normativ struktur av vad som bygger på vad.
Ditt förslag var ”lång progression” – jag menar att det även handlar om tempo (typ brant utvecklingskurva). Om vi diskuterar utbildningslängd kan det inte vara en oviktig dimension?
För mig så är lång progression många kunskapssteg, dvs en lång kunskapsväg och jag har tyvärr fortfarande svårt att tolka det på annat sätt.
Jag vill betona att hur långt en elev når beror på både tempo och utbildningslängd. Inom många områden ser vi nu hur eleverna tyvärr kommer en kortare progressionsväg trots en längre utbildningsväg. Det känns inte som något positivt tecken.
Jag tänker nog koordinatsystem. Tiden vågrätt – måluppfyllelsen lodrätt.
OK, men progression skulle ändå bara vara vilken nivå av måluppfyllelse som finns vid ett visst tillfälle. Lutningen hos grafen skulle handla om progressionshastighet.
Din definition är hämtad från universitetsvärlden. Går den att översätta till andra delar av skolväsendet?
Pratar vi om generella drag i lärandet? Vad säger fenomenografen Jan?
Ferenc Martons bild av lärandet är ett ständigt växelspel mellan de kunskapsbilder vi bygger inuti oss och de nya perspektiv som tillförs oss från vår omvärld och vår miljö. Det innebär att varje människa genomgår en ständig progression om omvärlden tillför nya perspektiv men när inflödet står och stampar så ……. ?
Utbildning är utbildning.
Lärandet innebär alltid att lära sig något.
Några avhandlingar introduceras minsann inte i stället för metodböcker (där de senare gör skäl för namnet) på universitetet.
Genom dina inlägg, Mats, skymtar rätt tydligt ett slags avståndstagande från vetenskap och forskning. Det ger sannerligen ingen progression.
torestad.blogspot.com
Det är intressant att du reflekterar kring att det här känns som ett avståndstagande till vetenskap och forskning. Detta stämmer med den upplevelse jag också får ibland men samtidigt har jag lärt mig att det är inte det Mats vill stå för.
Jag försöker fortfarande förstå vad det är för drivkrafter som gör att progression och många andra viktiga definitioner för skolan misshandlas så att själva den vetenskapliga tillväxten hotas.
Skymtar? Var?
Jag kanske raljerar – men på en yrkesutbildning är det svårt att skilja ut den vetenskapliga progressionen från den yrkesmässiga. Ofta får den senare stå åt sidan.
Det är spännande att se hur olika föreställningar om progression korsar och ibland motarbetar varandra. I Bolognaprocessen kallar man de tidigare examensarbetena för självständiga arbeten (på grund och avancerad nivå).
Jag är osäker på hur pass självständiga de egentligen är. Många lärosäten lägger ner stora resurser på att det ska bli en bra produkt och nu diskuterar vi handledandets svåra konst. Att stödja utan att ta över.
Men jag är fortfarande en smula tagen av inläggets rubrik – på vilket sätt borde begreppet progression vara ”lätt”?
Jag ser över huvud taget inga som helst förutsättningar för koncensus i frågan.
Begreppet progression har en progression dvs. det går att hitta vissa grundläggande saker i begreppet som är ganska naturliga och där vi med lite ansträngning också skulle kunna uppnå konsensus. Utan begreppet progression blir verkligen de flesta former av utbildning totalt utan någon vettig struktur. Därför borde begreppet göras lätt. Kunskap bygger på kunskap i en evig cirkel av progression till högre nivåer.
Det är också därför jag vill spara de svårare utredningarna av begreppet och det är först när vi behöver addressera många alternativa kunskapsvägar som begreppet blir svårt. Väldigt många diskussioner kan ha nytta av den enkla definitionen ungefär som att Newtons mekanik duger för det mesta och det är onödigt att plocka fram Einsteins relativitetsteori för vardagsfysiken.
Förutsättningarna för konsensus är inte så stora men det handlar om politik, där de som har kortare progressionsvägar ogärna ser att de som har längre får argument för ökade löneskillnader etc.
Innan jag förirrar mig in i de intressanta tankarna kring progression vill jag förmedla en bild som jag en gång fick av den förre univeristerskanslern Stig Hagström. Det ni skolan kallar kunskaper är inte kunskaper utan vetskap i ett ämne. Kunskap blir det först när man lägger ihop ett antal vetskaper med varandra. Och slutligen kompetens är förmågan att ta ett kluster av vetskaper och dra det till en ny nivå.
I de nya kursplanerna så har man på varje nivå tagit med begreppen fakta, förståelse och nyskapande så genom hela skolvärlden så genomsyras vi nu av en syn på kunskaper som går helt på tvärs mot Stig Hagströms.
I den diskussion om progression jag hoppas på så kanske vi kan få till funderingar om att det behövs rejält djup på fakta för att förståelse och nyskapande ska innebära något som förbättrar för samhället. Jag tror att det var sådant universitetskanslern ville att vi skulle fundera kring. I de diskussioner som är aktuella just nu är dock hans uttalanden inte så intressanta.
Mycket intressant formulerat Plura 🙂
Viktigt att förstå skillnaden.
Jan, dessa tankar framförde Hagström redan på 1990-talet. Jag har skrivit om ämnet på den tiden. För att illustrera från tjänstesektorn och min gamla bransch husbyggande kan det se ut på följande sätt.
Kunskapen hur man konstruerar en byggnadskonstruktion består av ett antal vetskaper som fysik, matematik, materiallära och konstruktionsberäkningar.
Progressionen kanske skulle innebära att man med utifrån ökad vetskap om ett ämne som materiallära kan utveckla konstruktion.
Samma borde gälla även i skolans undervisning. Kanske nya rön om hur hjärnan fungerar kanske pedagogiken utvecklas så att elever får bättre förutsättningar.
Men Plura…
Det du räknar upp är ju vetENskaper.
Lite får vi hålla isär saker och ting!
Att sammanföra kunskaper från många områden blir viktigare ju längre kunskapsprogressionen har gått vidare. När eleven ännu inte kan skriva ett vykort hem ska nog inte andra ämnen än svenska vara med i det som eleven ägnar sig åt. När eleven ska göra en reseskildring så bör stoffet naturligt spänna över geografi, biologi, samhälle mm.
Jag tycker inte att nya rön kring hjärnans funktion vänder upp och ner på speciellt mycket av de pedagogiska erfarenheter som redan finns. Det finns väl en hel del som i och för sig ger möjlighet att sortera bort uppenbart dåliga pedagogiska inslag och som kan inspirera lärare till att bryta ännu nyare mark.
Säg en vetskap. Säg fler och säg därmed en kunskap.
Mycket intressant.
torestad.blogspot.com
Flera vetskaper blir inte automatiskt vad jag kallar kunskap. Det krävs en struktur ”ett hyllbygge” för dem så att förståelse också skapas. Egentligen vill jag se att vetskaper kan användas för att jag ska anse att de blivit kunskaper.
Det blir väl egentligen inte kunskap förrän det internaliserats. Dvs. att eleven/studenten har utifrån sina förkunskaper och undervisningen gjort sina egna insikter och därmed gjort kunskapen till sin egen.
Nästa steg blir att avslöja sina insikter genom att förmedla kunskapen. Alltså en form av progression.
Åtminstone stämmer detta överens med min egen syn på kunskap.
Jag känner mig säker på att de flesta mänskliga hjärnor behöver internalisera, skapa egen struktur, förståelse och lämpligen använda denna för att fakta ska fastna.
Progression måste baseras på denna bild av lärande även när vi använder test av fakta för att mäta progressionsnivå.
Hagströms hopkok är ett fint exempel på när man privatiserar tänkandet för mycket.
Skulle alla göra så skulle vi inte förstå varandra alls.
Progression innebär helt enkelt att kliva allt högre upp på kunskapsstegen; det undre steget bildar underlag till nästa. Så lätt är progression för den som ser klart.
torestad.blogspot.com
Jag är nyfiken på vad du menar med att privatisera tänkandet för mycket. Jag förstår inte riktigt vad du är ute efter.
Det känns som att Hagströms tankar kan vara relevanta i en annan kontext men att de nu känns helt lösryckta och att debatten svajar pga dem.
Framföra tankar som är så ens egna att de är svåra att överföra till andras tänkande.
Det var en intressant vinkling. Visst är skoldebatten lite drabbad av perspektivbyten utan att egentligen tillföra något nytt. Även det sällan är bara en som funderar kring mycket annorlunda formuleringar så har vi en uppsjö av kunskapsöar som har svårt att kommunicera pga skillnader i begrepp och perspektiv.
Kunskap håller på att förflackas till ett ingenting och en del verkar ha glömt att ”kunskap bygger på kunskap” som en del av syn om att kunskap inte ska vara viktigt. Det är fult att prata om viktiga lärargrupper med höga krav på ”lång progression”, dvs. ett riktigt svårt slutmål, ett riktigt rejält djup i kunskapen. Kunskap om hur man stavar ord jämförs med kunskap om avancerade svenska stilformer och division jämförs med lösning av partiella differentialekvationer.
”Progression är kunskapbit lagd på existerande kunskapsbädd. Dessa bitar är ofta fakta, ibland lite mer komplicerade skeenden” ”Förståelse och skapande på en nivå är en grund för att kunna göra det samma på nästa nivå och fakta som tillförs när den rätta grunden saknas blir bara meningslös” börjar förtydliga begreppet. Den löjliga polariseringen mellan fakta och förståelse ligger väl tyvärr och småkokar och kan ställa till det. Progression fungerar inte med att fakta läggs ovanpå fakta, den mänskliga hjärnan behöver skapa struktur innan den kan bygga vidare. Varför stjäl någon våra uttryck och förstör dem så att vi måste prata om: Riktig kunskap bygger på riktig kunskap osv.
Jag använder Peter Gärdenfors bok Lusten att förstå för beskrivning av begreppet kunskap: ”Kunskap är information som har tolkats värderats och satts in i ett sammanhang” och då blir definitionen av progression som ”kunskap som bygger på kunskap upp till en nivå” fylld med mer betydelse. Då kan jag också hålla med om att vissa kunskaper blir djupare och faktiskt också viktigare i en värld där vi behöver undvika den allt mer utbredda ytligheten. Det fascinerar mig att så många som vill ge eleverna djupare kunskaper och riktig bildning i nästa ögonblick har en väldigt ytlig syn på progressionens betydelse.
Pingback: Lusten att förstå | Skollyftet
Fakta blir kunskap först när den kommer till uttryck, hanteras på något sätt. Att fakta ”finns” någonstans – oklart var – gör den inte till kunskap. Det är först när man ”gör något med något” eller kopplar innehållet till någon sorts förmåga med vilken den kan komma till uttryck som den blir till kunskap.
Värdet på kunskapen blir då avhängigt hur komplext det kunnande är, eller den förmåga (-or) att hantera ett alltmer komplext innehåll på, som någon förmår att uttrycka, dela, visa eller på annat sätt hantera.
Men, kunskap om att lära barn att läsa, skriva, eller ta till sig en matematisk förståelse är inte per definition enklare, eller kräver mindre kunskap hos läraren bara för att barnen är mindre och vet mindre. Det kan till och med hända att det är just detta som är det särskilt svåra att urskilja och hantera och som kräver både ämnesdjup och praktisk yrkesskicklighet. Att lära de som redan kan är lätt om man själv ligger steget före. Om man inte vet vad som krävs för att leda elever vidare till nästa nivå, steg i progressionen, till att upptäcka nya mönster, då spelar det ingen roll var i utbildningssystemet man befinner sig.
Ytterligare en bra beskrivning kring progression och förtydliganden till kunskap. Vi kan få många att beskriva begreppet progression för många kan det även om det blivit ovanligt att formulera sig kring det. Det lyfter skolan.
Progressionsvägarna för lärarna, till de yngre eleverna, kan vara långa och de krävs på att vara mycket generalister. Om de tar sig djupt inom så många områden kan den integrerade kunskapen nå mycket hög nivå av progression. Det finns ingen koppling barnens ålder och lärarens progressionsnivå.
För tillfället är jag dock mest oroad över att dubbelkompetens och stort ämnesdjup inte lönar sig alls för ämneslärare och tror att djupet i undervisningen på högstadiet riskerar att försvinna.
Börjar vi inte tvista om påvens skägg nu?!
Jag vet (har kunskap) om hur man kör bil. Alla fakta kring var reglage sitter är integrerade i min totala kännedom om bilens funktionssätt. Jag har kunskap om bilen även i hängmattan.
Snart hamnar vi i frågan vad ”betyder betyder om vi int enas om rättframma definitioner.
torestad,blogspot.com
Det är utan tvekan så att en diskussion kan förirra sig i ett virrvarr och ibland kan det vara bra att stanna upp och gå tillbaka till ”Progression är kunskapbit lagd på existerande kunskapsbädd” osv. Diskussionen här har samlat ihop ganska många definitioner av kunskap och progression nu så det känns som fortsatt diskussion gärna får handla om mer specifika frågeställningar.
1. Varje lärarkategori, bör fundera kring vad begreppet betyder för dem och hur de tänker kring förkunskaper, slutnivåer och påverkan på undervisningsformer.
2. Hur tänker vi kring progressionens ökade krav på individualisering och konflikten med att det effektivaste är många elever / lärare. Hur tänker vi kring de svårigheter som uppstår i stora grupper med olika förkunskaper?
3. Hur tänker vi kring att läroplan, kursplaner, … för den skola som ska ta form nu, 2011, har många tydliga signaler om mer progression. Förkunskapskraven för många av de första ämnena på gymnasiet är nu betydligt högre. Liknande saker kan nog finnas i alla delar av skolsystemet.
Just så!
Progression i skolans värld handlar också om att skaffa sig gemensamma nivåer av kunskap. Grundläggande begrepp definieras så att de i huvudsak upplevs på liknande sätt av alla. När växternas förutsättningar ska diskuteras så har alla förstått vad fotosyntes är för något och vissa grundläggande koncept i kemi och fysik är också kända på ett likartat sätt för de som deltar. Självklart kan detta sen byggas på med kemiska jämvikter, citronsyracykeln och allt mer avancerade begrepp som alla behöver ha förstått för att gruppen ska nå nya nivåer av gemensam kunskap.
I samband med detta kan förstås begreppet bli konfliktfyllt då inte alla i gruppen har samma möjligheter att tillägna sig en nivå och någon kan bli tvungen att lämna gruppen när tempot i progressionen skruvas upp. Att även grupper lägger kunskap till kunskap och att de definierar gemensamma koncept som ses på liknande, det är en förutsättning för vårt komplexa samhälle och en naturlig del av vårt utbildningssystem. Att öppet inse problem inbjuder till lösningar och en problematiserad gruppprogression öppnar möjligheter att lyfta oss till gemensamma högre nivåer.
Jan. Det är riktigt att man nu ställer högre förkunskapskrav på de första kurserna i gymnasieskolan. Jag vet inte hur det ser ut i andra ämnen, men i samhälle och religion har man uppenbart inte kopplat ihop de högre förkunskapskraven med ämnesplanerna i de första kurserna i dessa ämnen.
Eleverna kommer fortfarande när de kommer upp på gymnasienivå att läsa ungefär samma som de redan har läst i Religionskunskap under grundskolans senare år och således bör kunna om de nått en godkänd nivå. Med andra ord såsom ämnesplanen ser ut nu så finns det en uppenbar risk för att Religion 1 bara kommer bli repetition av grundskolans kurser, möjligen med något enstaka undantag. Det betonas till exempel att eleverna ska kunna se skillnaden mellan religion och vetenskap.
Du tar upp att vissa kanske behöver lämna gruppen när tempot och progressionen skruvas upp. Det är det som oroar mig att det kommer bli så. Det riskerar nu med högre krav osv. att bli än fler som inte klarar målen och blir exkluderade från den ordinarie undervisningen för att få gå i särskild undervisningsgrupp.
Forskningen är glasklar på den här punkten. Vi ska inte exkludera elever i behov av särskilt stöd, utan vi ska inkludera dom. Nu är vi på ett rakt spår bort från en skola för alla som jag ser det. Det skrivs nu in i Skollagen (1 kap 5 §) att den undervisning som bedrivs ska utgå från vetenskap och beprövad erfarenhet.
Det är väldigt märkligt då vi har en hel regering som har gett uttryck för att vi ska exkludera elever för att sedan kunna inkludera dom. Man vill enligt ”Mer kunskap – en modern utbildningspolitik” som kom inför valet 2006 skapa fler särskilda undervisnings grupper. Detta trots att forskningen säger något annat. Det är inte eleven som har problem. Problemet ligger i att systemet är helt fel och inte är anpassat för elever med funktionsnedsättningar. Progression och kunskapskrav är viktigt, men det är faktiskt ännu viktigare som jag ser det att vi har en skola för alla. Det är mitt förhållningssätt i alla fall!
Matematik 1c kommer ha ett oerhört mycket svårare innehåll än Matematik A. Här blir skillnaden åt andra hållet och de obligatoriska förkunskapskraven räcker inte till. Det kommer nog att vara väldigt olika!
Ifall vi studerar kurser som MaE och FyB så är det rent självklart att inte alla elever har kapaciteten att klara dem någonsin. Detta gäller många fler kurser. Jag anser att vi sticker huvudet i sanden inför att förkunskaper behöver vara någorlunda lika för att undervisning i grupp ska vara någorlunda effektiv. Forskningen om fördelarna med inkluderande undervisning får inte övergeneraliseras så att vi bortser från andra mer grundläggande rön. Skillnader i förkunskaper måste vara rimliga annars innebär inkluderandet en kraftig sänkning av tempot i kunskapsinhämtandet för övriga. Det blir en oerhörd kunskapsförlust för Sverige.
Låt oss inte tala så mycket om hög- och lågpresterande. Det är väl känt att mycket duktiga elever inte mår väl av skolsystemet. Jag tycker inte det är på något sätt bättre än att svaga att gör det. Vår utgångspunkt måste, som du säger, vara en skola för alla. Då måste man nog ibland ha skilda undervisningsgrupper av rent didaktiska, pedagogiska och praktiska skäl.
torestad.blogspot.com
En bra kommentar och jag håller helt med om att det inte ska vara så mycket diskussion om att skilda undervisningsgrupper är till för elever av olika kategori. Det ska vara mer fokus på att hitta den lärare som är bäst för den nivå av progression eleven har just nu.
Jag håller med dig Bertil till stor del. Däremot delar jag inte din uppfattning om särskilda undervisningsgrupper för elever i behov av särskilt stöd. Dessa undervisningsgrupper är ett problem om vi ska ha en skola för alla då de till sin natur är exkluderande!
Jan:
”Ifall vi studerar kurser som MaE och FyB så är det rent självklart att inte alla elever har kapaciteten att klara dem någonsin. Detta gäller många fler kurser.”
Det kan jag inte hålla med om och det finns en enkel anledning till det. För det man gör i ett sådant resonemang är att lägga ansvaret för problemen på eleven ifråga och inte på den skolmiljö som vi har.
”Skillnader i förkunskaper måste vara rimliga annars innebär inkluderandet en kraftig sänkning av tempot i kunskapsinhämtandet för övriga. Det blir en oerhörd kunskapsförlust för Sverige.”
Det behöver det inte alls bli. Mitt pedagogiska förhållningssätt är att det är en tillgång att ha elever som har olika förutsättningar och sätt att hantera olika situationer samt olika sätt att inhämta kunskaper på. Med andra ord är det en tillgång att ha elever med olika funktionsnedsättningar i en klass. Vi måste våga se det som en utmaning att också bemöta elever med funktionsnedsättningar inom ramen för den utbildning vi bedriver.
Det kommer krävas förändringar för att klara av att hantera den utmaningen. Men som jag ser det behövs det förändringar som syftar till att skapa en skola för alla som kännetecknas av inkluderande syn- och arbetssätt. Förändringar är inte populära alltid och det kommer säkerligen bli konflikter på vägen.
Men de måste göras som jag ser det. Är det dagens system som vi ska försvara eller ska vi börja tänka nytt för att skapa en ny och bättre lärandemiljö i en skola för alla? Det måste vi fundera över, för min del faller valet klart på att skapa en skola för alla. Det gynnar alla elever att ta upp kampen där ute för en skola för alla som kännetecknas av inkluderande syn- och arbetssätt.
Vårt skolsystem fallerar idag att erbjuda en skola för alla men det är framför allt skötsamma och tysta vanliga elever som blir drabbade av år där deras behov inte möts. En dryg fjärdedel av eleverna kommer under sin högstadietid möta flera lärare som har för låg ämneskompetens för att möta deras behov.
Att inte alla elever klarar MaE och FyB är ett faktum och har inget att göra med förhållningssätt. Fredrik, du och en del andra gör dock misstaget att se detta som ett ”problem” och det är det inte vare sig för eleven eller någon annan. Dessa kunskaper är helt oundgängliga för ett antal yrken men det finns fortfarande kvar många yrken att välja på för den som inte har läggningen att klara dessa kurser. Det räcker alldeles utmärkt med att ungefär 10% av eleverna klarar dessa gymnasiekurser.
Jag är en stor förespråkare av inkluderande lösningar men anser att det innebär att de ska åstadkommas genom att tillföra resurser och kompetens. De orealistiska krav som ställts mot lärare om att möta grupper som haft för många olika utmaningar är för mig ett rent sorgligt inslag i skolans värld. När lärarens tillvaro brakar ihop kommer eleverna i kläm. Jag har letat i forskningen och det finns inga recept som gör att någon lärare klarar alla utmaningar. De andra elevernas behov är viktiga att fortsätta att möta när vi tar oss an en elev med särskilda behov. Vi ska ha en skola för alla men i detta har de vanliga eleverna glömts bort i allt för hög utsträckning.
Jag är absolut för en skola för alla men om alla ska hinna med måste tåget tyvärr ibland gå för sakta. Bättre vore om man kunde sätta varje elev i en sportbil med läraren som kartläsare.
Jag håller med frekar06 när han säger att olika förutsättningar hos eleverna i en grupp är en tillgång. Problemet är bara att om jag som ensam lärare i ett klassrum ska hinna se till allas behov kommer tyvärr vissa att bli lidande. En del av lösningen som jag ser det är att ha fler lärare per klassrum, och att ha tillgång till specialpedagoger ute i verksamheten. Deras kompetens ska inte gömmas i en ”studio” utan de ska vara en naturlig del av undervisningen. De borde finnas till hands dels för eleverna men också för oss lärare. Till exempel genom att ta del av lektioner för att sedan kunna ge läraren ovärdeliga tips och viktig feedback på hur man skulle kunna förbättra sin undervisning för vissa elever.
Det innebär ju förstås att vi behöver mer resurser. Fler lärare, större elevhälsa och så vidare.
Varje elev i en sportbil med en lärare kan låta bra men jag hävdar att gruppen är en stor styrka för de flesta så att de sänkta studietempon som blir följden av gruppanpassningen kompenseras av gruppens kraft.
Jag ser olika angreppssätt, värderingar och andra olikheter som en stor möjlighet för bättre lärande. Ference Marton talar om de alternativa perspektiven och här finns ju en stor potential för en heterogen grupp. Tyvärr tror jag inte att skillnader i nivå på förkunskaper har några positiva effekter även om skillnader i vilka förkunskaper kan ha det.
Det är lättare att undervisa elever på liknande nivå är ett faktum vi inte ska stoppa huvudet i sanden inför. Att undervisa en grupp elever tillsammans är verkligen mycket effektivt och roligt för både lärare och elever och vi vinner på att ge detta förutsättningarna för att lyckas med olikheter hos eleverna men en rimlig utmaning för läraren. Besparingshysterin från åren som gått behöver inte bytas mot slösaktighet men det behöver tillföras pengar när behoven kräver det.
Tänkvärt om Inkluderande kunskapsskola
Pingback: Möt de som blommar ut sent | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg
Pingback: När det tar emot | Skollyftet
Varför kalla framsteg för progression? Jan skriver ”Kunskap bygger på kunskap.” det är självklart för mig. Lärarna på lågstadiet borde tänka mera på det. Jag har hört dem säga ”De små skall lära genom lek och gör de inte det här, så gör de det säkert högre upp”. De gör INTE det!
På mellanstadiet säger lärarna ”Vi får hit barn som inte kan läsa och skriva. det kan inte vi lära dem. De får gå vidare till nästa klass.” Sedan efter nio års förnedring så kommer de ut utan framtid och frågar sig ”Varför har skolan gjort detta med mig”.
Det är enkelt. Alla framsteg bygger på en fast kunskapsgrund. Utan grundkunskaper inga framsteg. Som Jan säger. Det är enkelt – krångla inte till det! Se till att även små barn får kunskaper – jollra inte bort deras framtid!
Bra Göran!
Jag är också emot det expertliknande språklet, som ofta förekommer i pedagogiksammanhang, ofta tillsammans med ett ordflöde som inte står postmodernister som Lacan efter. Sådan är dock inte Jan.
Kunskapsuppbyggnad i stället för progression!
Progression var det begrepp jag fick lära mig under min lärarutbildning för att kunna beskriva att den kedja med förkunskaper och kunskaper som är nödvändig för att dyka djupt ner i ett ämne. Kunskapsuppbyggnad är en intressant sak att diskutera och fundera på vad vi lägger in i begreppet. Jag är dock lite rädd att det kan vara ett betydligt bredare begrepp än progression och därför svårare att använda.
Pingback: Bra skrivet om progression « Jans Syrliga KaramelLer